när jag kom ut från duschen. Det snöade, inte alls det klara solsken, som väderappen lovade. Det fortsatte snöa små vassa flingor nån timme, men nu skiner solen ändå, men det är rätt kallt. Våren dröjer förstås, inte oväntat. Vi sitter inne och tittar på solskenet och vi har ätit en god söndagsmiddag, så det är inte illa alls. Maken lyssnar på Romans Flöjtsonater, ja jag lyssnar förstås också, men mitt lyssnande är väl lite mer extensivt. Det går också bra. Jag har skickat två grattis-sms i dag, en av makens och mina närmaste vänner fyller år i dag, och det har hänt förr om åren att vi har åkt dit och grattat in person, men nu är det ju inte möjligt på något sätt. Han hade lagt ut en bild på en trevlig frukost, så vi hoppas det blir en bra dag, oss förutan. Sen hade jag en nära vän, när jag var så där tretton fjorton, och hon fyller också i dag. Jag brukar tänka på henne, men nu slog jag till med att i all korthet höra av mig. Antagligen blir hon oerhört förvånad.

– när vi åkte hem från dagens bjudning en bit bort. Och dagen har varit väldigt fin, med ett undantag.

Men vi kom fram alldeles i tid, solen sken och vi lyckades hitta den bästa parkeringen och sen var det fyra trappsteg som maken forcerade med min hjälp. Och så en väldigt god lunch, läcker förrätt och alldeles underbar lammstek med tillbehör, bl a marinerade kantareller, helt ljuvliga. Och en vacker matsal med slösande sol och neddragna rullgardiner, lagom dämpat ljus. Och sen blev det kaffe i biblioteket med minibiskvier, ja, verkligen helt fantastiskt. Sen skulle maken gå på toaletten och där blev det lite kaos, han liksom landade på toan på snedden, och då åkte sitsen och han ner på golvet, inte bra alls. Men jag skyndade mig efter värden och en medgäst och dom lyfte upp honom på fem sekunder och inget brutet den här gången heller. Tack.

Och det var väldigt roligt att sitta ner och prata och avnjuta en vacker omgivning. En fin dag.

i dag. Fenomenal vintermat. Med timjan.

Och jag har lämnat in cykeln och ska hämta den senare i eftermiddag. Så nu börjar det väl töa.

När jag kom tillbaka efter inlämnandet satt maken och pratade, en vän hade ringt, en rar och vänlig vän sen många år. Han klagade också över det här att man har så svårt att få till enkla praktiska saker, det känns som hinder att ta sig över.

Men jag har nu lyckats ta mig samman och betalat räkningarna iaf. Hoppas jag.

Sen tittade jag på Lars Lerin och Persbrandt. Förmodligen är ingen av herrarna så väldigt enkel att leva med i det dagliga, men vem är det? Egentligen? Och funderingarna vad man gör med det svarta hålet kan vi väl vara flera om. Benzo och alkohol har inte varit min lösning, men jag förstår mekanismerna.

ville sig inte riktigt, dvs maken sov, jag hade svårigheter att somna. Så där kvart i två trillade ett namn ner som jag hade funderat på sen eftermiddagen, en avlägsen granne för många år sen, det var alldeles omöjligt – och sen bara dök det upp. En lättnad. Men många burnouts blev det innan jag somnade, jag var inte störd iofs, men det kändes onödigt ändå.

Och solen sken redan tidigt, jag hade fått en avisering om ett paket i går och gick dit, men tydligen hade dom bestämt sig för att röd dag=söndag=stängt för deras del. Inget meddelande på dörren. Så jag får väl hämta paketet i morgon.

Och maken och jag tog oss till kyrkan vid sjön, vackert som alltid. En tacksamhetens dag, fyrtio dagar efter Påsk. Och vi fick läsa nicaenska bekännelsen, lite längre och mer utförlig, en lovsång till Gud. Jag tände ett av de tunna mörkgula vaxljusen i ljusbäraren.

Sen tog vi oss hem, och maken klev ur bilen genom drivorna av almfrö, som samlas på trottoaren. Inte bara där, jag måste hålla koll på insynsskyddade balkongen vid sovrummet annars pluggar almfröna igen avloppet där och det kan bli lite trist.

Och sen marinerade jag kycklingbitar och stekte och rörde ihop en sås av creme fraîche med rostade vitlöksklyftor och senap. Det kan bli en liten eftermiddagssovstund. Det gäller bara att passa ihop det med limporna som jäser.

– ärtsoppa eller köttbullar à la Italia och han valde ärtsoppa. Så då blir det så. Och jag känner att det är lite slappt, men jag fann mig omedelbart. Det är svalare i dag, men nån snö fick vi inte här. Fast bilden i almanackan på maj är blommande fruktträd i motljus – i går kväll när jag svängde fram bladet såg det ut som träd i snö. Bättre i dagsljus.

