– bildlikt då. Och jag minns att för ganska exakt ett år sen gjorde jag också en rejäl rensning och skurade och fejade. Och sen en vecka senare ställde jag in en limepie som läckte enormt och då orkade jag bara hjälpligt torka av eländet från botten, men nu skurade jag alltså. Och slängde konstiga burkar. Nån liten konstig burk finns kanske kvar, men ingenting med utgått datum iaf. Så det får väl räknas som dagens bedrift.

Sen åkte jag först till maxi och det var så påfallande ljust, men när jag kom ut därifrån hade mörkret lagt sig förstås och sen åkte jag till kvällsmässan. Och vi läste om ljuset som lyser i mörkret och jag tittade upp och såg brödet som speglades i kalkens sida, evighetens påtaglighet.

Eftersom jag inte vet när sladdbytarmännen kommer – det kan vara så att dom börjar högst upp hos oss, och då gäller det väl att vara påklädd och sprudlande. Så jag får väl ställa klockan i morgon.

– alldeles underbart. Och i morse hade jag kunnat sova en timme till, tror jag. Men man måste sparka igång dagen om man inte är tonåring. Och när jag var tonåring vaknade jag aldrig senare än kvart över sex.

Det är väldigt novembergrått ute och eftersom hyresvärden inte rensar hängrännorna särskilt ofta, så skvalar det som ett litet vattenfall ute, men jag behöver inte alls gå ut i dag. Men jag ska byta lakan ändå, det är bra. Och titta på den vackra amaryllisen. Och fundera över mina vanskötta andra krukväxter, i fönstret framför mig just nu står fyra krukor orkidéer, sex knoppande stänglar och i ett annat fönster finns en som utvecklat små nya plantor en bit upp på dom stänglar som blommade när jag fick den och nu har dom små satsat på sin andra omgång blommor plus att mammaplantan också är beredd med två knoppstänglar. Och jag bara tittar med förvåning på alltihop. Man kanske ska ta ett steg tillbaka och inte anstränga sig så förtvivlat hela tiden?

i morse. Varmvattnet flödade och strömmen fanns. Sen fick jag veta att i ett par av villaområdena i vårt lilla samhälle så hade elen försvunnit i går. Stackars dom. Men jag är oändligt lättad att den var kvar här. Och makens äldsta morbror har tydligen ingen ström. Usch.

Och det står en man och pysslar redan med balkongtaket, det som blåste bort i går inför mina ögon. En helt surrealistisk situation, jag stod där ute med telefonen i högsta hugg och gastade som en reporter på CNN eller så – ‘men nu lättar det, nu bara flyger det i väg’. Jag ska köpa lite mer jord till ljungplantan som jag lyckades rädda ändå. Och jag känner så tydligt i dag att adrenalinpåslaget tog en del i går. Och ni som slapp helt och hållet, var bara glada. Äldste hade tydligen varit ute och ägnat sig åt hjortarna han råkar vara granne med. Där föll det träd och betedde sig.

Samtidigt var det märkligt, det svarta hålet som liksom öppnade sig för mig också. Kaoset som mest fanns inombords, men väldigt nära ytan. Alldeles för nära.

– lite motvilligt, men dock. Och natten var, för min del, ganska lugn. Innan jag somnade ville maken prata lite, men jag påpekade att det är betydligt lättare att somna om man är tyst s a s. Och då hör vi hur sonen tassar ner för trappan, öppnar frysen och lyfter på locket till cookies-burken. OK. En stund går. Och sen tassar sonen ytterligare en gång i trappan osv och vi brister ut i ett gemensamt fnissanfall. Men sen somnade iaf jag.

Och nu står lergrytan i ugnen med en kyckling med vitlök och paprikapulver. Jag har vikt ihop sonens rena tvätt, snart är det dags för hans tågresa norrut, till den egna bostaden. Men han kommer tillbaka om drygt två veckor, han har lovat Tvåan att passa lilla rottweilern och syskonbarn ska födelsedagsfiras, ev också svågrar och Äldsta, jag vet inte så noga.

Men sommaren tickar på. Oavsett att det i dag är svalt ute. Det kan bli varmare. Och jag får ta tag i mina vanor och ovanor.

går det lättare. Nyckeln till vindsförrådet gick inte alls. Så det var en lite seg början på min lilla rundtur. Sen gick det bättre. Fast det fanns inte timjan eller salvia hos plantsäljaren, dvs det fanns något man kallade salvia, men det måste varit nån rabattvariant, för jag smakade lite diskret på ett blad och det smakade ingenting. Jag kan bara hoppas det var ätligt. Annars vet ni.

Och sen trampade jag till andra änden av lilla samhället och plockade kassarna fulla på maxi. Under tiden pratade maken med svärmor som vill ta en tur i eftermiddag och plantera på gravarna. Så då blir det så. Min egen plan är att baka chokladtårta och frysa in till hennes födelsedag nästa fredag. Och på tisdag tänker jag laga maten och frysa in. Allt för att inte falla ihop när det blir dags. Man ska lära sig av sina misstag.

Sen hade vi en av dessa meningsfulla diskussioner, maken och jag. Förr, när han var frisk, förde han ett himla liv om jag lät vattenkranen rinna ‘i onödan’. Nu hör han inte ljudet och glömmer själv att stänga av. Och i går kväll gick han som vanligt först på toa i nedre badrummet, gick uppför trappan, tog av sig, borstade tänderna, vi bad completoriet och sen när jag gick ner hörde jag att vattnet rann i nedre badrummet. Men det gör ingenting, tycker han numer, vattentornet är ju fullt. Jo men visst.

