på mobilen. Maken får ju meddelanden via min mail, för enkelhetens skull numer. Ett av hans sammanhang skickade ut ett mail från en vän, som beskrev sitt hälsotillstånd, inte så vidare bra, men han skrev också att han önskade att mottagarna tänkte på hans hustru, hon fanns på en avdelning nu som man inte brukar lämna. Och jag tänkte bara lite hastigt att det var förstås en mycket tung situation för båda, han är en så rar person, jag såg honom senast för ett halvår sedan. Och så plötsligt tänkte jag till – men hustrun, jo visst, vi kände varann lite grann långt innan vare sig hon eller jag gifte oss. Hon var med stud och jag jobbade på en kursgård, dit hon åkte ibland. Jag minns att vi satt i bastun vid sjökanten då och då, hennes studiekamrat kände jag lite mer, hon hade å andra sidan redan träffat honom som skulle bli hennes man, han bodde i Sydafrika och där har hon sen gjort fantastiska insatser. Men det var ett annat öde. Och nu minns jag det här bastandet så tydligt, så märkligt fort det har gått sen dess.

Och jag tittade snabbt på doftrankan, det tåliga exemplar jag har, har just nu fyra knoppar. Livskraft.

Det ringde i går, någon som ville komma och hälsa på. Maken och jag suckade lite lätt, men OK, kaffe i dag på eftermiddagen. Och vi satt och pratade om mycket hit och dit och jag lånade gästen Låt mig berätta av Sven Stolpe, en rolig bok av en färgstark man. Och gästen berättade om när han som ung hade en stor affisch med Mao på väggen och dåvarande svärfadern kom in och sa – ‘vem fan är det där?’ och gästen hade förklarat att detta var mannen som skulle skapa ett nytt samhälle med nya människor, det goda samhället och svärfadern, bonde från trakten här, hade uttryckt tvivel på projektet. Numer var gästen beredd att hålla med.

Och sen, i en bisats, berättade han om hustruns hälsotillstånd. Dom hade just idag varit på närmsta sjukhuset och – som han sa – ‘jag förstod ju att det är allvarligt’. Milt sagt. Så han gick hem med Olivier Clements Källor också, jag tänkte att den kunde ge mer och bättre tankegods än vad vi kunde ge så där kondenserat. Och det gladde mig att dom skaffat en liten hund, som ger så mycket kärlek.

förgäves i makens väska efter ytterligare ett par kalsonger. Borta. Så jag tog mig bort till boendet i dag också, och jo då, där fanns dom, alldeles nyss torktumlade. Men nu är dom hemma igen. Det var bra att dom återvänt till hemmet.

Och maken har pratat med svärmor som varit en sväng till yngste brodern, som för tillfället har ett helt paket slangar på alla upptänkliga håll i kroppen. Det är riktigt dåligt med honom. Och min fantastiske Äldste kämpar med mediciner som inte finns och mediciner som finns på fel ställen och apotekets rutiner och sjukvårdens helgrutiner och så svärmor och den äldste brodern också, han som i natt sovit 14 välbehövliga timmar, utmattad som han var efter lillebrors behov under gångna nätter. Och jag tänker på hur märkligt det är med livet, Äldste hade tittat in i sjukrummet och sett de tre mycket gamla, ganska lomhörda, syskonen sitta där tillsammans. En dag till.

Det känns lite svajigt att göra upp alltför detaljerade planer här just nu.

än jag just nu tror. Jag tror jag nämnt att jag är katastrofiskt lagd. Vi ska väl kontakta svärmor och se om hon vill fara hem igen. Och då är det liksom frågan hur bröderna mår. Den ene, han som är mest krasslig, har tydligen fortfarande trassel med magen. Trassel är en förskönande omskrivning för att ha varit i badrummet sju gånger i natt, vem skulle inte ligga platt efter det, tänker jag mig. Och hur mycket vätska man har kvar i en redan bräcklig kropp är väl tveksamt. Och vem tar beslutet om att ringa ambulans? Och hur hanteras det praktiskt? Jag menar att skicka i väg en riktigt dålig äldre person som inte hör så bra, nå – det kan inte lösas här och nu. Jag känner mig lite maktlös, det saknas så tydligt en generation här och det är inte alls så att jag tycker att Äldste inte gör tillräckligt, för det gör han och mer därtill, men det hade varit enklare om maken varit i slag. Och inte bara det att han inte kan ta beslut och praktiskt göra något, jag måste ju ha ansvar för hans välbefinnande också, jag kan inte lämna honom hur som helst och hur länge som helst.

