I all enkelhet

har det varit en väldigt bra dag hittills. Maken sov ända till sju, det är sällsynt numer, fast jag vaknade förstås nån gång vid fyra av pur stress, min sömn är inte så bra nej. Men jag gick upp och skrubbade av mig lite hudlager och sen bestämde jag mig för det annorlunda – jag gjorde en mugg mjölkkaffe och satte mig ute med tidningen i solskenet. Det gäller att passa på att njuta. Och sen morgonbönen och gröten och makens dusch. Och precis sen ringde Äldste, också en glädje. 

Sen en vända med dammsugaren och byta lakan, underbart när det är gjort, och t o m en sväng med dammsugaren in i Yngstes f d rum. En vända ut till torget, färsk vitlök minsann, och sen hade jag kollat på nätet och upptäckt att Rosenserien minsann säljs i en butik nära mig, återfuktande kräm. Sen var bara problemet att jag trodde aldrig jag skulle få ut krämen ur pumpflaskan, jag blev lite desperat och funderade på att gå tillbaka och be om en demonstration, men till slut gick det. 

Så nu ska det vikas och hängas tvätt. Och ätas ett litet äpple. Det är inte alls dags för den engelska lakritsen.

 

Kanske

får kroppen bestämma i morgon. Eller en annan dag. Och jag lyckas ta fram den elektriska dynan med massagepunkter, som barnen gav mig en födelsedag för flera år sen. Dom tyckte att jag behövde avslappning. Redan då. Det liv man har omkring sig verkar ju kaotiskt där man står just då, eller åtminstone har det varit så för mig. Och ryggen har så lätt att knyta sig, spänna sig. När jag sitter på huk och slåss med alla förbannade kardborrband till makens ortos och hans sandaler – alla dessa som hakar sig i varandra och allt i närheten och som ska sitta rätt – alltså när jag pysslar på, så händer det att maken ömt kliar mig på ryggen. Just ryggkliande, det riktiga, har jag alltid varit svag för. Tur att inte min omgivning fattat det, jag kunde gjort vad som helst – nå ja nästan – för ett kompetent utfört kli.