Och i går plockade jag bort dom ganska överblommade påskliljorna från inglasade balkongen och sen frågade jag Bästa Grannen som har kolonilott och hon ville väldigt gärna ha dom och plantera, väldigt bra, för det tar emot att slänga lökar.

Sen pratade vi också om det här med gravplatser och jag har ju hamnat lite snett här av olika skäl. Jag tycker verkligen att det är bra att man lämnar tillbaka gravrätt när många år har gått, så att gravar kan användas igen. Så har man alltid gjort, det är en konkret tanke om att vi alla hör ihop, att släkten följer släktens gång, som det heter i psalmen. Fast där mina farföräldrar är begravda så gör man tydligen inte så, man bara utvidgar kyrkogården, så det har liksom ingen nytta med sig att lämna tillbaka. Så nu sitter jag här med ‘mina’ två gravar. Och jag googlade i går och letade efter ett par av mina kusiner, barn till min äldste farbror som också finns i min senaste grav. Min mest jämnåriga flickkusin fick jag en konstig träff på, ancestry gav besked om att man inte hade några uppgifter, trots att man gav två förnamn och två efternamn, så jag undrar om hon är död eller om hon släktforskar. Men hennes bror fick jag träff på, med bild och allt. På bilden var det tre män, men jag behövde inte titta på undertexten för att se vem som var kusinen. Hans pappas blick och kranieform, hur tydligt som helst. Nog är tekniken vidunderlig.

för er omsorg i min dumhet i går. För dumt var det, jag kände att kroppen inte riktigt ville och ändå pressade jag på. Förhoppningsvis lärde jag mig något om mer ödmjukhet. Och när jag vaknade i morse kändes allt bra, jag åt ordentligt i går t ex, men jag gick inte ut någon tidig promenad. Delvis av hänsyn till värdinnan, jag skulle inte gilla tanken att gästen som i går svimmade på tröskeln hade givit sig på vift igen. Så det fick vara bra ändå.

Och nu hör jag trivsamma ljud av en frukost som ställs fram. Denna underbara vän.

Och om två och en halv timme sitter jag i bilen igen.

beror inte på att jag fallit ihop, inte än iaf. Jag bestämde oss för att göra något alldeles annorlunda. Och solen sken från en strålande hösthimmel. Även om det börjar vara många löv på marken var det fortfarande en morgonpromenad under gröna lövvalv.

Och sen det alldeles vanliga – laudes, frukost, makens påklädning – men sen snabbt till biblioteket och fiskbilen, rökt makrill – jo, för vi bestämde att vi skulle äta lunch hos Hosanna! Och för att inte srämma slag på dom, så skulle jag tvääta håret lite raskt. Precis när jag torkat igenom, men inte kammat – den som vill kan googla på Medusa, ungefär så – så ringde det på dörren. Och maken ropar – till mig i badrummet på övervåningen – ‘vem är det?’ och enda sättet att ta reda på det är nästan att öppna dörren, så jag sprang ner och öppnade. Och utanför stod en rar man med en bukett. Den var inte från honom – den var från raraste Osloskånskan.

Och jag blev alldeles rörd och mycket tacksam. Omtanke som få.

Att sen förmodligen den stackars mannen vars jobb det var att sträcka fram den förmodligen behövde hämta sig från chocken när jag öppnade, nå det får vara hans problem.

Sen kan jag säga att Hosanna och jag och också Jansson med förenade krafter försökte få igång min mobil att vilja mobilblogga, men vi nådde inte riktigt ända fram. Dom tyckte att jag ska köpa nåt annat än nokia nästa gång.

Kamerabatteriet var urladdat. Annars hade det blivit en vacker vårbild av en mugg kaffe med mjölk, mina cigariller och en kruka små penséer i soldiset på min uteplats nyss. Jag unnade mig det. Och jag är glad för dom som skickat mig hälsningar på FB. Maken har glömt att det är min födelsedag i dag, sonen också – han störtade sig upp tidigt för att vara han för att åka till systrarna och syskonbarnen.
Och jag är tacksam, maken är nyduschad, lakanen är bytta och jag kan bara sitta i frid. I natt drömde jag att jag skottade snö ur bilen och sen bestämde mig för att åka hem. Jag stod på en gata i Djursholm, av alla ställen på denna jord.
Men det är vår. Min pappa tittade på tjäderspel när jag föddes – långt innan fäder förmodades delta aktivt.
Svärmor ringde nu – hon var engagerad av kvällstidningarnas löpsedlar, inte av mig. Låter jag trött? Möjligen.