trasslar förstås. Den där medlemsavgiften som skulle skickas i går, jag kom till slut på själv vad det var för fel. Man angav bankkonto och kan det inte räknas som betalning, i alla fall inte hos min bank, utan då ska det vara ‘överföring’ i stället, så nu har jag löst det.
Sen tänkte jag pigga upp chefen för avlastning med att skicka henne den något modifierade lapp, jag brukar sätta upp, väl synlig, i makens rum. Men då gav den tekniken upp, den gick inte att bifoga dokument i mailet. Men jag gav faktiskt inte upp, jag gick in i dokumentet och kopierade och klistrade sen in i ett nytt mail. Inte ser det snyggt ut, men jag har gjort mitt bästa iaf. Och jag har skrivit ut en aktuell lista på vad maken har i sina dosetter, så att man inte ska vara tveksam. Nu förstår jag iofs att det inte kommer att hjälpa. Och maken har förstås många frågor. Jag hade faktiskt glömt att det är 27 alternativt 28 dagars tjat inför dessa tre dygn.

att det var roligt att så frön och förkultivera och plantera om och se växandet, men jag är ändå lättad att det är ett passerat stadium i mitt liv. Det känns lite småförbjudet att skriva det just nu, när så många håller på med sitt planterande och den skira grönskan är så vacker. Men jag är ändå nöjd att slippa klippa gräs och räfsa löv och alltihop. Jag är tacksam så länge orkidéerna här inne hänger med.

Och jag har plockat i ordning lite efter barnbarnens lekande. Och Yngste och jag gjorde en räd i vindsförrådet, så nu tar han med en kastrull och lite bestick och andra nödvändigheter. Men det finns en hel del kvar här för vidare transport senare.

Och jag är stressad inför veckan som kommer. Man kan säga att det åtminstone har en positiv inverkan på peristaltiken.

– på väg in i detta delvis uppstädade rum. Och då tänker jag på en reklamfilm som rullar då och då, där en liten människa med persikohy sitter med en liten pensel och duttar under ögonen med nåt jox, som lär ska vara en helt mirakelverkande concealer (stavas det va?). Och så läste jag nånstans någon som beskrev sina påsar under ögonen som ‘ikea-kassar’. Där nånstans är jag. Med ikea-kassarna alltså. Den där lilla penseln skulle inte hjälpa så värst. Och visst är det åldern, jag vet inte om det är en tröst eller ännu värre egentligen, men inte bara. Dom här tidiga morgnarna, som jag har lyckats få till den här veckan, gör verkligen sitt för det allmänna intrycket.

Och jag sitter här och undrar hur den kommande natten blir. Samtidigt som jag funderar över att planen från början faktiskt var att vi skulle stigit upp hyfsat tidigt i morgon bitti och satt oss i en taxi, som förra året så här års, och åkt dryga fem timmar och klivit ur bilen och in i kapprummet med det vackra broderiet utanför toaletten och vidare in i rummet med den stora öppna spisen, soffgrupperna och fåtöljerna och utsikten nerför backen. Det skulle vi. Men tandläkarräkningarna, vinterdäcken och det faktum att vi nu är tre här i hushållet gjorde det orealistiskt. Sen har väl inte höstens förkylningshosta för min del underlättat heller. Det hade varit fint att träffa vänner och för maken att gå i kyrkan där hans farfar begravdes när maken var elva, men man får inte till det som man skulle önska.

Och jag minns hur det var, ungefär som hos T S Eliot, when we were all friends, you and I and the King together. En annan dag.

ringde svärmor. Det hade jag nästan räknat med. Och hon ville hem på förmiddagen, så jag satte mig i bilen när maken var klar och jag hade kammat till mig. I regnskurarna. Fast, som maken sa – ‘det är ju tak på bilen’. Och det är en vacker väg, genom bokdungar och förbi sjön. Och svärmor är mycket startsnabb, hon har sin väska färdig och står i det närmaste i startblocken när jag kommer.

Det hade gått bra, eller hur man ska se på det, jag vet inte riktigt. Lillebror hade tagit en whisky i går när det kom besök, och det hade piggat upp honom. Och när hemtjänstens damer kom för att hjälpa till med strumporna så påpekade nån av dom att det inte var nyttigt att röka. Nä, för all del. Men jag kan tycka att om man nu bor i sitt hem där man bott i 91 år lite drygt, och alltså uppnått denna ganska höga ålder, så kan man få göra som man vill med det.

Och nu ska jag borsta tänderna lite extra noga – man får tänka på andras arbetsmiljö – och så ska jag cykla till tandläkaren.

är jag väl. Jag stod i kön på coop. En ny kassa ska öppna. Efter viss tvekan bytte jag kö. Det brukar aldrig bli bra. Men nån gång, fast den här gången var det inte. Dom första hade typ tre saker, bra, han före mig hade väl fyra och kassörskan sa – ‘485 kr, tack’ och han sa – ‘men vad tog du för köttet?’. K – ‘189kr/kg’. Mannen – ‘fast det skulle kosta 85’. K – ‘nej,det är bara med medlemskort, det stod det på skylten’. M – ‘nä,det stod det inte alls’. K – ‘då ska jag gå och titta’ – och det gjorde hon. En lång stund. Och kom tillbaka och sa bara – ‘ja, det var fel inmatat, 287 kr då’. Inte att hon bad om ursäkt eller så. Och självklart var det ‘någon annan’ som matat in, men det var ju hon som hade den direkta kundkontakten, hon  som var coops ansikte just där. Dubbel irritation från min sida.

måste rensas ibland. Det verkade som om det var en bra idé att göra det i förmiddags. En del rensades ut, men så var det det här med långbyxorna. Svarta, svarta, svarta, bruna, svarta osv. Och det är bara att inse, några är slitna och några passar någon som väger fem kilo mindre. När jag var ung la man sig ner och drog igen dragkedjan. Icke. Jag skapade en egen liten hög längst bak på hyllan för – 5 kg. Och sen var det bara att inse att det behövdes ett par svarta till i en acceptabel storlek. Så nu ligger dom nya där i den ganska välordnade högen. Känns som lite av ett misslyckande. Å andra sidan är det mer ett misslyckande att se patetisk ut.
Och nu ska jag ut i snöovädret igen.
Det blev ett par nya örhängen också. Örhängen kan man aldrig ha för många, och dom passar alla storlekar. Svarta facetterade hjärtan den här gången.

En lätt irritation och huvudvärk i dag. Bredbandet bråkar med mig. Jag får ideligen gå in och dra ur routern, tjatigt, och när jag sitter uppkopplad som bäst kopplar det ur en pyttestund och in i igen. Jag gillar min uppkoppling. Det ska inte vara så här. Teknik ska fungera.
Och lysröret funkade inte heller. Jag lyckades missa lunchstängningen i a f och kom hem med ett nytt, men det blinkar lika irriterande. Så då måste fastighetsbolaget kontaktas. Varför? Tingens terror, skulle maken ha sagt om han inte vilade just nu.

När man går och lägger sig –

Välsignad vare du, Gud, som ger oss timmarnas växling till själens och kroppens hjälp och återhämtning – jag ber dig: ge min kropp vila i denna natt, och bevara mig oskadd från ovännens makt och bakhåll. För din Sons, Jesu skull. AMEN

Den heliga Birgitta fick den bönen inför vilan – kroppens och själens vila. En hjälp för mig och andra. Enkelt och från hjärtat.