Det är inte lätt.

är speciellt färgade, inte bara 24 december eller den egna födelsedagen eller så. Elfte juli är en sån dag för mig, jag har antagligen skrivit det förut, men varje år är det så. Jag drar av bladet på almanackan och biter ihop. För det var min yngste brors födelsedag, han som var tio år äldre än jag. Och nu är jag tre år äldre än han blev. Och jag känner fortfarande sorg över att hans liv blev så trassligt, att varken han eller någon av oss i hans närhet kunde ge honom bra alternativ. Att jag är ledsen på hans födelsedag beror ju delvis på att han aldrig själv kunde vara glad då, hans pappa dog på hans fyraårsdag och mamma bara grät och grät och ville inte alls vara glad med honom, han som längtat efter sin födelsedag.

Och min saknade vän som begravdes detta datum, jag ser kyrkan och kyrkogården så tydligt framför mig, alldeles just nu, som om ingen tid alls gått.

Men i kväll minns jag också omsorgen, den i dag att se att maken nog behövde en annan stol, och att ordna det på ett alldeles självklart sätt.

att jag inte hittade det jag egentligen letade efter, jag påmindes också starkt om att jag inte kan ringa och fråga den som skulle veta. Och ett tackkort från en vigsel ramlade också ur hyllan – brudparet, så vackra och starka. Och nu har han sen knappt ett år kämpat för sitt liv, bokstavligen, och det fina huset som skulle börjat byggas efter mycket planerande hösten som gick, bara försvann ur planeringen. Varje dag tänker jag på dom, men jag visste inte att bilden låg där.

Och pappren som legat i makens bok sen dagen han blev sjuk.

Och sen läste jag i Escrivás Korsvägen –

Hur mycket du än älskar, kommer du aldrig att älska tillräckligt. Ett människohjärta har en oanad utvidgningskoefficient. När det älskar, utvidgas det i ett crescendo av tillgivenhet som övervinner alla hinder.
Om du älskar Herren, kommer det inte att finnas någon enda varelse som det inte finns plats för i ditt hjärta.

Jag tittade ut när jag drog upp stora golvklockan för veckan. Men det blåser och tjuter i ventilerna. Maken sa, när han lagt sig i sängen – ‘visserligen är hyran här rätt hög, men tänk att vi slipper skotta snö, vi slipper tänka på oljan, vi slipper kolla pannan, inte fryser vattnet till handfatet, det är nästan alldeles säkert varmt när vi vaknar i morgon, troligen inget elavbrott heller – nog är det bra’, och jag kan bara hålla med.

Och jag får se hur det ser ut. Om all snön kommer stannar jag hemma från morgonbönen i närmaste kyrkan. Jag vet ändå att mannen jag befarade kunde vara inblandad i den svåra olyckan förra veckan, han som jag alltid ser på vägen till kyrkan, han är frisk och rask, jag såg honom i dag. En lättnad. Men jag vet vad han som råkade illa ut heter, flera heter så visserligen, och jag kan bara hoppas att han inte råkar vara anhörig till en redan mycket drabbad kvinna. Självklart förstår jag att det finns ändå någon som kastas mellan hopp och förtvivlan i just hans närhet, så är det förstås, men för den som redan har sin man liggande ganska okontaktbar vore det enormt tungt om dessutom en bror hamnat där också. Men sorg är sorg. Jag vet. Den bärs av den som måste. Liv och död och sjukdom fördelas inte rättvist, inte så vitt vi ser.

