Ett litet projekt

här på förmiddagen. Jag pratade med Äldsta, som var ute och gick i den uppländska leran och det kom såna där små isvassa flingor i ansiktet också, men här skiner solen efter en väldigt dimmig morgon. Och jag håller just på med chokladbiskvier, dvs mandelbotten står och svalnar och jag ska smälta choklad till smörkrämen. Det blir nog gott.

Och det där kliandet, så besynnerligt, det fortsatte klia och jag försökte tänka bort det, men när jag klev in i duschen tog jag bort plåstret och då slutade det klia. Det borde jag nog tänkt på. Så frånsett att det är lite ömt i armen, så är det inga problem. Och jag har ju fortfarande mer ont i vänsterarmen, nån sorts sena eller nåt som alltid är lite tjurigt.

Och unga män med kniv råkade i gräl här i går, det var Äldsta som larmade mig, för hon hade läst det i nyhetsflödet. Jag hade förstås inte märkt någonting av dramatiken, ca 200 m bort, menar jag var ute för att hämta en mugg, så såg jag förstås avspärrningar och poliser. Tydligen lättare skador, men ändå. F ö var det ett par år sen när Äldsta ringde och frågade vad vi höll på med. Då hade hon läst att nationella insatsstyrkan befann sig här, och det hade jag också missat. Den gången var det ett kraftigt gräl mellan en av pizzeriaägarna och folk som inte gillade honom. Men jag sitter här på tredje våningen och känner mig som Ferdinand under korkeken.

 

En skymt av solen

här och plusgrader ute. Ärtsoppan står och tinar och maken är påklädd. I dag var en sån där dag då han satt lite extra i badrummet, och när jag sen kom för att hjälpa till med påklädningen, så hade han rest sig och hade verkligen ingen aning om att han måste sitta ner för att det ska gå att få på kläderna. Så då ska det diskuteras. Och jag tycker det är lika konstigt varenda gång det händer. Men vi lever i nån sorts parallella världar. Lite extra tacksam att det finns en påse ärtsoppa då, det är jag allt. Min ena strumpa är utnött under hälen, det känns när man går på det svala golvet, så jag ska väl gå och titta om det finns en annan uddastrumpa. Jag har enbart svarta strumpor, så alla passar ihop. Kanske borde jag skicka efter fler. I går gjorde jag ett försök att titta efter fårskinnstofflor, tydligen helt fel ute. Dom ställen jag tittade på hade bara st 36 kvar, och det har jag ingen särskild nytta av. Jag ska kanske kolla vidare sen.

 

Fredag

och nu är maken klippt och duschad och allmänt fräsch. När jag ändå hade dammsugaren framme (hårklippningen kräver dammsugning), så passade jag på att dammsuga lite runtomkring. Grannarna längst bort hade tydligen nån sorts städhjälp, en frisk ung kvinna som balanserade mattor till hissen och sen piskade energiskt. Så vi lägger ribban lite olika. Här får mattorna ligga stilla. Vi har egentligen bara tre, en gul afghan som är så pass stor och stadig att maken inte snavar på den, en liten grön vid fotändan av sängen som bara jag går på och så en i rummet med datorn, där maken ytterst sällan går in. Mattor är inte hans bästa gren, ibland saknar jag att inte ha en matta i badrummet, något mjukt att stå på när man borstar tänderna.

Dimman har tjocknat till här under förmiddagen, så sikten är begränsad. I morgon ska jag iaf hänga upp adventsstjärnorna och ställa fram fönsterljusstakarna, kanske byta duk på köksbordet också. Jag lyckades spilla den goda såsen vi hade till räkorna i onsdags, curry, tomatpuré, soja och crème fraîche blir en färgstark kombination, i synnerhet på en oblekt duk. Ett projekt för nästa vecka det där, att åka till kemtvätten med några dukar som väntat ett tag. Mangeln här klarar inte att få dom släta.

 

Soligt och dimmigt

samtidigt, på oss skiner solen, men en bit bort är det dimmigt. Det ser ut ungefär som nån renässansmålning med disig skog i bakgrunden. Vackert men lite konstigt, vi bor inte i Umbrien.

Och sen är jag ganska ordningssam med min frys, iaf innehållet, avfrostning kanske det blir lite mer oregelbundet, men jag har en lista där allt som stoppas in skrivs upp, datum och antal, och sen stryks det. Nästan alltid iaf, den här gången hade jag tydligen inte strukit sista biten kycklingleverpaté, så den letade jag frenetiskt efter. Jag fick ta något annat, kanske blir vi mätta ändå.

Och jag har lyckats sova mina tretimmarspass flera nätter och somna om dessutom, men lite grann sliter det ändå.

 

Uppe bara en gång

i natt. Lättnad. Och en lätt huvudvärk, mycket lätt, mest som en varning liksom. Så jag låtsas inte om den då. Och nattens regn har övergått i blek sol. Och någon ringde i slutskedet av frukosten och frågade om maken och jag skulle gå på begravning i dag, för om vi lyckades ta oss dit insåg uppringaren att den skulle gå också, men jag sa som det var, att maken går mycket sällan på begravningar numer. Det gör ont när han sitter och han ska transportera sig och folk kommer fram – från fel sida – och nej, han ransonerar sig. Och jag har nog inte den sortens relation vare sig till avliden eller familj att jag går. Jag minns för många år sedan, någon som dog mycket oväntat, maken och han var relativt bekanta och den döde hade varit hemma hos oss i något sammanhang, så vi åkte dit. Många deltog, väldigt många, från många olika sammanhang. Efter minnesstunden stod den stackars änkan där och skulle tacka oss allihop, en liten späd kvinna med ångest i blick, det var så dubbelt sorgligt alltihop.

