Den vanliga

tisdagslättnaden, maten är hämtad. Så nu kan jag stressa av till i morgon kväll, när jag skickar in nästa lista. I morgon gör jag nästa veckas matplanering, men jag har också en liten vag tanke på ytterligare nästa vecka, för då ska jag ju handla till middagen med barnen. Fast kycklinggrytan gör jag nu på torsdag och fryser in. Jag måste, för min egen skull, sprida ut det hela lite, å andra sidan blir det längre tid att fundera. Så hur man vänder sig etc.

Sen hade jag ett trevligt samtal under eftermiddagen där vi kanske eventuellt möjligen tänkte att vi kunde planera en liten aktivitet för några stycken, med bevarat avstånd och tvättade händer och alltihop. Vännen berättade att på hennes jobb hade man satt upp skyltar att man inte skulle ta i dom stora dörrhandtagen, så nu tar alla i dörren i stället, tveksamt om det är bättre.

Och i dag var det verkligen kväll när jag hämtade maten, så tydlig skillnad bara mot förra veckan. Det är bara att bita ihop förstås.

 

Det kom av sig

med promenerandet i morse, dels vaknade jag sent, dels regnade det. Jag vet att det går utmärkt att gå i regn, det var mest tiden som inte ville. Men jag har gått till apoteket och då hade det i stället övergått i mer vårstämning. Fast jag upptäckte när jag tittade noga på medicinlistan att en medicin inte kommit med i senaste utskrivningen, så jag får väl ringa VC i morgon bitti. Och jag försökte ringa LSS-handläggaren, men han var förstås på kurs och påstods komma in i morgon kl sju. Säkert. Men handläggaren på Solna kyrkogårdsförvaltning fanns på plats och var en trevlig och servicesinnad kvinna, som ska skicka rätt blankett till svärmor.

Och själv ska jag baka fruktkaka snart på öländska lantägg, fruktkaka går utmärkt att äta året runt, oerhört praktiskt att ha i kylskåpet. Fast jag har vägt dom små vackra äggen och det kommer att gå åt fem och inte de vanliga tre.

Sen ska jag skicka ett kuvert till Yngste med ett par urklipp ur lokaltidningen, han brukar läsa på nätet men jag vet inte om allt kommer med där. Och Äldstes familj håller på att återhämta sig från magsjukan, som så småningom drabbat föräldrarna också. Jag erbjöd mig att köpa mjölk och nödvändigheter, men i dag skulle det gå bra. Stackarna.

 

Värmen är här

– åtminstone temporärt. En fantastiskt varm dag. Jag somnade i solskenet på inglasade balkongen. Jag hade sällskap av Gerda Anttis Adamson och den är väl inte så munter, handlar om en dam som bor på boende. Och väldigt mycket känner jag igen från makens vistelser, alltför mycket. Och hon får den att gå under skinnet på ett sätt som jag kanske inte riktigt behöver och så var den dessutom ackompanjerad av Annie Lööfs energiska röst i talet från Almedalen, som maken lyssnade på. Och hennes förtjusning över att man kan välja vård kändes lite orealistisk just där jag satt.

Och maken har följt med i rapporteringen från Gotland på det mest tappra sätt. Jag – som för det mesta sitter på andra våningen – hör det hela på avstånd. Det räcker för mig.

Och jag har äntligen slängt penséerna som fanns kvar i sin låda, dom brukar ge upp vid midsommar så där. Så nu har vi en liten bukett blå – och en gul – penséer på köksbordet.

 

Lite tomt

blir det, när det bara är maken och jag igen. Gästen åkte efter frukost, sen frukost iofs. Och jag vaknade vid fem och kunde inte somna om. När maken varit uppe vid sju (jag hade gärna sovit till dess, men ibland går det inte) gick jag upp och diskade lite kvarvarande från kvällen och sen tog jag en promenad i det strålande solskenet. Och så morgonbön och grötkok.

