– i hemtjänsten, när jag gick förbi tv:n. Nej, jag tittar inte på programmen om Sveriges bästa hemtjänst, jag orkar inte. Och jag har ingen erfarenhet av hemtjänst än, jag har bara erfarenhet av kommunal planering i stort och smått. För nu rätt många år sen hade vi en utmärkt kommunal kvinna som fyra timmar i veckan kom hem till oss och var med maken. Det innebar alltså att fyra av mina 18,63 tim/vecka gick till detta, och det var en bra och trevlig kvinna, och för min del gick dessa fyra timmar till mitt jobb, så det var inte så att jag låg på schäslongen och åt praliner, men så skulle kommunen omorganisera, bevars. Så då kunde man inte ha en person till dessa fyra timmar, utan dom skulle fördelas på tre personer, en hade inte körkort och skulle alltså vara hänvisad till busstider, som inte stämde med våra tider. Och en annan hade små barn och jag misstänkte att det kunde bli fråga om vård av sjukt barn, inget ont om det, men lite svårplanerat för oss. Så jag gav upp hela tanken där och då.

Och kontinuiteten i den nuvarande avlastningen är diskontinuerlig, milt sagt.

till kommunens MAS. Jag lämnade in timrapporten i kommunväxeln och bad om mailadress, som jag fick snabbt och raskt. Fast det tog en stund för mig att ta mig samman och verkligen skriva, jag tycker det är så jobbigt. Samtidigt vill jag verkligen kunna känna mig trygg i det här, och det gör jag inte nu.

Och bilen är inlämnad, jag gick raskt hem igen och kunde göra frukost som vanligt.

Och under eftermiddagen ska jag ta mig samman en gång till och den här gången skicka till soc chefen också. Som chef är man alltid ytterst ansvarig, och om ingen säger något, så vet man inte hur saker och ting fungerar i verkligheten, den där som pågår runt omkring tavlorna med kommunens målsättningar, dom vackra orden. Och jag tror (hoppas) att alla som arbetar i verksamheten gör sitt bästa, men det händer att man inte ser vad man egentligen gör och det händer också att det finns missförstånd i organisationen.

att vi får faktiskt lov att bjuda svärmor på middag på hennes riktiga födelsedag också. Han tyckte det var lite onödigt, men han frågade iaf, och jo, tack, hon kommer gärna. Så då gör vi så i morgon. Lite osäkert om Äldste kommer också, men det kan hända. Och jag gör lite tiramisu i kväll, tror jag.

Annars sitter jag mest och gläder mig åt grönskan, det är så vackert. Äldste säger att dom hör göken också, och då kan han ju passa på att berätta det för svärmor, göken gol när hon föddes.

Och det är klart att jag också tänker på andra, dom som befinner sig i helt annan situation än jag, där sjukdomen – den mycket svåra – slog till relativt snabbt och oväntat, jag tänker på att den som står bredvid måste ha det mycket svårt.

För min egen del fokuserar jag just nu på tanken och känslan när jag sätter oss i bilen vid tolvtiden på söndag. På väg hem. Om allt går väl. Jag är inte lite tjatig, jag vet.

hade dom på vårdcentralen. För jag ringde dit efter åtta. Och sen ringde jag det anvisade numret och fick börja välja vad jag skulle trycka på. Och sen säger dom att man ska trycka in den sjukes personnummer ‘så går det fortare’, och jag hinner bara tänka att jag undrar om dom vill ha tio eller tolv siffror och så trycker jag in dom tio, och då säger den automatiska rösten att dom ska ringa upp telefonnummer och så drar dom delar av makens personnummer, så då fick jag trycka stjärna och börja om. Åtminstone med rätt telefonnummer. Och nu ska dom ringa upp fem över elva. Och då gissar jag att alla läkartider är slut.

Natten bjöd på ca fyra timmars sömn f ö. Därav vårdcentralen. Jag tror att nånting är fel. Och antagligen betyder det att vi inte kan åka bort över helgen, som vi planerat, och det är en saknad för mig. Och för maken också förstås. Han behöver lite omväxling. Och han är fantastisk, jag tycker det. En av textläsningarna i kyrkan i går talade om att även om vår yttre människa bryts ner, så växer den inre till. Och jag känner att min inre människa hukar sig, men maken säger att han tyckte det var så fint, att fast hans yttre människa bryts ner så påtagligt, så kan han ändå växa i det inre.

här på förmiddagen. Lite märkligt. Men gårdagen i kombination med tandläkaren tog på krafterna. Och nu är det klart. Då däckar jag förstås.

Sen gör jag försök att vara social också, även om det blir knepigt. Den trevliga och välorganiserade lunchen i går betydde att maken och jag (som förstås kom väldigt sent till lokalen) skulle ta oss igenom ett knökfullt rum fram till våra platser, men folk är vänliga och flyttade på sig och jag lyckades trassla maken genom folkhopen och fram till en rimlig stol, dvs jag ansåg att det var enklast att han satte sig på den närmaste. Sen skulle jag baxa honom och stolen så nära bordet som möjligt, så att ännu senare komna skulle ha en chans. Och då var min rygg inte riktigt samarbetsvillig, ischiasen hörde av sig förstås. Och jag högg en ledig stol och började tänja för att överleva resten. Självklart kommer det då någon, som inte fattade vad jag höll på med och skulle hälsa energiskt mitt i. Så jag log så socialt jag bara kunde. Ibland får man bokstavligen bita ihop.

