att bara tappa taget, jag tror och hoppas att jag kan ta tag i detaljerna som inte riktigt fungerade i dag. Fast säker kan man aldrig vara. Och jag får prioritera hårt. Det som absolut måste göras. Det är bara ibland det blir lite svårt att göra den där prioriteringen. Alls. Och då är man möjligen illa ute. Så morgondagen blir spännande. Jag var på väg från köket ut i hallen när jag såg min bleka spegelbild och kände att det här går bara inte. Och nå ja, vi har ätit och hemmet ser ut ungefär som vanligt och jag cyklade i väg till närmaste kyrkan, så det syns inte att den inre tröttheten steg över strecket som markerar ‘för mycket’.

Och det är ingen absolut nödvändighet att putsa fönstren i morgon. Det är inte så mycket som är den där absoluta nödvändigheten här. Men andra är beroende av att jag fungerar, så då får man=jag bita ihop och gå vidare så gott det går. Ingen annan ser hur små stegen är, jag skulle så gärna gå med raska kliv.

på biltaken på parkeringen. Och ganska stjärnklart. Har jag tur har det hunnit försvinna i morgon när vi ska åka till kyrkan. Att skrapa bilrutor är en av vinterns tristare sysslor. I veckan var det fuktigt inne i bilen när jag skulle åka i väg och det är inte roligare heller. Men jag har en blå plastfyrkant att skrapa med, med texten ‘Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den’, så det är väl bara att satsa på det.
Fast på min uteplats är det fortfarande milt och pelargonerna blommar på.
Det kommer säkert en ny sommar om världen står. Möjligen är jag med då också. Och jag längtar efter ljus och värme. Men det är ganska vackert att kunna längta.

är faktiskt också en sorts vardagsmirakel. Koden och jag, tillsammans. Pengarna hoppade ut ur väggen. Och jag gick och köpte tre ljungkrukor och så sånt där gråvitt trassel, vad det nu heter, och nu har jag satt ner dom i balkonglådan med en massa lecakulor, fönsterbrädet är avtorkat, uteplatsen är städad och skräpet är lagt i sina tunnor. Snyggt och prydligt.
Och jag är både utmattad och väldigt nöjd. Just den här känslan att nånting blivit färdigt är så härlig. Allt halvdant som annars ligger runtomkring och sprider lågdospanik. Som förlamar allt.
Och för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag har slagit upp receptet på skurna pepparkakor. Allt finns hemma. Men hittills har det inte blivit. Inte förra året heller. Men det är för tidigt att ge upp än. Väl?

på vinflaskan i går kväll. 2007 plockades druvorna. When we were all friends, you and I and the King together, som T S Eliot skrev i Murder in the Cathedral. Länge sen. Vi flyttade in i lägenheten, maken och jag for till Spanien. Tidiga mornar med tupparna som gol runt om i dalen, morgonkaffe i solen bredvid den blommande bougainvillan, ett annat sorts hopp som levde. Och druvorna hanterades.
Och tiden har gått. Så mycket sorg. Aldrig att jag hade kunnat se in i framtiden, aldrig hade jag kunnat gissa vad skulle komma. Och nu sitter jag här, samlar ihop mitt liv så gott det går varje dag. Ständigt på väg. Någon sorts förtröstan ändå. Mörkret tar slut när morgonen kommer.

– så förtvivlat trött på alla lögner och halvsanningar. Och alla lögner och halvsanningar som kamouflerar sig som omtanke. Om jag bara blundar så finns det inga spöken. Fast spöken finns kanske inte alls, och blundar man kan man gå på en lyktstolpe i bara farten. Alla sanningar måste inte annonseras, nej, det är jag med på. Men destruktivitet kommer man aldrig tillrätta med genom att tiga. Det är någon sorts oartikulerat rop på hjälp, så tror jag. Att det kan finnas mycket vrede innan sanningen syns och visas är en annan sak. Det får en frisk och stark medmänniska ta. Man kan inte bara vänta på att allt ska bli bra och sen ska jag finnas där. Fast det är klart, vävarna får mer utrymme så länge dom kan övertala kejsaren att det inte alls syns att han är naken.
Och hur är det det sägs i en gammal bok – ‘ska jag ta vara på min broder?’ – en fråga att fundera över för oss alla.
Jo, jag är trött.