Och snart lägger jag mig i sängen bredvid maken, jag lyssnar på ventilen, jag lyssnar på makens andetag. Och jag är tacksam. Han har haft en bra dag efter sina förutsättningar.

tills jag är 75, som Joan Didion. Å andra sidan skriver hon i Blå skymning att hon var trettioett i går, och det var ju jag också. Så besynnerligt. Och trots att sällan (noga räknat aldrig) någon påstått att jag skulle behöva äta upp mig tio kilo, så  lyckas hon ändå exakt förmedla och beskriva den diffusa oro som medvetandet – eller icke-medvetandet – om åldrande framkallar hos mig också.

Och när hon skriver om dotterns bröllopsdag – Vi önskade dem all lycka, vi önskade dem hälsa, vi önskade dem kärlek och välgång och vackra barn. Den där dagen då de gifte sig, den 26 juni 2003, hade vi ingen anledning att tro att de inte skulle få uppleva dessa vardagliga välsignelser.
Lägg märke till en sak:
Vi ansåg fortfarande att lycka och hälsa och kärlek och vackra barn var ‘vardagliga välsignelser’.

Dottern som dog 20 månader senare, många av dessa månader hade dessutom tillbringats på intensivvårdsavdelningar. Och världen såg alldeles annorlunda ut. Och blir man tillräckligt gammal finns det ett antal sådana tillfällen, som man minns efteråt, alldeles skarpa i konturerna – då när vardaglighetens välsignelser var självklara, och sen – plötsligt – är de inte självklara, de är inte ens inom räckhåll längre. De finns på andra sidan av något som ser ut som Grand Canyon, där man sitter på marken och inte längre kan resa sig. Eller man tror att man inte längre kan resa sig. Illa nog.

I förmiddags tittade maken på Malou. Eller tittade är kanske att ta i, men tv:n var på i a f. Hon hade Jan Myrdal som gäst, eller som Astrid Lindgrens bror Gunnar kallade honom ‘Jan Farson Morson’. Och han gifte sig senast vid 81 års ålder och startade tydligen ett nyare liv, en ny frisyr också. Hästsvans. Inte riktigt så lång som min skulle vara och alldeles grå. Lite högre hårfäste också. Och jag funderar – tänk om jag då, när jag är 81, kommer att gifta om mig, kommer jag då att känna ett behov av förnyelse och snagga mig? Undrar vad min nye man, han som kommer att vara 20 år, minst, yngre än jag kommer att säga? Snyggt, äntligen raring – kanske.
Och inte har jag tagit nån promenad i dag heller. Jag fixade det i höstas, jag ska börja igen. Fast en sak, som var annorlunda i höstas mot när jag gick alla dagar, då, förr, var att då förde jag ständigt ett inre samtal med mig själv. Som jag minns det. Drömmar, saker som skulle hända, saker som skulle kunna hända, saker som var osannolika men en sorts njutning att tänka på. Framtid. Och framtid är inget förekommande ord längre. Jag vill inte veta, inte tänka på vad som kan stå runt hörnet. Vill inte. Här och nu kan jag ha en sorts bräcklig trygghet, om jag inte släpper tankarna fritt.

blev det i dag. Det var oerhört skönt med sovmorgon, tyckte jag. Men när jag skulle hämta maken till gröten blev det lite kaos. Han hade sovit dåligt, vaknat och inte kunnat somna om. Det är väldigt ovanligt. Och när vi kom ner till frukosten slog det till med diverse knepigheter. Saker hade fallit ur minnet, ‘nej, det har du aldrig sagt’ – ‘jo, det har jag – tre gånger minst’ – mycket konstigt blev det. Det snurrar igång mig förstås. Hur kommer det att vara den gången han blir riktigt dålig, hur ska jag göra då, vad är alternativen. Väldigt mycket stormar igenom mitt huvud. Jag vill vara förberedd på det mesta och kunna behålla ett yttre lugn. Mitt eget kaotiska inre måste stå tillbaka. Och jag förstod inte riktigt hur jag skulle klara dagen, så illa var det. Och så ringde Jansson och bromsade upp alltihop.
Att maken nyss ville ha sin fjärde aprikoskaka kan jag ta med fattning då, när dagen gav mig så mycket.
Bara titta på de steg vi tar nu. Nu skiner solen, nu går livet vidare, en stund till. Nu.