– när kuddarna är klara. Och efter att ha låtit det ligga i en prydlig hög på golvet ett tag, så samlade jag ihop det hela och bar upp till vindsförrådet, där jag hämtade det från början. Och jag samlade ihop lite böcker, som jag tyckte kunde undvaras, och lade i en svart plastsäck tillsammans med innerkuddar som haft ett bäst-föredatum ett tag. Jag får fundera lite till om rensandet och sen åka till tippen med lite mer. Luft och ljus.

Men det är fånigt, när jag gjort klart såna där planerade saker, så känner jag mig dels oerhört nöjd med att det är klart, men dels rätt utmattad också. Jag klarar inte att göra för mycket på en gång. Och hela tiden ser jag detaljer som borde/kunde ändras, bli bättre. Och sen tänker jag på det där att vara snäll mot sig själv, det räknas att inte känna sig oduglig bara för att allt inte fungerar så där raskt och effektivt.

på mycket kort tid nös jag i morse. Och snöt mig. Det gick åt ett par näsdukar. Och när jag skulle hjälpa maken ner till frukosten hann jag nysa två gånger bara i trappan, då måste man stanna och knipa dessutom – jo tack, det fungerar, och nu är det bara slut. Inget nysande, inget snor. Märkligt.

Och jag sov en timme längre än jag tänkt i morse, jag hade visserligen gärna kommit ut, men det var nog bra att sova också. Numer händer det att jag inte somnar på eftermiddagarna och det behövdes väl en stund i morse då. Och tvättmaskinen plaskar och dagens planering rullar på. Det är fortfarande alldeles underbart ute, i sht i skuggan. Ja, jag är fortfarande grönblek. Och kommer att förbli så.

som för tillfället bor i vårt kylskåp har en tendens att viska lite stillsamt till mig. Och jag hör det alltid.

Annars har det varit en lugn, lite grå dag. Det var iofs inget grått över jordgubbarna här på kvällen, ren njutning. Även om maken tappade en jordgubbe på skjortan. Det går nästan säkert bort i tvätten.

Och det är sju månader till julafton, märkliga tanke. Jag förstår mig inte riktigt på det här med tiden som bara försvinner, allt som borde göras och som ändå ordnar sig, nästan alltid, som jordgubbarna ungefär.

Och jag har satt väckarklockan i morgon bitti så jag verkligen kommer ut, även om det är en lugn morgon, kyrkan blir inte förrän vid 18. Det är sällan att det blir så och maken klagar, å andra sidan inser han att han inte skulle gilla alternativet som var kl 13, precis mitt i vila och mat. Han gillar sina rutiner fast han trasslar obegripligt med dom emellanåt. I kväll tittade han förebrående på badrumsgolvet och sa – ‘vad är det där egentligen?’ och pekade på ett kardborreband, som låg bredvid högerskon. Fast det hörde snarast ihop med vänsterskon, glasfiberortosen som han har för att inte tappa vänsterfoten framåt hela tiden. Och för mig var det självklart, men han fick inte ihop det. Men jag satte det på rätt ställe och plockade undan skorna.

En lugnare natt, utan blixtar, önskar jag. Önska kan man alltid. Inte ens tandborsten står på laddning.

– det man gör och det man ville. I dag har jag plockat fram siciliansk soppa ur frysen, en så stor påse att det är för mycket för bara maken och mig, sen. Men eftersom jag har en känsla av att det borde vara lite bättre, lite roligare, lite mer fest så ska jag göra en minivästerbottenpaj, dvs en som är en tredjedel av en normal.

Möjligen försöker jag släpa med sonen till ikeas mattavdelning. Det skulle tittas live på en matta, om nu en matta är särskilt live, men mer än i katalogen ändå. Fast sonen tycker luften där är nästan obefintlig, panikkänsla innan vi ens kommit in liksom. Men vi skulle ju kunna ta en mjukglass efteråt, det brukade vi göra när han var mycket yngre. Och glassen brukade bli stor om tjejen bakom disken var stor. En händelse som ser ut som en tanke.

Hemkommen från massagen. Och innan gick jag till apoteket och medicinen fanns inne. Fast jag undrar varenda gång – jag hämtar alltså ut medicinen från ett långt recept, som dom ju ser i datorn, och det är andra hämtet av just den medicinen på just det receptet – och dom frågar ‘har han haft den förut?’. Jo rå så att. Better safe than sorry.
Och det är alldeles svart ute, men så länge jag kan cykla är det OK. Jag kommer ihåg baklampan också. Jag fattar faktiskt inte att så många vågar cykla utan reflexer eller belysning. Så trött på livet är då inte jag. Jag har aldrig ens varit gipsad och vill helst inte bli det heller. Nån gång har jag funderat på att göra benmassemätning, eller vad det heter, men det har inte blivit av. Så än så länge lever jag med förhoppningen att jag är en frisk och stark tant med utmärkt benstomme.
Ett utslag av optimism som inte tillhör vanligheten i mitt liv.