Äntligen

kan jag väl ändå säga. Efter två månaders tjat och kamp har nu maken både en ny fotortos och nya sandaler. Det tog två timmar från det att vi åkte hemifrån tills vi var hemma igen. Jag insåg att jag kanske hade behövt starta fem minuter tidigare, så det blev en rätt snabb färd dit, men väl framme så fanns det faktiskt en handikapplats nära ingången. Så det underlättade. Och sen utefter den rätt långa korridorpromenaden så fick jag syn på en annan av makens sysslingar, inte samma som i söndags alltså. Den här sysslingen är lite mer vanlig i våra liv, han råkar bo en km från Äldste. Så vi hälsade på behörigt avstånd och han skulle åka hiss uppåt i huset. Jag insåg att han knappast skulle till mammografi eller strokeavdelningen, så det var troligen röntgen. Men vi fortsatte tappert åt vårt håll. Och när jag öppnat dörren där så höll maken på att snava på mattan innanför, men det ordnade sig. Och så fick vi komma direkt in och ta på dom nya sandalerna och jag fick öva på att ta av dom. Sen var det bara att gå korridoren tillbaka och ut igen, men då vägrade maken att gå till bilen, så han stod kvar och jag hämtade den så han bara kunde kliva in. Och då kom sysslingen förbi igen. Jo då, han hade röntgats för njursten, stackars man, läkaren hade sagt att han hade ett helt grustag, men man avvaktar tydligen.

Sen var det en helt annan sak att väl hemma, så tog det en liten stund för mig att fatta hur man verkligen fick av sandalerna. Men nu så.

 

Jag bestämde

– att jag skulle sova tills jag vaknade, då när jag hade varit uppe i badrummet med maken. Det var svårt att somna i går kväll, si. Men sen vaknade jag av telefonen, det var avlastningen, som blir av. Tackom och lovom, s a s. Och det blir på det ganska närliggande stället, där maken nu varit flera gånger, egen toalett och allting, och lätt att hitta till matsalen. Så jag är tacksam.

Och jag har grahamslimpor på jäsning så att det ska finnas, när jag kommer hem. Och när jag har lyckats kamma mig ska jag gå med timrapporten till kommunen. Jag bara konstaterar att förra året hade man nån sorts diskussion om det här med semesterersättning, men efter lite gnäll från kommunen betalade man ändå denna furstliga summa, men i år har man tydligen dragit in. Så nu får vi hoppas att kommunens ekonomi tar ett skutt uppåt. Jag ska snart sätta mig med min egen kassabok eftersom jag varje månad kollar mina externa utgifter, alltså det som inte betalas via datorn.

 

Nu har jag överraskat mig

– jag rensade ut papper ur det stora skrivbordet, med tanken att jag sen (?!) ska rensa det lilla och flytta över det som ska sparas därifrån. En svart plastsäck blev det hittills. Så det får väl räknas som en framgång ändå. Alla dessa röda pensionskuvert åkte, jag har ändå alltid känt mig deprimerad när jag sett dom. Så många papper. Det är en lättnad.

Jag vet ju att det inte alls hjälper att känna sig uppgiven, det är bara att fortsätta framåt. Tiden krymper för allt möjligt, det är så tydligt när man rensar. Och ovansidan av skrivbordet ska förstås rensas också. Jag har aldrig tillhört dom där som har ett städat skrivbord, tyvärr, och jag tvivlar starkt på att det kommer att bli bättre sen heller, men en kort stund kan jag kanske ha lite mer struktur.

 

Så trevligt det blev

– kvinnan från advokatbyrån var precis så trevlig, som hon alltid verkat. Och hade dom hållit på en stund till, hon och maken, så hade dom nog varit släkt också. Och hennes mor kom jag väl ihåg, också en trevlig kvinna. Och som så många, så blev hon ganska betagen av maken, han har stor social kapacitet på många sätt.

Så nu är det bara resten kvar, pappersarbetet tar inte slut så fort. Men vi ser horisonten nu, tänker jag. Nån gång i augusti är vi färdiga. Det är nästan så jag undrar vad jag ska göra sen, det här plockandet och ordnandet som tar så mycket tid och kraft nu. Men jag antar att vardagen fyller sin egen tid sen.

Och jag satsade i dag också på att plocka fram en påse ur frysen. På eftermiddagen blir det bank och blomplantering.

 

Jag lyckades

– troligen – pracka på Äldste ena bokhyllan från Yngstes rum. Känns som en lättnad. Och Äldsta överfölls av en stark längtan efter sängen, som Yngste använt (ja, hans bror också på sin tid), men när hon hoppades att kanske Yngste kunde ta den i bilen, så log både Yngste och jag lite snett. Han hade fullt sjå att få in sina lådor, en säng – även om dem är delbar – var absolut omöjligt.

