Väldigt grått och blåsigt

– bara ett fåtal regndroppar, och inte så förfärligt kallt egentligen. Men det är knappast klockren sommar, även om det här är rätt vanligt sommarväder. Jag vet att det är bra för vattenståndet, men jag skulle tycka det vore fint med lite sol. Förstås.

Och nu är planeringen klar, vi åker över dan och hälsar på Äldsta på lördag. Jag har beställt en prinsesstårta på stället som gjorde deras bröllopstårta, det råkar vara bröllopsdag för Äldsta, även om svärsonen befinner sig långt bort i jobbet. Vi andra får väl fira. Alla tillfällen till firande bör tas till vara.

Och när jag var ute förut så passade jag på att hälsa på fd Bästa Grannen, hon som var granne när vi flyttade hit. Innan dess bodde dom faktiskt i den här lägenheten vi ska flytta till, så hon är väldigt uppmuntrande och stöttande inför projektet.

Och jag konstaterar att jag inte fick till det där städandet av skrivborden, som jag tänkt som dagens projekt. Men jag lånade tre böcker på biblioteket och jag hoppas innerligt att maken kan läsa dom.

 

Det blev lite tyst

– kanske man kan säga. Ibland behövs tystnad mer än annars. Nej, inget särskilt har hänt, inte alls.

Jag steg upp lite tidigare än vanligt eftersom vi skulle till kyrkan vid sjön, och vi var alldeles medvetna om att det troligen skulle bli fler än vi där, så förhoppningen var att kunna sitta någonstans där det är enkelt för maken. Eller enkelt är det ju aldrig, men det kan vara mer eller mindre svårt. Det löste sig, även om det inte var optimalt, det kan man inte vänta sig.

Och lite lätt förvånad blir man=jag ändå när vi är på väg in i kyrkan och någon anropar maken (från ‘fel’ håll förstås), någon som själv har erfarenhet i familjen av problem, men det gör ju inte att man automatiskt blir en empatisk människa, alltnog – han tillade ‘välkommen hit’ och där undrade jag allt. Vi, maken och jag, har väl befunnit oss just där flera tusen gånger och så vitt jag kan påminna mig går det väl att räkna på ena handens fingrar dom tillfällen som den välkomnande varit just där. Men frånsett det, så var det bra förstås. Genomtänkt förkunnelse om Treenighetens väsen, som kan behöva eftertanke och tillbedjan. Gott så. Mycket musik. Sen skulle många av de närvarande äta smörgåstårta, men det avstod vi ifrån, i synnerhet som dagens sittande var extra ansträngande för maken, så horisontalläge var absolut att föredra en liten stund.

Sen skulle jag titta på reprisen av Grey’s, men jag fegade ur sista kvarten, det blev så väldigt dramatiskt. Och att Owens syster skulle återkomma har jag misstänkt rätt länge.

Nu ska jag återgå till att titta på mina bokhyllor och alldeles för fyllda skåp. I morgon tar jag ett tag igen.

 

Jag har suttit och läst

lite, det regnar ute. Bra, gissar jag. Det är en tjock deckare av Reginald Hill, jag lånade en annan förra gången. Den var försedd med ett energiskt förord av översättaren, som beskrev sina mödor med Yorkshire-dialekten och engelskans sätt att uttrycka sig när man talar med överordnade och så. Men jag trodde att det var den första boken i en serie, det var inte helt rätt när jag kollade wikipedia i dag, troligen var det förlagets tidsschema och inte författarens. Och det visade sig att den mångordige översättaren tydligen bara översatt en enda, tio – femton är översatta av damen, som gjort den jag läser nu, och hon har löst det hela på ett alldeles annorlunda vis. Men Dalziel är fortfarande briljant, tjock och respektlös mot hela sin omgivning.

Och i kväll ska jag inte missa Barnmorskan i East End, förra veckans avsnitt såg jag på play.

 

Att tillåta sig

att växla ner tempot. Det kändes nödvändigt i dag. Så jag satte mig och läste lite, en av låneböckerna, handlar om författaren relation med sin missbrukande bror och med en massa stycken instuckna där han reflekterar över sitt författande. Jo jo, jag fattar, men det händer att jag läser dom avsnitten lite raskt och tänker – ‘men skriv bara, berätta inte så mycket om dom filosofiska diskussionerna du har med dig själv under tiden’. Men jag antar att det är viktigt för honom att redovisa processen.

Och jag satt i solen på inglasade balkongen, för det blev väldigt soligt på eftermiddagen, även om det var alldeles lagom väder för ärtsoppa. Trots min lite skakiga matlista, så har jag inget antecknat för i morgon, men jag kommer väl på något senare i kväll. Och jag ska – det är ju ändå första juni i dag – smörja in vinterskorna och ställa undan dom.

Lite grann känns det som om jag behöver plocka undan en del, lägenheten ska visas i morgon för ev nya hyresgäster, dom förra som tittade ville inte ha den. Och dom hade två tonårsdöttrar, jag kan tänka mig att man egentligen inte vill flytta in i en fyra då. Jag hade lyxen att ha ett stort och stabilt hus, när dom tre äldre var tonåringar, tacksamhet för det. Men jag har inte putsat fönstren, om man säger så. Jag får väl försöka att se trevlig ut, vi blir ju deras närmaste grannar.

 

Göken gol i morse

– Äldste hörde den när han satt i relativt lä och drack en tidig kopp kaffe bredvid svärmors födelsehem. Andra fåglar hördes bättre, men östergöken var där, i år också. Och sonen satte blommor på farmors grav. Det är så många minnen som blir så tydliga. I går när jag röjde hittade jag f ö makens älskade mormors handväska, den hon hade när det skulle vara något mer festligt, en ganska stor platt väska, svart var den förstås. Och jag öppnade den, i ett fack låg lite papper, ett urklipp om vad marxisterna inte får veta (hon var mycket politiskt engagerad i centerpartiet), ett bibelord tryckt på rejäl kartong (Jag är världens ljus, med en bön efter), ett kort av Frans och Ida i Långhult med en massa kor och gäss och så ett kort på maken, hans studentkort. Och det var en så bra sammanfattning av hennes liv och engagemang.

