låter det hela tiden när jag andas. När jag inte hostar. Väldigt irriterande, jag lyckades inte ens somna i soffan, jag låter för mycket. Och här regnar det då och då, +9 är inte så svettigt.
Vi åkte till kyrkan på fm. Rubriken, det samlande temat var ‘Döden och livet’. Och det kom väldigt nära. När vi gick in (rätt mycket folk) noterade jag en ganska lång, alldeles flintskallig man i svart kostym som liksom var alldeles gulblek, intressant färg. Efter tjugo minuter svimmade han av, och så småningom kom ambulansen. Innan den åkte med honom läste prästen tacksägelsen för mannens döda hustru (man läser upp namn och ålder på dom som tillhör sv kyrkan som har dött sen förra söndagen), och så blev det en liten paus under tiden som dom plockade upp honom på bår och körde i väg. Men jag vet inte hur det gick sen.

Ibland finns inga val, och det är förfärligt. Ibland finns val, och det är ännu värre. Jag tänker förstås på det lilla barnet som dog på sjukhus. Jag läste Cordelia Edvardsson i morse. Hon har varit nästan där. Det har inte jag, men det är klart att man tänker tanken.
Jag var så pass gammal när jag väntade yngste att jag rutinmässigt erbjöds fostervattensprov. Jag avböjde. Men jag har på tillräckligt nära håll sett unga föräldrar som mist späda barn, både som varit uppenbart skadade och barn man inte kunnat se något fel hos. Och båda delarna är fruktansvärt.
Det finns så oerhört komplicerade möjligheter att rädda barn i dag, men dessa möjligheter betyder ibland också att de som till slut ändå inte räddas får en längre tid av smärta. Som förälder skulle jag vilja ha all tillgänglig smärtlindring för mitt barn, eller den som står mig nära eller för mig själv, när den dagen kommer.
Jag hade en väninna vars svärmor led av en fruktansvärt plågsam sjukdom. Hon fick morfin i mycket stora doser. Familjen satt hos henne nästan till slutet, dygn efter dygn. Till slut sa hennes man och sonen tillvarandra ‘vi måste åka hem en liten stund, vi klarar inte mer’ och dom hann bara innan för dörren hemma när telefonen ringde. Hon hade dött. Jag tror att hon på något sätt inte kunde släppa taget, när dom satt där. Notera att jag menar att de flesta får ett lugn av att ha sina anhöriga nära vid slutet, men här var det så utdraget, så mycket smärta hos alla, en kvinna som alltid ville ha kontroll.
Makens åldriga mormor låg för döden, och läkaren förklarade för de vakande att nu var det mycket kort tid kvar, så nu stängde man av vätsketillförseln så det skulle gå fortare. Hur det var vätte någon, mot föreskrifterna, hennes läppar och hon sög girigt på bomullstussen. Dom blötte den igen och hon slog upp ögonen och sa ‘ja ä så hongrig’ – en seg småländska. Läkaren höll på att ramla baklänges när han kom in nästa gång och hon satt upp och åt frukost. Hon levde ett par år till. Man vet aldrig.