Den ständiga oron

– den där som ligger så nära ytan, hela tiden. Just nu sticker den upp huvudet lite grann igen. I förrgår pratade maken om att han hade lite ont i halsen, hur det har gått nu vet jag förstås inte, men senaste natten var han uppe två gånger i badrummet, och det är inte ett bra tecken. Och svaga tendenser till ökad förvirring, vad och hur han ska göra saker, jag noterar förstås. Och undrar om det är en infektion på gång, han drabbas ju rätt snabbt och hårt. Å andra sidan kanske det inte alls är något som utvecklas, jag vet inte.

Men jag känner hur vaksamhetsnivån stiger markant. Jag försöker verkligen tänka på min egen andning, det enda jag kan påverka. Min själ väntar efter morgonen, mer än väktarna efter morgonen, som det heter i Skriften.

 

Det bräckliga

– det räcker att maken, som i går, nyser en gång så börjar paniken att titta upp här. Själv nyser jag ju lite stup i ett här, inte minst beroende på alla kringflygande pollen av olika slag. Men han brukar inte nysa. Så jag börjar omedelbart fundera på om det är någon infektion på gång och känner panik inför natten, men det hände inget natten som gick, så kanske kan jag lugna mig lite.

Men det är den ständiga oron som ligger så nära ytan. Och jag försöker andas in och så ut igen, men jag är lättstartad, kan man säga. Inte gör det heller det dagliga livet enklare. Och alldeles enkla vardagliga detaljer kan hugga till i inälvorna. Den alldeles förtjusande och väldigt vänliga grannen i går t ex. Hon tittade på mina kassar och sa, som den mest självklara sak i världen – ‘ja, jag handlar ju aldrig, det gör mannen här och han handlar på Willys’, apropå det här att folk fyller gångarna på maxi på onsdagsförmiddagarna, och att jag därför föredrar andra tider.

 

Det var en bra söndag

– frånsett incidenten med sopkärlet då, för det tycker jag var obehagligt, men annars. Makens idé om våfflor var jag ju inte så road av, men det blev trevligt. Sen är jag lite fascinerad över fenomenet att folk traskar fram till honom och är sociala och liksom låtsas inte om att jag står där också. Det är inte första gången, och inte sista heller, gissar jag. Men lite konstigt är det. Det får väl sorteras under rubriken ‘folk är inte kloka’ och så är det bra med det.

Och nu ska jag lägga mig och hoppas lite stillsamt på nån enda trevlig dröm nån gång. I natt drömde jag att jag försökte somna. Det är väl ändå rekord i trista drömmar.

Och så lyckades jag se sista halvan av reprisen av Grey’s också, tur det, eftersom manusförfatterskan lyckas få till det väldigt intrikat dom sista fem minuterna. Sen såg jag ett program om bygdens store son och det var förstås lite roligt av många skäl. Plötsligt dök det upp en numer inte längre så ung man, som jag gick en ekonomikurs på komvux med för länge sen, och honom minns jag mest för att han kom för sent till sista skrivningen och klagande sa – ‘mossan väckte mig inte’. Dom andra kvinnorna skrek – ‘hur gammal ÄR du egentligen?’, men nu såg han så etablerad och lyckad ut som man bara kunde begära.

 

Den beskäftiga mobilen

påpekar, alldeles oombedd, för mig att i morgon kommer det att vara åtta grader kallare än i dag. Ja, jag vet. Och en tunn slöja snö har det också kommit, även om mobilen inte nämnde just det, men jag gissar att det betyder skrapa skrapa skrapa när jag ska använda bilen i morgon kväll. På morgonen har jag tänkt cykla. Med hjälm.

Annars var det lite hoppingivande när jag stod ute förut i dag, lite mild luft och fåglarna pep lite våraktigt, faktiskt.

Sen undrar jag om jag kommer lyckas få bort fönsterljusstakar och gran i morgon.

Och så har jag en post-it lapp där jag har skrivit upp namn och pris på olika strykjärn, jag ska kolla läget på maxi, har jag tänkt. Inte för att jag stryker så ofta, det är väl ett av skälen till att strykjärnet bär sig illa åt och spottar ur sig rostvatten.

 

En rätt förfärlig kväll

– faktiskt. Tyvärr. Den där ischiasen, som jag hållit hjälpligt i schack under dagen med stretch och tänj, ville inte alls vara samarbetsvillig här på slutet. Det blev rätt illa, så pass att jag undrar hur det ska gå i morgon med alla planer och allt åkande hit och dit. Men det får lösa sig då. Men maken blir då alldeles stressad – vilket inte alls hjälper upp min situation – han kan t ex inte ta enkla instruktioner av typen ‘gå in till sängen och vänta där’, för han glömmer början av min mening innan jag hunnit till slutet. Det är riktigt jobbigt för oss båda.

Nu ligger han ner iaf och jag har stulit en av hans värktabletter och hoppas hinna somna innan den ger upp igen. Och det här är inte roligt att hamna i när Yngste är hemma, jag skriker en del.

