– jag har ju inte makens gåvor och förmågor, men det är klart att jag också blir påverkad av musik. I dag ställde sig en totalt okänd dam upp under högmässan och sjöng Ave Verum på ett fantastiskt sätt, hon hade en makalöst vacker varm röst som hon hade totalkontroll över. Det visade sig att hon var ungdomsvän med kantorn, på tillfälligt besök i Österrike och då hade hon passat på att ta bilen och köra hit (hon bor på andra sidan Atlanten annars) och ställde sig alltså mindre än ett dygn efter ankomst och drog av detta. Sen råkade min favoritviolinist medverka också, när han börjar spela liknar det ingen annan och jag måste alltid lite diskret torka någon tår, faktiskt. Hänger han med så länge får han spela på min begravning, det måste jag säga till barnen.

Och annars har vi ätit upp den marinerade kycklingen nu, äppelkakan också förresten. Gästen har begett sig hemåt och maken lyssnar på frågesport. Och det blev över till två andra middagar med kycklingen, bra där.

jag lagade på egen hand, bondehusets röda gryta, blev det i dag. Den är fortfarande en höjdare. Maken avstod vilan mitt på dagen idag, han ville titta klart på prinsessdopet, jag kollade det mesta, men maten skulle ju lagas också.

Och vi åkte till närmaste kyrkan, tjänstgörande kantor spelade på Tvåans bröllop f ö, och det var ljust och vackert. Med den lilla irriterande detaljen att ledstängerna vid trappan in i kyrkan var nästan helt oanvändbara eftersom man så här års måste klämma dit björkar och inte nog med det, burkar med lupiner gjorde det hela nästan omöjligt för maken att ta sig in. Vi gick en annan ingång längre bort, den anses vara ‘handikappvänlig’, men det finns bara ledstång på ena sidan och den andra håller nu på att svämmas över av krypande buskar. Man tänker inte. Jag bara konstaterar.

Och nu är det lugn eftermiddag. Sen ska det packas för dagarna med avlastning.

i förmiddagens pysslande. I morse vaknade jag alldeles lagom för att ta an liten promenad, så vackert under skir bokskogsgrönska. Det borde verkligen bli oftare.

Och nu är maken ordentligt klippt och skrubbad från topp till tå, tvättmaskinen är nästan klar, sovrummet ska dammsugas och rena lakan bäddas. I eftermiddag blir det färska limpor. Och solen skiner. Jag ska försöka koppla på den positiva sidan, det borde gå. Tiden efter Påsk är väldigt ljus på många sätt.

Jag tänker på vännerna som flyger till USA i dag, han råkade ut för en mindre stroke för ett par år sen och är väldigt välrehabiliterad, men så klart finns den påtagliga oron där för henne, men hon sa – ‘det är lika bra vi passar på medan vi alls kan’. Så klokt. Att göra det som är roligt nu. Inte vänta.

Och jag tänker på att det som ger mig glädje ser numer mycket annorlunda ut mot vad jag kanske hoppades på, då, förut. Ett nedskruvat liv. Ett liv lite i skuggan. Men det finns glädje där också.

är ju att man plötsligt börjar göra saker som tar mycket mer tid än man tror, men än så länge håller jag lite uppmärksamhet på klockan samtidigt som jag gör annat. Vi har jämfört med andra söndagar en extra halvtimme på oss. Och jag tog mig upp i tid, jag stängde av klockan före signalen och det är alltid farligt, men jag somnade inte om iaf.

Solen är välkommen. Och ingen ishalka heller. Det är fortfarande vacker vår.

Jag ringde Forex, lokala butiken, och blev snabbt kopplad centralt och fick tala med en jättetrevlig ung kvinna, Amanda tror jag hon hette, ett under av kompetens och servicekänsla. Det är bara lite trist att man ska bli förvånad, men den här tjejen skulle kunna hålla kurser i vänligt telefonbemötande. Absolut. Det piggade upp mig rentav.