i dimman i kväll. Det blir bra. Med sällskap. Två älgar m a o, för stressade hundägare.
En och annan liten tanke hinner jag kanske med också. Just nu är det ovanligt högtrycksbetonat i skallen. Det är nyttigt att inte alltid ägna sig åt egna problem, men känslan av att vänta på katastrofen är välbekant, antingen det gäller mig eller någon i omgivningen. Om det finns något sånt som en lagom katastrof är det vad jag önskar just nu. Inte bara önskar – ber, bönfaller, bestormar Gud och alla helgon. Inte för mig personligen. Där har jag lite svårare att fokusera. Men inte en total katastrof, käre Gud och alla helgon man kan hitta. Och dom andra också. En jordbävning som får bordet att skaka märkbart, inte får hela jordskorpan att spricka så att min tandborste ramlar ner med ett litet ‘vupp’ – hämtat från Mumintrollen, typ så. Att vänta med tålamod. Detta liv.

Jo jag fattade redan i går att det skulle bli lite segt i dag. Helt rätt. Grått, dimmigt, trött. Sen sken solen – fint! Och då plockar jag fram sidenkalsongerna och lilla knallskära jackan och bestämmer att efter apoteket och banken ska jag cykla till Maxi. Efter banken vräkte det ner så jag hade blivit dränkt på halva vägen. Så det blev en snabb sväng till coop mitt över gatan från banken.
Sen har jag hållit mig inne och tittar på den snö som ändå finns kvar. Och det gör ont i hjärtat av flera skäl i dag. Man behöver inte ösa alla sanningar över alla människor alltid. Men lögner man öser över andra har en tendens att slå tillbaka. Man minns inte längre vad som är det ena eller det andra. Självbedrägeri ser förfärligt ut och drabbar en omgivning hårt. Jag skulle önska att vi alla kunde ta bättre hand om varann, inte tro att tigande hjälper. Men så länge det finns dom som tror att bara man blundar finns inte obehagliga saker, så länge går människor under i onödan.
Vad som har varit en svaghet kan förvandlas till en styrka om någon ser ens inre möjlighet och vågar stå för den.
Trött.

men det blev ingen bra dag. Det blev en dag när varken huvud eller kropp ville. Det finns väldigt mycket kvar att pricka av på dagens lista, kan man säga. Jag blir lite förvånad, när jag faktiskt går genom golvet. Nu gäller det bara att försöka behålla en sorts miniminivå resten av dagen. Andas stilla och lugnt, tänka på att jag inte är ensam, inte tänka för långt framåt. Inte släppa lös hamstern i hjulet. Klara tanken att den här dagen gick inte så bra, men det kan bli bättre i morgon. Det är inte nödvändigt att ramla ner i ravinen nära mig. Bara stilla nu.
Varför? Gummibandet var väl uttöjt, marmeladen räckte inte till brödskivan, näsan var för nära kaklet.

Det är min svärmor som är abonnenten, pigg men 87. I måndags kväll säckade telefonen ihop när hon pratade med lillebror. Hon gick ner till bostadsbolaget och anmälde. Någon skulle komma och laga. Vi har försökt ringa, men idag gick jag bort. Hon väntade tåligt, men ville gå och handla. Jag gick också till b-bolaget, men där var man rätt cool. Kanske kan hon få hjälp i morgon. Så i eftermiddag går jag bort och passar, så att hon kan få hem lite grejor. Det är inte helt kul att hon inte har kontakt med yttervärlden.

Dags för veckans klassiker, spagetti&köttfärssås. Fast k-såsen har förändrats genom åren, och ibland blir det lasagne eller svamp&skinka. Men jag behöver inte precis ta fram Escoffiers Stora Kokbok, del I, 1927, som jag fått av svärmor. Det skulle i s f vara för nr 582, som föll upp nu, Kyckling med tomater och kräftor (Poulet sauté Marengo). Vitt vin, tomater, champinjoner och vitlök, så långt är jag med, men sen kommer 10 skivor tryffel, 12 stekta, hjärtformade brödskivor, 18 kräftor och 6 ägg stekta i olja.
Fast på torget köpte jag pyttesmå askar blåbär, hallon och jordgubbar. En bra dag.