Och alldeles nyss kände jag en sån där hastig brännande smärta i huvudet, ett tecken på att det måste sittas still lite i dag. Och att inte engagera sig i det omöjliga, jag tänker förstås på D L Sayers – ‘a man who can reason like that, can’t reason at all’. Nej, en del får man lämna.

Jag köpte varmrökt lax och romsås till dagens middag.

 

Dagens planerade pyssel

är avklarat. Pastorn kom och gick och sen vilade maken och vi åt ärtsoppa. Sen lastade jag in tre svarta plastsäckar skräp i bilen, köpte lagom antal penséer för gravplantering, körde förbi soptippen och sen till kyrkogården. Tre penséer i krukan på svärföräldragraven, sex på makens mormors och fem på morbroderns. Och jag vattnade och tog bilder till makens fromma, för han ansåg häromsistens att han inte sett gravarna, fast jag vet att han gjort det, men jag anpassar mig. Och Äldste hade erbjudit fika, men jag avstod från den extra utflykten och åkte hem via järnaffären där jag köpte en ny våg. Jag funderade en kort stund på om jag skulle köpa en med Mimmi Pigg på, men sen blev det en enkel rostfri. Det finns gränser för hur rolig man är.

Nu har maken fått medicin och friden lägrar sig en stund. Sen ska jag krypa runt på golvet och titta lite i böckerna, som ligger utströdda. En avkoppling att göra det vanliga.

Och det hände i morse att jag hann att tänka på min födelsedag, som råkar vara nästa vecka, att vi får be svärmor komma och äta middag. Nej, visst nej. Vanans makt.

 

Nu snöar det

– mobilen utlovade att det skulle börja vid tre, och det var väl så rätt man kan begära den här gången. Och blåser gör det också. Tacksam över det varma hemmet.

Och maken blev, sin vana trogen, stående och pratade med en vän efter Högmässan. Jag läste om någon annan, som också hade för vana att gärna stanna och prata ‘tills en ny årstid började’, ja ungefär så för maken också. Problemet är bara att när han står en stund, så blir han så stel att det är jättesvårt att komma igång igen, men med lite uppmuntrande tillrop från min sida, så kom han ändå ut till bilen och vi kom lyckligt hem. Efter vila och middag så är livet som vanligt igen. Och en lättnad över en detalj, den stora mattan i koret var nu hoprullad igen, så ingen snubbelrisk där.

 

Det är roligt att prata

med Äldsta. Det gjorde jag på fm i dag. Någon tyckte en annan gång att jag pratade för ofta med mina barn, men jag tror att det är minst en månad sen jag pratade med henne. Hon har just nu trassel med bihålorna, elände. Men annars är det bra, hon hade utvecklingssamtal betr båda döttrarna i dag, små snuttorna. Vi pratade – förstås – om mat. Hon sa sig vara övertygad om att om hon själv en dag blir virrig, så kommer det inte att betyda att hon glömmer att äta och blir mager, snarare kommer hon att glömma att hon redan ätit och ta lite mer choklad. Och jag har bestämt mig att tillfälligt (?) utesluta choklad ur matvanorna. Ett litet steg för mänskligheten, visst.

Och sömnen i natt var usel, helt på egen hand. Maken sov, så vitt jag förstår, lugnt och fridfullt, jag bara grubblade.

 

Det kan vara fel

– men jag tittade på mobilens väderprognos. Kanske får vi se solen på onsdag. Men jag tog mig upp tidigt (för våra förhållanden) i gråvädret och duschade. Och efter frukosten kände jag att det var bäst att hålla ångan uppe, så jag gick ut, till apoteket, systemet och coop. Jag rentav tog ut en liten summa pengar, man vet ju aldrig om systemen brakar ihop, även om just jag inte har den senast hopbrakade banken.

Sen ringde jag en mycket avhållen vän, trots min lätta telefonfobi, jag tror ju alltid att jag stör folk precis när dom ska gå på toa eller så, och det har en kraftigt telefonavhållande effekt på mig. Men just det här gick bra. Sen hade jag ett – för mina förhållanden då – mer normalt sms-utbyte med en annan avhållen, lite planering långt fram. Och genast såg jag framför mig hur vi åker där i eftermiddagssolen och ser vågorna glittra. Att det har hänt vid andra tillfällen att snön har yrt i slutet av april föredrar jag att förtränga.

 

Dom där blommorna

kom fram ordentligt. Födelsedagsbarnet letade upp mitt mobilnummer och skickade ett rart tack. Hon skrev också att hon ska ringa svärmor så småningom, men eftersom dom båda hör lite illa, så kan det bli lite förvirrat emellanåt. Tell me about it. Och nu sitter maken och meddelar sin lilla mamma detta glada budskap, jag förstår av hans svar att hon är missnöjd över att ett meddelande skickades till mig. Ja ja.

Och strömmingslådan var god. Lite omväxling. Och annars är det inte mycket omväxling alls, låga moln och mörkt ute. Jag ska sätta mig med den senaste låneboken om kvinnor i strid. Kanske tar jag mig samman och kokar lite svartvinbärsmarmelad, doften är så underbar. Sen funderar jag lite på min resa nästa vecka, vad som ska med och så. Jag hoppas på bra körväder också, det är ju inte bara det egna körandet som gäller, alla andra som också befinner sig på väg.