Men nu ska jag ta en promenad till apoteket, när jag har kammat mig. Och det blir bara mer sol.

 

Morgonens känsla

– alldeles uppriktigt – var inte ‘men så härligt, en ny dag att hugga tag i’. Det var snarare en vemodig känsla, en undran om jag nånsin – före döden då – kommer att sova en hel natt. Vi var uppe två vändor. Men nu är maken skrubbad, tvätten snurrar, dammsugaren och lakanen och jag finns på övervåningen och snart går jag i närkontakt med bådadera.

Och jag tänker på tröttheten, på något sätt känns det som om jag inte har rätt att vara trött, jag är ju frisk. Samtidigt så vet jag att det här att vara i min situation är tröttande, jag vet att om jag såg någon annan, skulle jag ha förståelse för det. Ensamheten är tröttande i sig, att inte ha någon att lita på. Så är det, jag har lärt mig att andras trötthet kan drabba mig, så man kan väl säga att jag är försiktig. Den nattgamla isen är vacker och opålitlig, ungefär så.

Sen läste jag ett poem (i en dödsannons), som fastnade i huvudet –
The woods are lovely, dark and deep,
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.
Jag känner inte till Robert Frost som petat ihop raderna, men han lyckades där.

 

Oron

– eller ångest light slog till i morse. När maken varit i badrummet, så längtade jag bara tillbaka till sängen, men väl där kunde jag inte somna. Oron över allt, precis allt, slog till alldeles för starkt. Gibbs som blev skjuten i säsongsavslutningen av NCIS. Av ett barn. Och ondskan runt omkring. Och mina barns val och olika situationer. Oro för barnbarnen. Allt jag misslyckats med, alla relationer som blivit konstiga genom åren. Allt som borde gjorts, misslyckanden, misslyckanden.

Och jag steg till slut upp och när jag sen står i nedre badrummet och har duschat så ser jag hur fläckig spegeln är, makens raklödder och tandkrämsrester. Handfatet som inte blänker. Så när jag tagit på mig så började jag skrubba där nere. Och jag tänker att jag ska tömma skräphinkarna sen i dag.

Och jag borde åtminstone ta tag i det där med soffkuddarna. Och rensa ut böcker. Och vara en bättre människa. Göra nånting rätt. Nån gång.

 

All snön är borta igen

– bra så, säger jag som inte vill halka. Och jag vaknade väldigt sent till slut, men maken är väldoftande och en tvättmaskin snurrar. Övriga planer skjuter jag till efter maten.

Och jag lyssnade nyss på drottning Elisabeth II, som höll jultal. Jag gillar henne, för väldigt länge sen gick det en sorts dokumentär om familjen där hon gav ett ganska strålande intryck, bestämd och rolig. Och innan hade man påstått att hon aldrig betalar själv, någon tjänsteande i bakgrunden får hantera pengar eftersom skrönan var att hon inte vill hantera sin egen bild, men där i filmen handlade hon glatt och skramlade med mynten i affären i Skottland.

Och just nu tittar jag på mina vanskötta orkidéer, som sällan ger upp. Nu börjar dom knoppas igen. Ett litet mirakel.

 

Han kom förstås upp

alldeles på egen hand. Jag vaknade också. Förstås. Utan väckarklocka. Men jag gick inte upp förrän jag var säker på att han var klar och påklädd, så han inte skulle känna sig jagad av en stressad mor. Jag ville bara säga hej då. Så vi pratade lite innan han gick ut i morgonkylan, flickvännen hade startat från sitt håll två timmar tidigare. Jag hoppas nu att allt går bra. Han sa lite stressat att han hade sagt att visst klarade han att ta bussen själv från flygplatsen, men nu kände han sig lite tveksam, men det går säkert bra.

Och sen la sig dimman som en blöt filt över omgivningen och jag klädde på mig och tittade lite tidigt på tv under en liten filt i soffan. Sen läste jag laudes och kokade gröt och nu är vi igång som vanligt. Nu med strålande sol.

 

Julkortet återkom

under natten här. Vi får sen hur det går under dagen. Och särskilt ljust blev det inte av julkortet, det kan jag säga, mörkret är tydligt.

Och maken är duschad, efter visst besvär. Ibland går det ganska smidigt, ibland blir det mer komplicerat. I dag var en komplicerad dag, en dag när alla möjliga smådetaljer hakar upp sig. Fast jag tappade ingen strumpa i toaletten, så det får väl räknas som ett framsteg. Ibland ser framsteg inte ut som man ville. Att visa den kärlek man har är inte heller alltid enkelt. Och det blev inte heller enklare av att maken, på väg ner i trappan, började fråga vilket datum det är i dag – jag fick lov att tänka efter innan jag var säker – men det hängde ihop med att han börjat bekymra sig om när det kan bli avlastningsdygn. Vi får se.