går mitt körkort ut igen då. Och när jag tittar på det som snart går ut tycker jag, frånsett att ingen tycker sig likna sitt kort, att jag ser ungefär likadan ut. Men skillnaden är förstås enorm. Dessa tio år som gått. Vem var jag då? Vad gjorde jag? Egentligen? Maken var frisk, jag hade aldrig kunnat föreställa mig en situation som den vi lever i, det är klart. Men annars? Jag hade människor omkring mig som jag litade på, vi hade roligt mitt i allt, nätet fanns inte som i dag, men roliga hemsidor fanns. Och det fanns några som jag ofta hade både mail- och telefonkontakt med, borta nu av olika skäl. En stor tomhet. Och jag var nog gladare, tror jag, att det fanns mycket sorg i livet det visste jag, jo då. Men det oväntade, där man ska sätta fram kaffekoppen i reklamen – nej, att det skulle se ut så här, det hade jag inte kunnat föreställa mig.

Och ser jag tio år framåt – nej, det gör jag inte. Jag vill inte. Vad finns att hoppas på? Jag vet inte, katastrofer är mer min bransch. Och för den som undrar – Gud då? Jag är djupt och uppriktigt övertygad om att till slut tar Han mig i sin famn och allt blir bra på andra sidan tidens skimrande väv, men här och nu är en annan sak. Man nöts mot dom man vandrar med så länge vandringen varar. På den nattgamla isen. Ett osäkert underlag.

Nej, lyxen att tänka tio år framåt eller bakåt, för den delen, får nog vara. Jag kan inte dra några slutsatser eller hoppas något. Jag saknar den förmågan. Jag får nöja mig med att hantera den lilla fläck i tiden där jag står.

Vi är lite olika på många sätt, maken och jag. Jag tror på bruksanvisningar t ex. När man ska sätta ihop en ikeahylla eller så. Han trodde alltid att det nog fixade sig med lite entusiasm, den brukade ta slut, om man säger så.

Och över huvud taget har jag gillat skriftliga instruktioner, jag lagar mat efter recept för det mesta, jag köpte Spock när barnen kom (Anna Wahlgren var inte aktuell då). Jag skriver handlingslistor förstås. Och mänskliga processer och beteenden har jag läst en del om också genom åren, behovstrappor och sorgebearbetning och depressioner och neurologiska processer. Ibland håller jag inte med böckerna jag läser, kritiskt läsande behövs. Förstås. Sen finns det situationer där böckerna inte hjälper, kanske har jag läst fel böcker, möjligt det också. Men just nu tänker jag på det här med sorg och hur man tänker sig, man lär sig hur det ‘ska’ fungera och sen kan det hända att det inte gör det. Kroppen kanske inte alls är med på det teoretiska schemat.

Då får man sätta sig ner och vänta in. Eller rent av resa sig upp och göra något annat. Och det är möjligt, sannolikt, att tiden läker, men kanske behövs det väldigt mycket mer tid än man trodde. Allt står inte i någon annans bok. Min kropp och min själ är min. Det är inte ett misslyckande att inte följa ett schema, oavsett hur väldokumenterat det är.

När jag tittade på det här med statistik såg jag att en avhållen, ganska ny läsare, ägnat en stund åt en tidigare period av mitt liv. Jag orkade inte själv läsa allt just där, men jag såg hur jag skrivit att jag tänkt mig ett par kommande samtal ansikte mot ansikte – inga mail – så skrev jag. Och då kommer jag förstås i håg hur det föll ut, jag minns inte hur jag beskrev det och orkar inte heller titta efter. Men jag minns. Känslan när jag stod ute på en obekant kyrkogård och med skakande händer plockade fram cigarillfodralet och tänkte – ‘det här händer inte, det här kan inte hända’, men det kunde det, och den dagen blev bara värre. Och dagen efter den blev ett snäpp värre ändå. Stoft och aska. Där och då.

Och nu ska jag i all stillhet borsta tänderna och lägga mig tillrätta bland alla kuddarna i sällskap med brother Cadfael i Shrewsbury en stund. Jag behöver en stund i en ordnad värld med en svag doft av timjan och salvia.