Och plötsligt är det tredje juni, så jag måste förstås fylla i timrapporten och lämna in till kommunkvinnan. Det är så lätt att glömma. Har vi tur tittar Äldste in en sväng på eftermiddagen. Man kan ju alltid vara snygg, så jag har tvättat håret också, mao en vanlig vecka som sparkat igång igen. Lite lätt motvilligt, känns det. Och så är det ju spisen. Jag verkligen avskyr allt sånt. Men jag drog fram spisen och tittade bakom och det måste vara ganska nyss jag gjorde det, för det såg alldeles fräscht ut. Om någon i en nära framtid kommer och ska dra fram den menar jag.

 

Om man är vuxen

måste man också göra saker man inte gillar, det är inte bara att ligga på soffan och käka praliner, alldeles för sällan när man tänker efter. Så jag ringde tele2 och dom ska skicka en ny box. Lilla människan försökte sälja ett nytt kanalpaket till mig också, men det gick inte.

Och jag gick till apoteket, lite snabbare än förmiddagen, och jag hade inte ens tagit med mig nån bok. Däremot slog det nästan stopp vid uttagsautomaten sen, en liten elegant asiatisk kvinna i kort svart chiffonklänning med mångfärgade prickar och otroligt eleganta röda skor med mycket höga klackar stod i en mindre evighet och tog ut från åtskilliga kort. Sen köpte jag svärmors blomma.

Och gick hem och satte mig i fåtöljen – utan praliner – med nästa bok. I går kunde jag knappt slita mig från Botswana och Mma Ramotswe, jag upptäckte att jag läst en senare bok först, men det gör inte så mycket. Dom dricker sitt roibosté och funderar på. Väldigt avkopplande. Och i dag har jag varit i Edinburgh med Isabel Dalhousie, angenämt det också. Hon funderade på när man kan säga att människor är onda, lite lustigt eftersom jag nyss läste Heberlein om samma sak, fast annorlunda uttryckt.

Och nu vräker regnet ner, jag tog ett kort på körsbärsträden på torget och skickade till Yngste eftersom det kanske inte finns såna hos honom. Ännu iaf. Lite ska väl alla dessa mil göra.

 

Sova utomhus

gör vi inte så ofta, maken och jag. Fast i dag glömde jag stänga dörren till balkongen i sovrummet och sen trampade jag i väg till biblioteket och fikade hos fd Bästa Grannen. Och kom hem när maken lagt sig till vila. Jag fattade att balkongdörren var öppen, så jag smög diskret in och stängde den. Maken låg med filten över huvudet. Men jag tror han hämtar sig.

Och man har just sopat trottoarerna, så vilken dag som helst – kanske i morgon, om det inte regnar – kan det bli fönsterputs. Och storpack clarityn är inhandlad. Våren är på gång. På något sätt. Men Bästa G som är ivrig koloniodlare var inte riktigt nöjd, mycket tjäle fortfarande och i höstas ägnade dom sig ju åt sin flytt, så det blev inte så mycket gjort som dom brukat.

Men mina yttepytte basilikor kämpar på. När dom blir stora ska dom få bo på inglasade balkongen. Basilika vill inte heller sova utomhus så särskilt gärna.

 

Det kunde ha varit

en längre natt utan att jag skulle ha klagat. Om man säger så. Men jag var väldigt tacksam att maken sov till 06. Sen låg jag och försökte somna, men den trötta kroppen var inte riktigt med, den klagade på hur det kändes i vänsterfoten och hur det kändes i ryggen och hur det egentligen var med huvudet och sen blev det lite varmt, och sen var det vänsterfoten igen och snabbt hade en timme gått och jag hörde att maken inte heller somnat. Så då klev jag upp och gav honom en extra smärttablett, stängde av väckarklockan (extrapoäng för det, skulle jag vilja säga, det är så tråkigt om den går på en kvart efter det att jag lämnat rummet) och satte igång dagen. Halv åtta stod jag på coop med min lilla lista och sen hem igen i slasket. Och tända ljuset och be dom privata bönerna och så cykel till närmaste kyrkan för den gemensamma bönen.

Och så gröten, den sammetslena gröten. Fast jag har börjat undra om spisplattan håller på att ge upp, det tar väldigt lång tid att koka upp 3 dl vatten.

Sen har jag tänkt mig löksoppa och om det slutar snöa kan det tänkas att det blir en semla att dela på för maken och mig.

