och dessutom ett saltkar, som hon var mycket lycklig över, ett helt vanligt i glas. Och hon åkte med oss i den – nästan – alldeles nya bilen, det gick bra. Förutom teknikens framsteg, eller hur man ska se på det. Svärmor gillar verkligen inte säkerhetsbälten, det fanns en tid när hon – och svärfar – inte tog på sig dom i baksätet, utan bara satt och höll dom framför sig, ifall det skulle stå nån polisbil vid vägkanten. Maken var mildare än jag, jag vägrade köra om dom inte klickade fast bälten. Och numer klickar hon ur bältet hundrafemtio meter innan porten. Alltid. Och jag har hört klicket förut, men i det nya underverket, så börjar en signal pipa, väldigt irriterande för mig, så hon får faktiskt vänta tills vi stannar i fortsättningen.

Och nyss tog mjölken nästan slut, så jag får promenera i väg och skaffa mer. Men jag behöver inte mjölka själv iaf. Och mer än halva mars har runnit mellan fingrarna.

med höften. Jag har suttit still i princip hela eftermiddagen, läste ut en bok, fnissade över beskrivningen (engelsk) att något var lika tråkigt och lätt overkligt ‘som en svensk tv-serie’. Ja ja.

Det var förresten inte så väldigt besvärligt att skrapa bilrutorna, lyckligtvis. Och maken och jag tog oss till kyrkan vid sjön och sen var det påtagligt mer halka när vi kom hem. Men maken klarade trottoaren bra. Det var nästan värre med mattan i kyrkan, men jag höll förstås koll. Och lite sorgligt var det allt med mattan, den har inte funnits framme på flera år. Det var på sin tid en mycket vacker matta, men sen fick någon för sig att den borde rengöras professionellt. Inte vet jag hur professionen såg ut hos dom som tog sig an den, men lik sig blev den inte, lätt bucklig och med sämre färger. Det bestämdes också att fransarna var nötta och att kanten i stället skulle kläs in och den som gjorde det i första vändan, gjorde tyvärr ett uselt jobb med för trångt tyg och fick göra om, men det blev ändå inte bra. Så den har varit undanlagd länge och med buckligheten och allt inräknat, så är den en klar fälla för maken. Det gick bra den här gången, men det var nära, när han fick med sig kanten.

Och jag var uppriktigt lättad att jag hade färdiglagad kycklinggryta.

Rätt många år hade vi kräftskiva tillsammans med en bunt människor i omgivningen. Alltid väldigt roligt. Vi var väl drygt tjugo från början och turades om, varje år fick någon anmäla sig att ha nästa år. Men nu har folk dött och skiljt sig och flyttat, så det har liksom tagit slut. Och kräftor är ju inte makens bästa gren heller längre, man behöver två händer. Och det kändes lite extra att gå förbi platsen med blommor efter begravningar i dag, eftersom det råkade vara just en av kräftskivedeltagarna, han som alltid sa – ‘ja, det här fortsätter vi med, tänk när vi sitter på hemmet allihop’. Ja, tänk.

Och så läste jag förstås dödsannonser också, någon som var tre månader när min pappa föddes var nu död. Och jag såg framför mig en glad tremånaders och sen hade hon bara fortsatt leva, jag hoppas hon hade ett bra liv.

Sen lagade jag god kyckling, sån där som får marinera ett tag i krossad vitlök, rosmarin, krossad peppar, citronskal och olivolja, som jag brukar göra när vi är många. Men maken och jag kan behöva god mat när det är bara vi också.

besvärliga medmänniskor, eller som nån en gång sa ‘motmänniskor’, var temat för predikan i dag. Och det är inte precis lätt, tål att grunnas på både nu och sen. Att sträva efter att kunna ge kärlek tillbaka, också i komplicerade relationer. Att börja på nytt varenda gång med sina famlande försök, att aldrig ge upp. Somligt kan man låta ligga vid vägkanten, där man går den extra milen. Annat är svårare att skaka av sig. Repliken ‘du är död’ tillhör minnesbanken, men gör numer mindre ont.

Hon som ansåg sig vara expert nog på mitt tankeliv efter att ha läst ett par blogginlägg, där skaver det en del, men det är nog i det stora hela lämnat. Inte åt glömskan – tydligen – men åt en viss svalkande likgiltighet. Jag kan inte ta ansvar för andras behov att döma.

Och jag tänker också ungefär på när Gandalf och Frodo talar om att Bilbo inte högg ner Gollum. Han hade ‘förtjänat att dö’ ansåg Frodo, men ingen vet var den gränsen går. Inte heller vilka möjligheter till kommande goda gärningar som finns. Någonstans.

i det här med nätterna. Uppe två gånger i natt. Och jag har fortfarande svårt att somna, jag ligger och lyssnar på makens andning och så gör det ont lite här och där i min trötta kropp också. Så jag var lite gnällig när jag så småningom var klar inför dagen.

Enkla detaljer kan trötta mig väldigt. Maken äter lite mer gröt än jag, han äter två smörgåsar (som jag brer förstås) och han har dessutom sin medicin och så är det juicen och tét. Och han är färdig mycket före mig och sitter liksom på nålar, det händer att han börjar skjuta stolen från bordet innan jag är klar. Och det stressar mig. För det är ju så att jag måste med till badrummet också där jag tar fram tandborsten och kletar dit tandkrämen och tar fram tandtrådsbygeln. Sen går jag ut ur badrummet tills han ska tvättas på överkroppen. Och så plockar jag med disken och diskar grötgrytan och bäddar sängarna och tar med hans skjorta ner till badrummet och sen hjälper jag honom med kläderna och så är dagen igång på allvar. Det är så många detaljer som liksom hakar i varandra. Och maken kan inte hålla reda på i vilken ordning saker ska ske och jag tror inte att han alls förstår det här med allt detta som händer utan att han ser det, det bara blir.

