En dag som försvann

– som dom gör ibland. Verkligen inget särskilt hände. Det kan då och då vara frustrerande, och dessemellan rätt skönt. Det mest förvånande var när jag skulle dammsuga under kyl/frys, som jag inte gör jätteofta, det låg ett intressant dammlager under kyldelen, men under frysen fick jag nästan hicka, men det var inte damm, det var en tjock skumgummiplatta. Varför i all världen ligger det en sån där? Jag har rimligen sett den förut, men jag minns det inte, och jag förstår inte varför. Men den fyller säkert nån sorts funktion.

Och det har varit så vackert ute, solnedgången var årets bästa hittills. Men annars går jag mest runt och tänker på att jag inte får glömma nån klocka senare i kväll, för då blir jag osäker i morgon bitti.

 

Molnen var vackra

ute, nyss. Jag har blivit lite molnfixerad, såg förra veckan en utställning med målningar av prins Eugen och han var rejält molnfixerad. Och sädesfält sen. Nu har jag inte så många sädesfält längre i min omedelbara närhet, men molnen finns här. Och det är fortfarande så pass varmt att man kan sitta ute en stund. Grannarna satt ute förut med bekanta, jag hörde hur dom hann lösa både amerikanska presidentvalet och problemen med Turkiet. Själv satt jag ju bara stilla och tittade på molnen.

På måndag ska jag samla hop mig och skicka ett mail till någon handläggare om att ev skjuta på nästa avlastning en vecka, ev kan jag göra en mindre insats och hjälpa Äldste och familjen med lite logistik. Det är så sällan jag kan göra nånting alls för dom. Och sen kan vi försöka ta oss till Tvåan, hon hade köpt en burk jordgubbsmarmelad till oss, hon kom ihåg att det brukade vara en klassiker när vi åkte till Danmark.

 

Nu har jag åtminstone en chans

att vakna i rimlig tid, jag medför mobil till sovrummet i kväll. Jag är ju så gammal att jag inte har mobilen fastlimmad på kroppen annars. Och just nu har jag, med ett milt fniss, sms:at med Äldsta. Eventuellt dyker dom upp här på nästa tisdag, sen vet vi ju inte hur det går med den synnerligen osäkra avlastningen nästa vecka, men vi får väl se vad som sägs i morgon. Och Äldsta och hennes flickor skulle kanske ta tåget till Stockholm i morgon och möta Yngste, som har ledig dag tydligen, och försöka hitta ett gratis museum. Det är väl generna, som slår till. Gratis är gott.

Och jag lyckades slå ihjäl den fluga, som förirrade sig in i vårt sovrum, innan maken lade sig. En fluga räcker för att förstöra nattsömnen framåt morgonen.

Och i morgon ska jag använda mina nya örhängen, som kom i dag, tillsammans med en sån där plastögla, som enkelt vänder flätan utochin. Jag har haft en, men slarvat bort, obegripligt hur. Men den här hade bruksanvisning på kinesiska. Fast jag fattar. Det är inte som när Äldsta skickade efter virkbeskrivningar på ‘simplified Chinese’, fast en del tecken lyckades hon lära sig.

 

Jag sjönk ner

i soffan och vaknade hjälpligt en och en halv timme senare. Ungefär som jag misstänkte. Men sen steg jag upp och strök vitt linnetyg, också det hjälpligt, kan man kanske säga. Och eftersom det är molnigt men ganska varmt och inget regn, så vågade jag cykla till maxi och jag lyckades få sista kartongen hallon, man gör så när man inte har trädgård. Man slipper rensa också. Och allt från gårdagen är undanplockat i skåpen. Det känns som om jag har koll på det mesta, men det är väl övergående.

 

Jag gäspade

lite lovande nyss, det kunde betyda en natts sömn trots att jag däckade två timmar under eftermiddagen. Trots röstning och limpbak.

Och maken som fnissade lite milt åt mitt tavelflyttande – han sa att nu kanske grannarna undrar om vi bygger om – han fick svar på tal när ena grannen satte igång borrmaskinen kvart över nio i kväll. Mina stackars tavelkrokar var betydligt mer diskreta. Det är en utmaning att bo i lägenhet.

Konstigt nog har halva maj hunnit försvinna utan att jag egentligen märkt det. Men jag gläder mig över ljuset varenda kväll, fast det var allt lite ljusare tjugo mil norrut. Vi har vackra solnedgångar, det är inte riktigt lika vackert förstås som när solen gick ner på andra sidan sjön, det är en nåd att ha bott med en sjö alldeles utanför fönstret så många år. Sista kvällen där tog jag en bild på just den solnedgången. Men det var vackert här också med gyllenrosa västerhimmel.

Och i morgon kan jag hoppas på en varm promenad. Möjligen.

