Har just slagit ihop Sigrid Gillner av Eva F Dahlgren. Förutom att jag gillar Dahlgrens sätt att skriva, så är jag alldeles matt inför Sigrids liv. En så enormt märklig kvinna. Hon skrev och skrev och skrev, böcker och brev. Jag kan inte låta bli att fundera på vilken enorm blogg hon skulle ha åstadkommit om hon nu inte dött redan 1975. Allt eller inget, var liksom hennes paroll, bekanta hade hon inga, vänner eller fiender var det som gällde. Fast gränsen var aldrig rigid, fiender kunde bli vänner och tvärtom. Och hennes passionerade liv med Sven, som hon inte kunde leva med, och inte kunde leva utan. Dom skrev ständigt brev till varann, oavsett om han var i Norrköping och hon i Viken, eller om dom vistades under samma tak. Brev skrevs oavsett.

Och jag beundrar Dahlgrens sätt att ta sig igenom det enorma materialet, hur hon försöker förstå, se motiv, aldrig ta den enklaste vägen. Strålande. Livet känns lite rikare när man fått ta del av någon annans kamp. Och det gäller både Gillner och Dahlgren.

– sonen. Hektiska dagar och en tillvaro vid sidan av allt vanligt liv. Putsa kängor hade varit kvällens övning.
Maten var oväntat bra, upp till uppställning kl 6. Sy på beteckningar (han har inte sytt sen mellanstadiet och syslöjdsdamen var ett under av ineffektivitet), hålla reda på alla grejor och uthärda.
Nästa torsdag är det permission, buss till närmaste tåg. Missar jag tåget, går jag hem, sa han.