ute. Jag gick till kommunhuset med min timrapport och såg utefter vägen att Röda Korset stängt sin försäljning nu, inte alls förvånande. Jag hade inte velat stå där som dom stackars volontärerna förra veckan. Men trist är det.

Och maten, maten. Jag kompletterade min handelslista inför morgondagens hämtande. Jag upptäckte t ex att om man skriver ‘vitchokladmousse’ så får man träff, men inte om man skriver ‘vit chokladmousse’. Besynnerligt. Den där vita chokladmoussen är nånting som jag tar till, när jag tycker att vi behöver nån liten efterrätt. Men annars ska jag läsa lite i alla dessa kokböcker, som står i hyllan i köket. Det behövs extra inspiration, tänker jag. Det är segt, november och coronan är en dålig kombination. Förra året såg jag fram emot veckoslutresan till England och det undrar jag förstås om det nånsin mer blir möjligt.

– jag åkte till tippen och hann dessutom träffa en av svärmors grekiska grannar, som beklagade det hela, en rar kvinna. Och sen åkte jag till Ikea och traskade enligt Yngstes anvisningar till rätt avdelning och hittade flyttkartonger, sex stycken köpte jag och ställde upp i svärmors lägenhet.

Sen kom jag hem och mobilen ringde, okänt nummer, men jag svarade. Det var en person med rätt lite svenska som raskt frågade om jag talade engelska och då gick det bättre. Han hade fått veta av fastighetsbolaget att det fanns en lägenhet snart ledig, så han kommer och tittar på den vid fem. Kraftig indisk variant av engelska, så jag antar att han förstärker det lokala cricketlaget.

Det kanske f ö verkar lite slappt att jag inte är där och packar mer i eftermiddag, men jag orkar liksom inte riktigt. Det är både fysiskt och psykiskt jobbigt.

att dimman lättar ute, när den inre dimman brer ut sig. November är inte min bästa gren – vilken den nu är orkar jag inte riktigt fundera över ens – och i år är det inte bättre än vanligt. Snarare tvärtom.

Ibland överraskar man sig själv, jag pratade med en vän i går och hörde själv att jag reagerade mycket starkare på något än vad som är bra för någon inblandad. Så jag gör nån sorts försök att lägga saker i en mental låda längre in i skåpet, för att överleva så länge. Att glömma helt är inte möjligt, det ska man inte begära av sig, men att inte skrapa på sårskorpan. Att låta den gula mappen ligga där den ligger, inte titta ditåt. Och jag minns min kloke vän, då för länge sen, när han skulle ha semestervikarier. Då hade han en liten tunn portfölj, som han bar hem. – ‘Det är giftskåpet, förstår du’, sa han, ‘det ska ingen titta i’. Och jag andas in och tänker på honom.

– det finns många ord som inte betyder så mycket. Men i går satt jag hos kuratorn, samtalspartnern, som försöker få mig att tänka lite utanför dom invanda cirklarna. Och hon spände blicken i mig och frågade vad jag gjort för mig själv då? Och nu är det inte så att jag är en särskilt ädel och självuppoffrande typ, jag är rätt ordinär, men just nu (dvs sen snart åtta år) har makens behov prioriterats över mina. Jag vet uppriktigt inte ens vad jag har för behov. Det där att vilja veta att sömnen bara beror på mig själv, eller att kunna resa nånstans, eller gå i den hastighet jag själv bestämmer, att bara ta mat på den egna tallriken när vi är borta, att slippa fundera över mediciner  – allt det där känns ganska futtigt. Mitt liv är uppbyggt av en massa detaljer som jag ska hålla koll på, var och en plättlätt, tillsammans en helt annan bild. För mig åtminstone. Andra skulle kanske klara det bättre, men det hjälper ju inte mig. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte kan, orkar, förmår göra mer.

Och så finns det kravet att jag ska ta hand om mig, göra roliga saker bara för mig själv (jag vet att hon inte menar så, men andra har synpunkter, oombedda), se till att jag orkar mer. Jo tack. Jag löser inte det här särskilt bra. Jag tar hand om maken för att han behöver det. Det syns. På mig syns det inte. Om man inte tittar, och varför skulle nån göra det? Jag vet inte hur många gånger jag svarat på frågan – ‘hur är det med maken?’ – och inte särskilt många (för att uttrycka sig milt) har fantasi nog att fråga hur jag mår. Och när / om nån gör det svarar jag förstås att det går fint. Det är enklast så. Men ekvationen går inte ut, jag hittar inte svaret.