 

Man är barn

så länge ens mamma lever. Tydligen. Fick maken erfara i dag. Han berättade för sin lilla mamma att han varit hos tandläkaren och lagat och hon sa omedelbart – ‘men då borstar du inte dina tänder ordentligt’ och maken gick i taket och förklarade länge och omsorgsfullt för henne hur energiskt han borstar tänderna, tandtrådsbygel och den lilla borsten mellan tänderna, den som ser ut som en minimal flaskborste och sen den vanliga tandborsten. Han kan inte använda elektrisk för det blir för komplicerat för honom, men borstar, det gör han.

Och jag blir jätteirriterad på den här reklamen för en ny sportig jordantandborste, för han som gör reklamen kan inte borsta tänder. Han ska bara se snygg ut. Här borstar vi. Och vi fick båda beröm för våra tandkött, om vi nu ska vara personliga. Och själv använder jag tungskrapa också. Så det så. Och numer har jag inte ens geografisk tunga.

 

Det duggade mest

och blåste inte så förfärligt än heller när jag gick ut. Men det kan man ju inte veta när man står i hallen, så jag tryckte när babouroljetygshatten på huvudet och tänkte med ett milt fniss att nu ser jag nästan ut som B, en god vän, död sen flera år, en kvinna som man inte tog där man satte henne. Och när jag ska passera grindarna in till coop står en av hennes söner innanför och säger hjälplöst – ‘snälla, ge mig en korg, jag glömde innan jag gick in’ och vi bytte ett par vänliga ord, så där fd grannar emellan. Vi kunde se varandras hus där vi bodde förut. Och lite märkligt var det, jag tänker inte så ofta på henne och sonen ser jag sällan numer. Och nu är jag beredd och behöver inte handla i morgon.

 

Jag slapp borsta bilen

– det började inte snöa innan jag redan var hemma från kyrkan. Och maken följde inte med i dag, han var lite sliten efter gårdagen. Men han talade länge med sin mamma i telefon. Hon borde också varit lite sliten, men verkade vara i god form. Hon hade varit hemma redan halv åtta och då hade det mesta varit undanröjt. Sen hade hon försökt ringa bröderna, men inte fått något svar, hon var lite irriterad över det, men i morse hade dom svarat. Kära nån, dom hade stupat i säng omedelbart när gästerna gått tydligen, och det var nog klokt.

Och någon, ungefär i morbrödernas ålder hade somnat in i helgen, långt härifrån. Goda minnen och tacksamhet från min sida, när de äldre barnen var mycket små lastade jag in dom i bilen och åkte norrut för en stor högtid i den familjen. Mina föräldrar mötte upp i denna stad, som var mammas födelsestad och passade barnen så jag kunde gå på middag på Frimurarhotellet, bevars. Där hade jag inte varit sen jag var på julgransplundring i femårsåldern, men det var sig ganska likt. Och en fin kväll blev det och jag minns det roliga och fina tal som den nu döde höll till sin son, den av oss alla mycket avhållne. Och alla andra gånger som rinner upp i minnet. Vemod. Och tacksamhet.

 

Kanske slutar det regna

snart. Annars får jag väl gå och handla ändå. Men promenad blir det inte. Maken hörde åska nyss.
Och positiva jag har varit på massage, bra. Vänstersidan av ryggen är lite missbelåten med livet annars, men det får väl gå. Hem cyklade jag i solsken samtidigt som det regnade. Och jag passade på att köpa gödning till balkongväxterna och sen beskar jag lite. Så nu dör dom väl. Så långt höll det positiva tänkandet.
Men annars är det bra.
Och inte kom jag ihåg att göra nån matsedel i går, men kyckling cacciatoran som jag hittade i frysen gick bra. Antagligen köper jag en zucchini till i morgon, kan bli en frittata. Den enkla vägen ut är också en väg.

 

Liljekonvaljer

– har Bästa Grannen på köksbordet. Hennes man har plockat. Denna underbara doft, och alla dessa plockade liljekonvaljer i livet. Och dom var precis perfekta.
Och jag är så tacksam över att ha en granne man bara kan gå bort och prata en stund med, hunden kommer med ett av mjukdjuren och jag säger – ‘tack’ och tar emot den och sträcker den vänligt tillbaka med – ‘var så god’ och sen kliar jag honom lite i nacken. Och B G berättar om sina koloniäventyr. Ett koloniområde är ett samhälle i sig, många passioner – greken som klagar över ‘utlänningar’ som inte sköter sig, och andra som har synpunkter på hur den allmänna skottkärran används, och mannen som stampar ihjäl kaninungar, och dom som klagar på att någon kissar i en buske – ett brett spektrum av livet.
Jag nöjer mig nog med att köpa en vit pelargon och sköta den i stillhet på inglasade balkongen. Jag hoppas alltså att vita pelargoner ska vara mer tåliga än hortensior.