Men jag var tacksam över så mycket, trevligt sällskap och roliga vänner.

ett vanligt fenomen, bisolar. Fast jag hade aldrig sett det förrän i morse. Inte lika spektakulärt som vädersoltavlan förstås, men ändå förvånande. Tre kraftigt lysande solar plötsligt. Jag funderade på om mobilen skulle klara att ta bild, men sen struntade jag i det. Vackert var det och som sagt ovanligt för mig. Och sen läste jag om vädersoltavlan att inte ens den i Stockholm är målad av Urban utan en kopia, hundra år yngre. Troligen blev dessutom Gustav Vasa upprörd eftersom kyrkan målats större än slottet och han såg det som ett tecken på sammansvärjning. Överheten har aldrig haft det lätt.

Och hos oss står en kyckling i ugnen i lergryta med vitlök och en massa paprikapulver. Och handfaten är skurade och speglarna i badrummen putsade. Egendomliga sysslor för att glädja ett barn som kommer på besök. Men kycklingen kommer han att gilla.

– och var redan när jag vaknade, men jag förmådde inte snöra på mig skorna. Så var det bara, kanske går det efter lunch. Annars känns det mest på något konstigt sätt fragmenterat, hjärnan hänger liksom inte med.

Jag ordnade frukosten lite tidigare än vanligt, det skulle skypas och naturligtvis fungerade det inte. Alls. Skype påstod sig inte vara online, och det förvånar mig rätt mycket. Men varför skulle någonting jag är inblandad i fungera? Och jag sa till maken att jag faktiskt tänker avsäga mig sambandet som skulle skypa, han tyckte jag var dum. Och så småningom ringde någon och pratade om vad som sagts, och jag var så feg att jag inte sa nånting om avhopp, även om jag känner att jag inte fyller någon funktion. Där heller. Just nu är det mycket tankar runt den egna onödigheten.

Och jag sov inte så vidare i natt, maken var uppe två gånger.

så välsignat vackert när jag skulle lägga mig. Fast först var jag tvungen att hämta tandborsten som stod på laddning i sovrummet och då blev jag rädd att han skulle vakna, men det klarade sig. Och sen kom nästa stress när handkrämen har ett snäpplock, som lät väldigt mycket i mina känsliga öron. Men han sov vidare. I princip hela natten. Ett smärre mirakel. Och när han varit i badrummet somnade jag om och höll knappt på att ta mig upp i anständig tid för att koka gröt, nästan som en tonåring. Fast jag sov aldrig länge som tonåring.

Och nu nyser jag och snyter mig. Igen. Och sista augusti har det hunnit bli. Och jag har fortfarande inte ordnat skrivaren, djup suck. Men jag tog extrakopior på tidspappren som kommunen ska ha, när vi var hos Äldste, så jag klarar mig en månad till. Prokrastinering.

– det står redan nya blommor i den nyss tömda lägenheten. Men inga pelargoner, så vitt jag såg.

Och själv har jag tömt sopor här och där och handlat köbekagor, vanliga digestive, två sorters chokladkex, en längd med pistage, en med mandel och så åtta bakelser av fyra olika sorter, något för alla hoppas jag. Och jag räknar med att maken och jag delar en. Och bordet är utdraget, kaffekoppar och glas framsatta. Sen är det alla olika fat som behövs också. Så jag känner mig beredd.

Dessutom har jag en gång till förklarat dagens körschema för maken.

Och i går var jag påfallande trött, den känslomässiga tröttheten slog till efter lördagen. Att resa sig igen tar lite tid. Det där halmstrået kan ställa till det.

Vi passade dessutom på att sova i morse, jag hade haft en ansträngande natt där jag åkte rulltrappa med Jan Stenbeck, man ska inte titta på underliga program på kvällen.

att ‘vi’ i Sverige är dåliga på det här med värme, i sht i förhållande till riskgrupper, och maken är ju riskgrupp i alla möjliga avseenden, så jag tänkte till. Och cyklade till Ikea och köpte två fräscha madrasskydd (så man säkert hinner tvätta också) och ett nytt underlakan också, så nu ska jag bättra på hans nattvila, tänker jag. När jag klev ut ur den rullande porten stänkte det lite regn och jag kunde bara hoppas att jag skulle hinna hem, lite större droppar en kort bit, men sen fick solen övertaget igen.

Det är svårt att riktigt vädra ut värmen här inne när det blåser så mycket ute (motvind både dit och hem f ö när jag cyklade, det borde inte vara möjligt), fönstren slår igen. Jag sätter mig ute en liten stund ändå. Jag hade haft en liten tanke att ta en mjukglass, men hur det nu var så gav jag upp.

Och jag tittade på uteplatsen till lägenheten där det bott en bräcklig äldre dam, jag såg ju att hon åkte bort i ambulans för ett tag sen. Hennes praktfulla pelargoner vattnades av vad jag förmodar var hennes dotter, som plötsligt fanns där, och sedan försvann de två största krukorna och några mindre stod kvar. I morse var dom också borta och nu fanns inga utemöbler heller.