Fast jag måste åka till närmaste större staden, men det får bli så då. Och jag har redan varit ute och cyklat, på vår svalgång var det +6 och torgtermometern visade +3 men många bilar var alldeles igenfrostade. En som jag mötte hade skrapat upp mycket små gluggar i eländet, så han hade vevat ner sidorutan så han kunde titta ut genom den. Det var inte att rekommendera tänkte jag. Och fördelen med att cykla var att slippa skrapa rutor. Jag stod på maxi fem över åtta och var hemma igen efter en halvtimme. Det blir lax med den ständigt närvarande mangosalsan.

att nånstans på mitten där på den ganska oländiga stigen i dag var det riktigt hektiskt. Maken vägrade absolut att samarbeta, Äldste hade inte kommit än och svärsonen och Yngste försökte få till en transportväg där enda möjligheten verkade vara att maken reste sig ur rullstolen och gick ca en och en halv meter. Han vägrade. – ‘Jag kommer att ramla och slå i huvudet’ upprepade han hela tiden. Han ville bara sitta kvar där han var. Och Yngste och svärsonen gick ner till stugan för att leta reda på ev hjälpmedel, plankor eller nåt, och jag plockade de minsta skogshallon jag sett och ett par björnbär och gav maken, Tvåan kom upp med var sitt glas vatten för det var rent tropiskt där och då. Och så dök Äldste upp och plötsligt var dom tre män, en på var sida och en bakom stolen och kunde lyfta hela stolen med maken i över det besvärliga partiet.

Sen ville maken inte äta Tvåans läckra biskvier, som han sa – ‘det är tungt nog ändå för dom att bära mig’ – fast han åt bulle och tårta. Nå ja. Och till slut var han beredd att resa sig ur rullstolen, jo då, det gick, för han ville så gärna titta in i stugan och sen gick han för egen maskin så där tjugo meter av vägen tillbaka, men sen blev det rullstol igen.

Och han är fortfarande alldeles euforisk över att han fick vara med om detta äventyr i dag. Och det beror helt på att Yngste inte gav upp.

till makens känslor för Belgien. När han var elva åkte han och föräldrarna runt i Europa och i Belgien såg han en jätteberusad äldre kvinna som var lortig och hade kissat på sig, så han har sen dess haft fördomar mot dom stackars belgarna. Så jag köpte dom tio kr dyrare svenska jordgubbarna.

Och det är sommar i dag, så till lunch blir det svensk färskpotatis och matjesill med hackade ägg och brynt smör. Kanske lite glass efteråt också. Sen ska jag gå ut och undersöka grötmjölsmarknaden och köpa present till lilla nästminsta, som fyller år nästa vecka.

På promenaden i morse plockade jag nio liljekonvaljer så maken skulle få känna doften. En märkligt välbekant känsla att  gå med dom kantiga stjälkarna i varm hand, en känsla en längesen, plocka till mamma. Och jag ser framför mig hur det såg ut där och då.

i morse, ett jättetjockt istäcke. Jag brukar ju inte åka nånstans tidigt med bilen, men just i dag skulle den lämnas in för bromsoket. Jag var beväpnad med pärmen med alla papper, inkl offerterna man får inför reparationer, och kunde visa att för två månader sen skulle ett ok kosta 2,5 så varför skulle det nu kosta 4? Men fyra var fel då. Bra.

Men jag var väldigt nöjd med röda vinterjackan. Och solen strålade.

Och nyss har jag pratat lite med lilla nästminsta, hon har haft feber – rejäl – ett par dar nu, men är mycket pratsam och energisk. Föräldrarna är inte riktigt så pigga nu. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa till.

Man skaffar sig vanor. Maken har flera morgnar vaknat 05.40, så i morse gjorde jag det utan att han väckte mig. Men jag somnade om så gott det gick, till 06.50. Men sen har jag varit uppe och fladdrat.

borde jag ta fram symaskinen och byta linning på en kjol jag ska ha nästa vecka. Men jag har gjort det förr, dvs först bytt till en smalare linning, sen till en längre för två år sen – för tre år sen gav jag upp och tog en annan kjol med resår i midjan, som jag panikköpte den gången – och nu skulle jag kunna göra det lite mer prydligt. Men jag tror att jag nöjer mig med att flytta in knappen i den fasta förvissningen att ingen mer än jag själv ser mig.

Och det blev ingen särskilt tidig kväll i går heller, men tio minuter efter midnatt lyckades jag skicka iväg 350 ord eller så. Man skulle kunna tro att om man är van att klia tangenterna så skulle det gå som en dans, men olika ord tar olika lång tid att sippra fram.

Och om jag inte tittar på pappren som borde sättas in i pärm, men som just nu ligger på golvet bakom mig i en ganska prydlig hög, och om jag inte funderar på att redan betala räkningar så kanske, kanske jag tar mig en bit framåt i boken om extas. Extatiska yttringar intresserar mig, jag som inte är särskilt lagd åt det hållet själv, jag är alldeles för kontrollerad.