i dag på nätet, dels min vanliga parfym, som börjar ta slut och sen nåt magiskt klet till läpparna. Jag har haft sprickor länge, läpparna flagnar och spricker, jag är inte van vid det och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. I går kväll gjorde jag ett desperat försök med Eight Hour Cream och det känns inte värre iaf.

Och Tvåan och familjen gör en liten båtresa just nu, jag hoppas det inte blåser och att dom får en fin dag i land i morgon. Och det är makens och min bröllopsdag i morgon. Vi brukar ju inte fira så våldsamt, men rätt många år har det blivit och jag är tacksam för ett långt liv och fyra älskade barn tillsammans. Sen har förstås de senaste tio åren varit mycket annorlunda och jag hade gärna varit utan den erfarenheten, jag önskar ingen att genomleva det vi har varit med om, varken maken eller jag. Men jag står här för jag har lovat och han behöver mig. Jag försöker ge honom nån sorts guldkant på en tillvaro som annars ser rätt konstig ut.

Jag medger att det blir lättare att hantera morgondagen om jag inte behöver hjälpa honom till badrummet tre gånger, som det blev den gångna natten.

efter morgonpromenaden och byxorna var torra. Så jag cyklade i väg till coop, mjölk och frukt och kyckling och skinka. Det mesta som behövs fram till måndag. Och biblioteket, jag testade sökdatorn men fick fråga. Det visade sig att Gz står på L, alla z gör det. Då vet jag. Och Lasse Bergs Gryning över Kalahari var utlånad, så den ska jag få ett sms om, det första boksms:et.
Men den viktigaste Joan Didions Ett år av magiskt tänkande fanns. Så vackert omslag och den mycket korta baksidestexten – Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut. Det svindlande ögonblicket. Och jag har levt nästan åtta år efter det korta telefonsamtalet från maken när mitt liv, som jag kände det, tog slut.

Och i morse läste jag psaltarpsalm 73, jag gjorde faktiskt det, vi vill alla ha svar på varför det händer, som vi inte kan förstå. Men svaret ser annorlunda ut än vi ville, eller snarare kan vi inte förstå det. För mycket skymmer sikten ännu.
Och för mig gäller slutet också, det gör det, att hålla fast i fållen på Guds mantel.

Middagen blir varmrökt lax med romsås, lyxvarianten. Att njuta det som är möjligt.

Nu vräker regnet ner. Och jag sitter bekvämt hemma under tak.
Länge, mycket länge, har jag haft två dukar liggande som borde till kemtvätt. Det finns två alternativ här – antingen går man till en affär två kvarter bort, eller också åker man själv till tvätten 3 km bort. Och jag har inte kunnat bestämma mig för vilket hur länge som helst, men i dag tog jag dom i lilla rullvagnen och lämnade in i affären. Färdiga nästa fredag. Och då kan jag passa på att köpa broderkarbonpapper där också, för det skulle finnas då. Minst två flugor i en smäll.
Och det blev sovmorgon i morse. Jag vaknade strax före fem och låg vaken till kvart i sju, då tänkte jag att det var ingen idé längre och klev upp. Bara jag nuddade dörrhandtaget vaknade maken och ville till badrummet. Och när han varit där kunde jag somna om. Två timmar. Helt underligt. Men jag har kommit på att Navy CIS får klara sig utan mig i fortsättningen. Jag drömmer förvirrade drömmar om bakhåll och överfall. Det behövs inte alls. Tydligen triggar det mig enormt.

till inlägget under. Hos någon läste jag för ett tag sen en kommentar av någon som etiketterade sig som ungefär glad och tacksam ateist. Och det får man man välja själv, inga problem för mig, men just den här skrev också att det var ju tydligen så praktiskt att vara kristen, för då kunde man göra vad som helst, t ex vara pedofil, och så gå om be Gud om förlåtelse och fortsätta med sitt pedofilande. Helt missuppfattat. Ingen kan be om förlåtelse och få den, om man tänker sig att bara fortsätta som förut. Om man har en biktfar är det hans uppgift att visa på handlingslinjer efter förlåtelsen, så att man lever ett upprättat liv, inte skadar någon annan. Att man misslyckas och måste komma tillbaka till förlåtelsen är en annan sak än att bara lugnt och kallblodigt fortsätta synda. Får man hjälp att se och bryta med sina synder är det stort, att  vandra vidare förlåten. Inte för att fortsätta trampa i geggan utan för att sträva mot bättring.