Men nu har jag gott om tid att kamma till mig lite.

i svalen i går. Den låg där och vände sin friska sida åt mitt håll och så när jag tog tag i den så var det bara slask i halvan neråt liksom. Och jag slängde den snabbt i kompostpåsen. Men då började den lukta. Väldigt mycket sur apelsin. Och samtidigt var jag för lat, så jag orkade inte gå och slänga påsen, men i morse tog jag med den när jag ändå skulle hämta tidningen. Jag blir förvånad över att folk inte kan tänka ett dugg, när det gäller sopor. Om nu ena kärlet är fullt, så där så att locket börjar glipa en dm när man har lagt i sin påse, varför kan man inte då lägga sin påse i kärlet som står bredvid och bara är halvfullt? Jag fattar inte det. Men jag tog den översta påsen och lade över. Så. Jag tycker det är äckligt med flaxande fåglar med sopor i näbben på gården (och sen råttorna då).

Och för att förjaga apelsineländet har jag nu bakat kladdkakemuffins i förhoppningen att chokladen ska vinna.

Och det hade snöat två cm när jag vaknade.

och snön börjar långsamt försvinna från taken runt omkring. När jag stod ute en stund före frukost kom det någon till sin bil, försedd med fönsterputsgrejor i en låda som han lastade in i bakluckan, och sen var det dags att skrapa bilfönstren. Så jag var beredd när vi skulle åka till kyrkan, men då hade temperaturen hunnit stiga så pass att det bara var att sätta på vindrutetorkarna, så sveptes slasket bort.

Och i dimman över vägen såg jag skuggan av en älg springa över vägen hundra meter bort, eleganta rörelser som man helst har på avstånd.

Och när vi kom ut ur kyrkan var det fortfarande dimmigt, men småfåglarna kände tydligen livet i sig och sjöng energiskt.

Här hemma har vi ätit kyckling med soltorkade tomater, grädde och sambal oelek.

att dagen gått. Jag vaknade med en ängsla av förkylning, dessa nysningar och snytandet som slår till. Jag stod där och flätade ihop håret och då är det inte idealiskt att näsan börjar rinna som en flod. Och då var jag bekymrad för hur det skulle gå, men det har gått bra. Främst att det gick så smidigt ändå med bilen.

Sen har jag varit lite passiv, tittade på en enorm mängd youtubeklipp om fel i filmer, oerhört roande, faktiskt. Och så har jag pratat i telefon med två väninnor, rara människor som betyder mycket.

Och i morgon är det en helt vanlig vecka, inga helgdagar, bara vanligt. Och möjligen plockar jag bort det mesta av julsakerna på torsdag, traditionellt, tjugondag Knut. Kanske kan man se det som en liten julgransplundring? Choklad? Fast vi behöver väl inte ha fiskdamm, tänker jag.

som jag tjatat om, inte har jag orkat ta tag i den än. Och då händer det att man=jag är extra tacksam att det faktiskt blir en god middag av det som råkar finnas hemma, dvs kyckling, soltorkade tomater, svarta oliver, grädde, sambal oelek och lite rosmarin. Och kladdkakemuffins till kaffet fanns det i frysen.

I övrigt kan jag bara notera att innan vi hann köra i väg till kyrkan hann jag använda ca fem näsdukar, men det verkar lite lugnare nu. Förmodligen en ny förkylning då.

Och jag läste på fb om vänner som har det svårt här och nu. Hustrun återhämtar sig efter tuff behandling, som förhoppningsvis ger gott resultat framöver, men innan dess är vardagen ganska kaotisk. Mannen vårdar, med stor omsorg, det är jag övertygad om, men andra människors käcka kommentarer om att det man gör med kärlek är enkelt, provocerar mig. Mycket. Kanske är det så för andra, mer begåvade på vårdandets område. Men jag har insett (vilket jag gjorde rätt raskt) att jag inte förvandlas till en änglalik person som orkar var öm, glad och rolig dygnet runt, dag ut och dag in, oavsett att jag skulle önskat det. Jag är fortfarande mig själv, med goda och dåliga sidor. Jag kan bara försöka. Och jag är inte mins mans vårdare, jag är gift med honom och vårdar honom i den situationen. Det är skillnad, för mig åtminstone.

Och vi funderar på om detta är den sista relativt tysta dagen före årsskiftet, i morgon ska ju ombyggnaden av järnvägen utanför fönstren börja. Å andra sidan har jag vänner som i morgon får sitt tredje barn, en omställning det också. Jag minns att för mig var det en betydande skillnad mellan två och tre barn. Tre är liksom i majoritet. Med två barn har man en hand till var, det märktes tydligt.

– den har stått bredvid tv:n i nån sorts väntan på värme. Det verkar inte så aktuellt just nu. Det vräker fortfarande ner. Och det gjorde det när vi åkte till kyrkan i skogen också. Jag tänkte att det är ändå bisarrt så optimistisk man är, jag har sandaler och kjol. Det är 13° ute, när det är det på våren tar jag knappast på mig sandaler. Men nu är det nominellt sommar. Och maken hade regnjacka på sig.

Men nu har vi ätit och det får väl räknas som en bra söndag. Vi träffade goda vänner och det var roligt. Och kyrkan var ljus och vacker.

I morgon ska jag gå till biblioteket och låna lite böcker, det var liksom ingen idé innan vi åkte iväg. Och böckerna är en värld som öppnar sig.

Och barnbarnen lär sig simma.