är en total bristvara när man kommer till mattavdelningen på Ikea. Nu skulle vi ju inte köpa nånting, frånsett choklad då. Och det en underbar känsla att gå igenom köerna. Alla stackars människor som ägnade söndagsem åt att stå i kö har min varma sympati.
Å andra sidan har jag själv nu suttit en lång stund och läst resebeskrivningar i SvD samtidigt som jag ätit choklad. Väldigt mycket choklad. Just nu känns det som om jag aldrig mer vill se choklad faktiskt. Fast jag tror inte riktigt att det håller längre än till i morgon. Men jag ska försöka hålla kvar känslan, eller kanske inte känslan, för den ligger klart åt illamåendehållet, men minnet av känslan.
Det blir en alldeles slät kopp té senare.
Och i morgon börjar en alldeles vanlig vecka. Jag vill inte riktigt tänka på det – det är bra med vanliga dagar, det är det, men jag har inte mycket att se fram emot. Jag har helt enkelt inte tillräckligt mycket energi för att kunna tänka ut något roligt. Katastrofer går hur lätt som helst.

– en abrupt påminnelse om livets bräcklighet, hur allt vänder i ett ögonblick. Hur någons hälsa och självklara tillvaro plötsligt blir alldeles annorlunda. Och jag andas tyst, som för att inte väcka någon.
Och jag önskar och ber om läkedom, vila och kraft.
Men jag vet något om hur det kan bli och känner stor osäkerhet. Marken som än en gång skälver under mina fötter fast jag inte på något sätt är närmast. Alla bilder jag ser i mitt inre. Det som inte behövdes just nu, men det händer ändå.
Allt som vilar i Guds händer.

Jag har en almanacka från Södra Skogsägarna på väggen bakom datorn. Nästan alla månadsbilder ser ut att vara tagna i oktober, så nu stämmer det. Dimmig myr med lite gulnande björkar och många granar. Lite älgjaktsstämning så där. Årets absoluta höjdpunkt för pappa, så det är väl bra då.
Fast livet kärvar en aning. Men jag har bäddat, tvättmaskinen går, maken är ren från topp till tå. Och jag vet vad vi ska äta i dag. Men i går när jag skulle lägga mig vaknade maken till och började fundera om det var frukost, och när det inte var det så blir han social. Jag är inte social när jag är på väg att stupa i säng. Och i morse sov vi länge, så då ville han gå ner till frukost så fort han vaknade, för klockan var ju så mycket. Jo, men det betyder tyvärr inte att det finns frukost. Frukosten finns där för att jag har gjort i ordning den, inte för att klockan har gått. Och jag försökte prata om det här.
Att jag aldrig lär mig.

Den här gången. I kväll traskade maken ganska raskt uppför trappan och konstaterade själv – ‘så bra det går nu, det var nån konstig blockering jag råkade ut för’ – då, den 5 januari, när det nästan inte gick alls, och det mesta blev ganska snurrigt. Och jag är tacksam att det fungerar bra nu igen. Fast jag ser till, än så länge, att jag finns i närheten när han ska forcera trappan. Just den här osäkerheten – vad kommer nästa gång – när kommer nästa gång – hur ser det ut då? Det är knepigt. Jag har ständigt mental beredskap för att något – detta okända något – kan hända när som helst, även när dagen går lugnt och bra. Det är en del av det gungfly jag står på, eller snarare mitt i. Och fast det kanske ser enkelt ut utifrån, så är det inte det mitt i. En sorts trygghet har jag, men samtidigt en stor osäkerhet. Hela tiden.

– han har beställt biljett hem till jul och tillbaka till Uppsala för att avsluta terminen efteråt. -‘Och sen då?’ – undrande modern.
Ja, sa sonen, jag gör väl som man säger ‘I’m not retreating, I’m going in another direction’.
Och det betyder tydligen att han studsar in i föräldrahemmet, tanken är att ev satsa på körkortet igen, att läsa upp matte2, för han la av matte nån gång på mellanstadiet och inser nu att han måste fixa det, och rentav att han kommer att kunna göra det också. Mattedelen hade gått ganska bra på högskoleprovet. Dessutom behöver han det till de planer han har för nästa höst. Och andra planer hade han också inför våren. Det gäller att hänga med i svängarna. Men ansvaret är hans.

Maken gjorde ett tidigt försök att starta morgonen, men den lätte gick jag inte på. Nu står vi upp i a f. Och jag hade en så besynnerlig dröm som bara fortsatte över mina korta uppvaknanden. Jag letade i en källare. Där behöver man inte vara Freud himself för att fatta.
Men upp i dimman kom vi. Det åskade avlägset. Tre månader till Jul. Tre månader innan ljuset börjar komma tillbaka. Julgranen ligger på vinden och väntar.
Mot torghandeln – lök, äpplen och potatis. Öva sig lite i kökultur.