Och i morgon ska jag köpa fler svarta plastsäckar, av den sorten som har handtag, jag begick misstaget att köpa dom billigare en av rullarna jag gjort av med. Det lär gå åt minst en rulle till. Jag har klädkammaren kvar, och där tittade Yngste snabbt in och sa bara – ‘släng allt som kan vara mitt’. Det låter enkelt, men för säkerhets skull sa han att jag kunde ta bild, om jag blev osäker på nånting. Smidigt.

 

Äntligen då

– nu är det klart med lägenheten. Fast det är självklart inte så att det gick smidigt. Jag gick bort i god tid. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter drygt tjugo minuter ringde jag bolaget, men det var förstås telefonsvarare, där angav man iaf att man hade öppettid onsdag till fyra och att man kunde maila på adress, som angavs. Så jag mailade och inget hände. Då gick jag bort till kontoret och kvinnan bakom disken där sa bara att hon trodde att det hade kunnat ske när som helst under dagen och utan att nån skulle vara med. Och jag morrade mycket tydligt och sa att det gällde förbesiktningen och inte slutbesiktningen. Nä hä, sa hon, men han fick nåt akut. Jasså du, sa jag, och lät inte entusiastisk. Jag menar, dom har ju uppenbarligen haft mitt mobilnummer som lämnats ut till folk stup i ett. Men jag lämnade alla nycklar och gick bort och väntade på den akute, som kom väldigt snabbt, och till skillnad från kollegan bakom disken bad han om ursäkt att det blivit fel. Så nu är allt verkligen över. Aldrig mer att jag går dit.

Och jag gick och köpte var sin budapestbakelse till maken och mig. Proseccon får vänta till en annan dag.

 

Klart så här långt

Jag har talat med städfirman, jag har varit borta med pappren till bouppteckningen, Jag har tömt det allra sista som vi ska ta hand om ur svärmors lägenhet. Dessutom är det mesta inställt på rimliga ställen i vår lägenhet. Det är en stol, som står och ser lite vilsen ut, men jag får väl ställa den nånstans så länge. Det är en konstig känsla.

Och sen ska jag göra matsedel och baka lite kakor, dom där som vi tar en till kaffet av. Så jag känner att just nu ska jag ta en liten paus från allt det här. Om jag kan, för tankarna snurrar förstås vidare. Tvätt är upphängd och ren tvätt ska plockas in. Kanske manglar jag lite senare, linnehanddukar blir så mycket bättre i manglat skick. Tycker jag, jag har förstått att numer ska linne vara naturskrynkligt.

 

En alldeles glänsande toastol

också, här i hemmet. Det var lyckligtvis inte lika lång leveranstid på toastolar som på tvättmaskiner. Dom trevliga vaktmästarmännen kom och skruvade och fixade. Så bra. Fast grannen passerade och kastade lystna blickar på den, när den stod utanför dörren. Det visade sig att deras toa tydligen står och rinner lite obestämt, och han har sagt till om det, så han hoppades att detta var till dom. Icke. Jag erbjöd vår gamla, men han förstod att det skulle vara att byta ner sig.

Och vi har haft trevlig lunchgäst, så livet traskar på. Och jag ska alldeles snart skicka min lägenhetsuppsägning till hyresvärden, så att allt det formella är uppfyllt. Och resten av listan lämnar jag till i morgon. Jag säger till mig själv att jag får vara trött, det är inte slappt. Men jag har lite svårt att lyssna på mig själv.

 

Det är så mycket lättare

att städa någon annans garderob. Jag läste nån gång, att när någon antydde att Nancy Reagan möjligen ägnade sig åt lite mycket beslutsfattande, så svarade hon att this morning I organized Ronnie’s socks, typ så. Och under förmiddagen tog jag mig an makens garderob, den med hyllor. Skjortor, strumpor, kalsonger, nattskjortor och så värmedynan. Det fanns en hel del som kunde rensas ut, en svart plastsäck blev det. Det känns så luftigt och bra.

Fast sen är det ju det där att jag borde rensa min egen. Jag kan inte överlåta det på maken, precis, så på måndag ska jag andas in. T-shirts jag rimligen aldrig mer kommer att använda, det finns både ett och annat, som säkert inte använts på länge. En in – en ut, är tyvärr inte min policy. Än. Men jag kanske borde.

 

Första lilla turen

i nya bilen. Dvs den allra första var ju från verkstaden och hem, och det gick bra. Efter ärtsoppan plockade jag tillbaka en del av våra saker i bilen igen, paraplyer och plåsterlappar och så. Och förstås det berömda handikapptillståndet.

Sen fick maken ta på sig rocken och vi gav oss ut en liten tur, så han fick se alla tekniska finesser, nå ja, åtminstone dom jag förstår mig på, och det tyckte han var fantastiskt. Det här att lilla skärmen kommunicerar med min telefon och kan visa upp telefonlista och mottagna samtal, det tyckte han var enormt. Och det är det ju.

Det känns bra så här långt.

Och det blir avlastning nästa vecka.