I går var jag ju beredd, men i dag kommer det. Vårdagjämning. Jag saknar ord.

Men det gick bra att cykla till kuratorn. Hon blev möjligen lite bekymrad över mina panikattacker sen vi sågs senast, och hon påpekade – precis som Hosanna säger – att man kan ringa henne mellan tiderna också. Jag behöver inte ta ansvar för hennes mående, hon sa att det gör hon bäst själv. Så.

Och jag ska koka en god fisksoppa med potatis, curry, torsk, salladslök och majs. Sen ska jag göra ett försök med banken och kontanter. Min bank klarar kontanter fortfarande. Det ska betalas en summa till makens ena morbror och det gick inte via nätet, jag vet inte varför det hakade sig. Jag fick ett kontonr som ser lite skumt ut, men på något sätt ska det väl lösa sig.

Och jag är tacksam över dom tappra orkidéerna som blommar i fönstret bredvid datorn.

blev jag i morse. Jag gick ut på morgonpromenad ffg sen första advent, när snön kom. Lite ängsligt, men väldigt skönt. Och mörkare blir det inte, ett par grader kallt var det, så där att det var lite kärvt och bara obetydligt halkigt. Bra. Fast jag förstår att det kommer att vara väldigt olika med det, men jag ska försöka för det är viktigt för mig. Att få sträcka på kroppen, använda musklerna.

Och Yngste kom. Vi åt ost- och skinkpaj och pratade. Och han hade noterat tågdetaljer, som han kunde glädja maken med, det är också omtanke. Han äter lunch ute i dag, och jag tycker det är så bra att han har kvar vänner här också. Vi äter nog lax med mangosalsa, men innan dess är det julklappar som gäller, lego närmast.

Sen måste man väl betala räkningar också.

Även om det är lite blekt, men man får inte skåda given dag i munnen. Antar jag. Och dagen bär både det ena och det andra i muffen, som Sus brukar säga. Telefonsamtal med en underbar vän. Sen orkar man några steg till i lite snabbare tempo.
Brev där blomstercheckar ska skickas med, och vi råkar ha tre blomsteraffärer i vår lilla stad och mottagaren har samma kedja som den som ligger längst bort i sin lilla ort råkar jag veta, och på vägen kan man ju titta in på Ikea. Jo men visst.
När ändå hastigheten är uppe – varför inte ta apoteket också? Bara fem nummer före, vid det här laget kan jag det mesta om sortimentet i hyllorna, och äntligen är det min tur. Självklart hör hon inte rätt på personnumret och medicinen jag säger, vill hon förstås byta mot något annat – ‘det går lika bra’, som dom alltid säger. Ja visst, visst, ge mig den bara.
– ‘Nämen, oj den gav jag ju till förra patienten, så vi kan byta den mot originalnamnet – det går lika bra med den.’
Ja, det tror jag också, att det går lika bra med den som är utskriven.
Och på coop är det förstås en liten tant, som gör en veckohandling inkl liten krukväxt och som får hjälp att plocka ner i påsar (och det tyckte jag var strålande att dom fixade), och när jag ska köpa en postpåse och ber om ‘den största’ så tar dom fram den märkt ‘m’ och undrar om det är den. Nej, det är visserligen den största dom just nu har i sin låda, men ‘m’ betyder medium och jag har sett större utan att jobba med det.
Och det har ringt när jag var ute och maken som är lite stressad av en bekant telefonterrorist, svarar inte, men han ser att det är ett nummer på displayen och då vill han genast veta vem det var. Och jag plockar upp varor och torkar av diskbänken och maken är otålig – vem var det nu? Och jag säger, så saktmodigt jag kan, att jag bara ska göra klart först, men han är rädd att numret ska försvinna om jag inte skyndar mig lite mer. Men det var någon som hade ärende till mig.

 

– köpa bär på torget. Hallon – äts i kväll. ‘Vanliga’ blåbär – kommer att hamna i paj. Jätteblåbär – har redan hamnat i muffins.
Och när dom precis var klara dök Äldste & svärdottern upp. Dom ser strålande ut.
Så småningom skulle dom rassla vidare och jag hämtade maken, så han fick umgås lite. Bra så långt. Och Yngste bror var också social, och bröderna hade ett kort resonemang som gick ut på att projektet bygga-nya-älgtorn nog fick ske utan Yngstes medverkan.
Men så fort Äldste & svärdottern gått ut genom dörren och jag började laga lunch, hörde jag att maken högg telefonen, snabb som en kobra, och börjar prata med svärmor. Och han är så angelägen att ha koll, att kunna berätta saker för henne, att vara uppdaterad – och det fungerar inte alls. Han hade inte lyssnat på vad bröderna egentligen sa till varandra och jag står ute i köket och hör alla konstigheterna som han berättar med en röst som låter som om han vet vad han pratar om, och jag blir så trött och vet att nu får farmor en massa idéer och upplysningar som hon i sin tur skruvar ett varv till. Och jag försöker sen att prata med maken om det här, att det inte är så bra eller ens så nödvändigt att berätta vad som ska hända för farmor, i sht eftersom det här inte precis är första gången. Och han ser så ledsen ut. Och mitt hjärta vrider sig. Vårt liv.
Men jag är verkligen tacksam att pastasåsen var god, muffinsena var också goda och solen skiner en liten stund. Inte illa.