Dessutom skulle Yngste stryka sina byxor och då gav strykjärnet upp och spottade ur sig rostvatten i mängd på hans ljusa byxor. Nu har jag tagit bort rostfläckarna (hoppas jag) och dom hänger och torkar. Han rotade fram sitt eget strykjärn ur en av sina lådor och så får vi se om det vill i morgon.

 

Dags att hoppas

på den där lätt undanglidande nattsömnen. Och innan jag sa god natt till maken, sa han att det blir en spännande dag i morgon. Han hade nog råkat hoppa ett hack för långt, för jag känner att ‘spännande’ är inte helt rätt, vare sig för honom eller mig. Han ska duschas och sen ska det väl till rena lakan och dammsugning och sen blir det lunch och så bakar jag limpor på eftermiddagen. Och så har jag redan i förväg dåligt samvete för att jag inte rör på mig tillräckligt mycket, man berättade ju på tv att folk i Sverige dör, visserligen inte så ofta som på Malta, för att vi inte rör tillräckligt på oss. Och vi känner att vi stämmer med denna usla bild. Nu dör vi väl iofs ganska exakt lika ofta som folk på Malta, en gång var, men dock.

 

Nätterna här

är ju osäkra tillställningar, inte på särskilt skoj sätt alls, men jag får ju hantera det så gott det nu går. Men jag drar mig för att gå och lägga mig och det blir inget bättre av, jag vet det. Man ska sova. Och man sover enklare om man befinner sig i sängen. Å andra sidan är det just i sängen som jag ligger och lyssnar på makens andetag och så länge jag inte lagt mig kan jag nästan låtsas att det är normalt, vad nu normalt är. Hos oss var det aldrig att jag satt uppe sist.

Och jag satt mitt i mitt ältande och höll nästan på att börja skriva ett tacksamhetens mail till någon som hjälpte mig så mycket, som gav värme och omtanke, då. Men jag tänkte efter, det skulle förmodligen, i dagens situation, inte uppskattas även om min intention vore den bästa. För tacksam är jag, för det som då var, men nu och då är inte samma sak. Att det glider ihop för mig som sitter och grubblar är ju min sak. Och jag utgår från att det här trycket i vänstra delen av bröstkorgen är nån sorts träningsvärk, inte för att jag tränar så vidare, men jag har väl gjort något.

Och jag har iaf hittat ett telefonnummer till labbet för i morgon.

 

Det är väl inte onödigt

– men med min optimistiska läggning så antar jag att nästa vecka kommer höststormen över oss. Jag putsade fönster i dag, si. Hyresvärden utlovade putsning av dom inglasade balkongerna för två veckor sen, men det blev inte så mycket av det, åtminstone såg jag ingen som putsade och fågelskiten som sitter så till att jag skulle behöva vara gummimänniska för att nå den inifrån mitt golv, ja den är fortfarande kvar, så jag gissar att den utlovade putsningen försvann. Men nu har jag gjort mitt bästa med dom fönster jag når.

F ö drygt fem veckor kvar till det är dags att plocka fram fönsterljusstakarna.

Och jag har återfått trassel med öronen, för ett par veckor sen kändes det ju lite märkligt, lite som lock i öronen, och det har återkommit. Och förut när jag stillsamt satt och tittade på tv, så vaknade jag en halvtimme senare, jag märkte inte ens att jag var på väg att slockna. Så kan det gå.

 

Jag tänkte till

en vända och cyklade och handlade nyss. För tanken att göra det i morgon bitti när möjligen folk sett mitt vänliga ansikte utsmetat i lokaltidningen gjorde mig lite nervös. Nästa gång jag handlar är det glömt, tänker jag.

Sen träffade jag på makens sympatiske kusin också, han köpte snus. Det må vara honom väl unt, vi pratade en stund. Han gör en stor insats både för makens och hans morbror och han suckade lite, väldigt lite om man betänker hur det är. Dessutom tar han hand om sin åldrige far också. Så det är förvisso inte enbart kvinnor som hamnar i vårdandet av äldre släktingar.

Och jag föste undan den franska grannens cykelkärra i parkeringsskjulet, hon hade lyckats ställa den och blockera alla andras cyklar. Sen släpade jag upp mina kassar och plockade upp alltihop och tog mig ett mycket litet glas whisky på uteplatsen. Det är en varm och vacker kväll.

 

Jag är beredd att lägga mig

ganska snart nu. Fast maken måste i sängen först. Och jag letade efter en brun velourtröja, som jag hade tänkt komplettera nattlinnet med. Går inte att hitta tyvärr. För jag fryser fortfarande så jag skakar bitvis. Det här var en besynnerlig dag. Fast det var fint att träffa lilla nästminsta, som glatt ritade huvudfoting, dvs huvud med ögon, kropp med mage och så armar och ben. Väldigt avancerat tyckte stolt farmor. Och lilla allra minsta växer, hon tittar upp nu med stora blå ögon och man ser ögonfransarna.

Jag kan bara hoppas, innerligt hoppas, att maken inte får ont i natt och att jag kan sova.

Ska titta efter den där tröjan igen.