 

Så produktiv

jag har varit i dag då. På banken med svärmor – hon hör ju lite illa – och bankkvinnan är underbar. Jag har känt henne sen hon var väldigt liten, och det känns så konstigt att träffa någon som liksom ser mig som den jag var. Det var kö utanför banken, men jag såg svärmor komma borta på trottoaren, och vi hade bokad tid. Och så vänder jag blicken och ser plötsligt nån jag verkligen inte alls vill träffa. Nånsin. Men han skulle nog till butiken bredvid banken s a s.

Och maken och jag hade en av dessa konversationer, som säckar ihop redan på första raksträckan, vid frukosten. För en enda gångs skull hade jag inte tagit bort lappen på almanackan och då blev det namnsdagsdiskussion i den högre skolan. Och jag ryter till slut – ‘men jag hade bara glömt dra lappen’ och sen försökte jag hitta tillbaka till en fridsam stämning. Jag jobbar på det hela tiden. Och jag lärde mig en ny motivation och teknik för att bryta tankar i går. Kan bli bättre kanske.

Och jag pratade lite med Yngste, resan hade gått bra. Båda systerdöttrarna var utanför hemmet, lilla minsta hos nya dagmamman och lilla större – första skoldagen. En milstolpe. Hon hade sett nöjd ut. Hennes pappa gick på samma skola. Så Yngste och Äldsta satt och tittade på varann och skulle hitta på nåt.

Och trappräcket utanför rummet här är tomt. Inga träningskläder, ingen handduk på tork.

 

Alla dessa halmstrån

som bekvämt lägger sig på kamelens – min – rygg. Dagen började inte bra, inte alls, detaljer jag inte tänker gå in på, men rätt hektiskt kändes det och jag satte mig så småningom ner och försökte andas lugnt. Det gick så där.

Och så var det ju dags att gå till apoteket. Det förnyade receptet skulle vara framme nu. Och jag hade tur, den servicesinnade kvinnan blev min lott. Och så klart, bloody well, hade fel medicin förnyats. Och jag vet att jag var tydlig, väldigt tydlig, just för att undvika denna situation. Men apotekskvinnan ringde till v-centralen, inget svar på ena numret, upptaget på andra. Så jag gick till coop under tiden, hon skulle försöka igen, snälla hon.

Och på coop träffade jag någon jag jobbade med förut, en urtrevlig kvinna, och jag hjälpte henne med hur man hanterar färsk ingefära, och så vacklade jag vidare. Och det är klart att remmen på axelväskan gick sönder. Varför inte? Men sen kom jag tillbaka till apoteket och hon hade ordnat allt. Tack och lov.

Nämnde jag att det hann börja regna också? Och vi ska äta lite tidigare i dag, för sen kommer Tvåan, pojkarna, svärmor och Yngste (som äter med dom) hit och fikar.

 

Det här närminnet

– makens alltså. För det mesta fungerar det ungefär som för vem som helst, dvs en del saker kan falla bort men det mesta finns där. Men så händer det att det blir ett mer tydligt hack. Som nu.

I tisdags pratade vi om att Yngste skulle jobba onsdag och fredag. I går, när vi åt kvällsmackor, pratade vi om det igen, lite mer specificerat, varför det blev så just den här veckan. I morse när vi åt frukost undrade maken hur det gick med sonen och jag sa att det hade vi redan pratat om, han är hemma i dag. Så småningom kom sonen ner och maken sa mycket förvånat – ‘men är du här fortfarande, kommer svågern snart?’, och sonen fick ett smärre utbrott – ‘men det har vi ju pratat om i går!’. Ja, och dessutom vid frukosten för maken och mig.
Och nyss hade vi ätit vår lunch och sonen kom nedför trappan för att gå ut och äta med sin kompis och maken, genast, -‘men är du hemma, skulle du inte jobba i dag?’. Då blir det jobbigt. För det är inte så i vanliga fall.

Och jag går mentalt igång och undrar vad som händer. Jag har ju varit med förr förstås, och antar rent erfarenhetsmässigt, att inget särskilt faktiskt händer. Men jag vet inte, och magen vrider sig. Och jag gråter tyst för mig själv. Det behövs inte så mycket.