Det nästan omöjliga.
Förra våren köpte jag att stolt uppvisat, dyrt, citronträd. Någon, som jag uppfattade som expert, rådde mig att dom måste ha mycket vatten. OK. Jag vattnade mycket. Lagom är inte ett karaktärsord för en tigerlilja. Osmosen, eller vad det kan tänkas heta, i citronträdet gick bananas – om det nu är möjligt – och det drog till sig någon sorts ohyra, som jag inte kan klassificera, men alla blad utom två ramlade av. Apelsinträdet i närheten blev också drabbat. Många vissna blad låg på golvet. Citronträdet såg nästan dött ut.

Men jag tänkte att jag förlorar ju ingenting på att beskära det, vattna sparsamt och hoppas. Och nu ser det ut så här. Blomknoppar och spirande blad, ljusgröna, smala. Och apelsinträdet skjuter också nya blad.

Det kan förmodligen fortfarande vara så att det inte mår bra, men kanske bättre ändå. Sparsam vattning nu. Tålamod. Avvakta. Inte för mycket, inte för intensivt.

som skållade råttor ungefär. Varför det är så stor skillnad på vad som sägs och vad som görs t ex. Det är lätt att bli tankfull då. Och det händer att man plötsligt får nån sorts insikt, som borde kommit tidigare. För min del ungefär som så – varför har jag låtit mig dras in i en karusell där jag har låtit mig förminskas, varför har jag inte stigit av helt enkelt. Jo, jag har sagt ifrån, men det räcker inte alltid. Karusellen har fortsatt snurra. Och den fasta marken har inte varit så fast som jag har trott.
Min trötthet har nog varit större än jag velat se, och det är frestande att tro att just jag kan rädda världen, eller den lilla del som ligger närmast till. Men å andra sidan, den som inte försöker behöver heller aldrig misslyckas.
Jag har försökt. Jag misslyckades svårt. Men jag lever. Var dag får ha nog av sin egen plåga.

var ju planen att jag skulle sätta mig på ett tåg i morgon och så småningom ha ett sammanträffande med ett antal trevliga personer om ett litet projekt tillsammans. Men med makens problem på trettondagsafton med trappan, så kändes det inte längre genomförbart. I sht som SJ var inblandat. Men tråkigt är det. Så i morgon duschar jag maken, försöker skriva ihop en matsedel – nej, det blev inte av i dag heller, och maten i dag kom från frysen och jag orkade inte fixa kaffe efter maten, så lyxigt hade vi det.
Det var kanske bra att det inte blev nån resa av, med tanke på min allmänna status. Kommer jag att bli bättre? Orka mer, med ett leende på läpparna?
Man ska se framåt, tänka positivt, hitta guldkornen. Men jag saknar. Jag längtar. Jag minns.

Det är lycka att dagen har gått utan någon katastrof, makens ärr läker fint, maten var god, all disk är ren och lägenheten doftar av saffransskorporna i ugnen. Nyss tittade jag in till grannen med en tidning och hon och mannen stod och lagade mat och såg så hjärtinnerligt lyckliga ut, var sitt glas rött på bordet och mycket värme. Så fint. Att dela andras lycka är också en lycka. Att ha egen bräcklig frid är också mycket gott.
Ett krångligt liv blev mitt, bara att försöka stå upp. När det inte går tänker jag på orden i Psaltaren om att Gud reser den trötte som fallit. Det är ingen skam, bara att öva tålamod. I dag, i morgon. Det okända framtiden, i och ur Guds hand. Det betyder inte att jag alltid är glad och  jublar, men en trygghet finns, tryggheten att Herren ska se längtan i mitt hjärta och släcka min törst. I dag, i morgon.

Frånsett allt det ‘vanliga’ slitet, allt som måste fixas i hemmet och på jobbet, har det här – så här långt – varit en fantastisk adventstid. Mycket tid för stillhet och eftertanke, vad jag gör med mitt liv, vad jag gör med andra människor, vilket ansvar jag har, mycket att fortsätta med, kanske lite annorlunda. Och i dag tredje Advent – en av texterna – ‘profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan’. Precis så är det här och nu, lampan lyser i det mörka rummet – och jag längtar efter att morgonstjärnan ska gå upp i mitt hjärta. Den inre friden, omöjlig att köpa, kan bara fås i trofast väntan. Glädje och smärta tillsammans. Livets obeskrivliga skönhet och utsatthet. Jag söker Honom som min själ har kär.