Nu har den kommit

– adventsljusstaken! Och jag kan inte ta bild, för batteriet i kameran är inte laddat och dessutom har wordpress ändrat bilduppladdningen på nåt sätt som jag inte fattat än. Men sak samma – jag är glad! Och jag var glad hela vägen i hällregnet till boendet maken var på. Man hade lagt hans nattskjorta så jag inte såg den, när jag hämtade i lördags, men han har ju två identiska, så det gick bra ändå, men jag ville ha den tillbaka.

Och ett rådjur hoppade upp precis framför bilen före mig.

Och jag har handlat på maxi. Och nu är jag hemma och behöver inte ut mer i dag. Underbart. Jag ska sätta mig och läsa lite till i Mazzarellas bok om identiteter. Hon har alltså frågat folk hur dom definierar sig själva, vad som är viktigt i deras självbild. Av lite olika skäl tänker jag på det här, inte minst för att jag alldeles nyss träffat många jag inte sett på väldigt länge, och då funderar man lite extra på hur man själv uppfattas. En del var rentav svåra att känna igen. Och det kan förmodligen gälla för mig också, vad vet jag. Nån sa till nån annan – ‘men visst är det Tigerlilja? Fast hon är smalare nu och vi är tjockare’. Tro det. Och sen säger jämnåriga kvinnor – ‘ja, är man kraftigare, ser man inte så rynkig ut. Magra människor ser så härjade ut’.
Notera – jag definierar mig inte som mager, dit är det rätt många kilo, men det är ändå intressant att man känner att det är nödvändigt att säga så. Jag tror (?) inte att jag ser härjad ut heller, men vaddå – tiden går, och jag hade knappast trott att jag skulle se ut som en liten persika vid min ålder ändå.

 

Meningsfullt

Jag lånade Bodil Jönssons Tid för det meningsfulla och tänkte att alltid lär jag mig väl nånting. Det handlar delvis om åldrandet. Och åldras gör vi väl allihop, på ena eller andra sättet. Men hon är så klok och genomtänkt att jag känner mig helt uppgiven. Ju äldre hon blir, ju bättre blir hon på att prioritera det väsentliga och meningsfulla. Tänker djupare och så. Det är väl fint. Själv kastar jag ihop nån metafysisk tanke mellan varven, men jag vet inte om det beror på medvetet prioriterande. Jag har, så länge jag alls kan minnas, funderat på liv och död. Men mer meningsfull vet jag inte om jag blivit med åren. Alla dessa vardagligheter måste också till här. Tvätten ska tvättas och vikas och läggas i skåp, golven ska vara möjliga att se, tallrikarna ska diskas mellan ätandet. Och all denna mat ska hittas på och handlas och bäras hem och lagas och ätas.

Och nej, jag gör inte som min mammas väninna, som nödvändigtvis skulle putsa allt silver, diska alla glas som fanns i huset, stoppa korv och plocka fram de (ungefär) sjuttio tomtarna som skulle arrangeras smakfullt i den mycket eleganta öppna spisen inför julen. Lite Jul i Mumindalen där, faktiskt. Fast jag har inte migrän på Annandagen heller.

Fast en sak av vardagligheterna är viktig för mig. Skinkan som ska sockersaltas. Och efter två dagars ringande svarade äntligen butiken, så den är beställd till 10 dec.

Och i Advent gör jag som alla andra dagar, jag slår upp bönboken fyra gånger om dagen och tänder ljuset vid ikonerna. Fast självklart är tiden präglad av tankarna på att Herren verkligen kommer, till hela världen och till mig.

Och i dag, när jag pratade med Äldsta, tittade jag ut genom fönstret. En domherre satt två meter från mig och tittade tillbaka.

 

Det låg en inbjudan

till julbord i slutet av månaden på makens fd arbetsplats i brevlådan. Och jag trodde förstås att vi skulle gå, som alla andra år. Men maken sa bara omedelbart – ‘nej, det vill jag inte, det är så länge sen nu att det räcker’. Och det är klart att han får som han vill. Jag överlever väl utan leverpudding och vänlig samvaro. Men jag blev uppriktigt förvånad.

Sen gick jag ut i det bleka solskenet och på hemvägen från maxi köpte jag en Gustav Adolf-bakelse. Dom ser inte riktigt ut som dom gjorde förr, det här var en vit marsipanskapelse med choklad- och vaniljfyllning (tror jag, jag har inte smakat än) och den var så stor att jag nöjde mig med en. Maken kan få chokladprofilen av majestätet på sin halva, han är betydligt mer rojalistisk. Och jag minns för fem år sen när vi kom hem från tre veckors rehab i Spanien och Yngste, som bodde hemma, hade köpt GA-bakelser. Fast jag tror dom såg annorlunda ut.

 

Dom små människorna

i min närhet fyller mig med glädje och förundran.

I går när dom kom höll Vinterbarnet, äldsta barnbarnet, den vackra lila orkidén till morfar och han var mycket noga med att följa med uppför trappan när jag skulle hämta ner morfarn från vilan, så att han ordentligt fick den. Och hans yngre bror, född -06, var mycket släktintresserad och berättade vad hans farmor hade hetat och att hon varit sjuk i cancer och dött (helt rätt, han var ett halvår så där vid tillfället) och han undrade om maken aldrig hade haft några syskon. Det tyckte han var tråkigt. Och han ville veta varför morfar är sjuk. Och maken berättade.

Och den allra lilla minsta fick en ny blöja, liggande på golvet, under visst fnissande, och när det var klart fick hon den prydligt hopvikta blöjan, som hon mycket kompetent tog i handen och traskade ut i köket i riktning mot sopskåpet. Eftersom hon aldrig gjort det hemma hos oss tyckte jag att det var ganska fascinerande att hon på något sätt kunde dra slutsatsen i sitt lilla huvud. Jag får nog lov att skramla ihop slantar till ett litet rubensbarn, modell cosmo med älgdräkt till henne. Jag orkar inte länka, men det är hur gulligt som helst.

Och jag berättade inte för den lille mellangossen att det händer att jag går bort till hans farmors grav när jag är i närheten och läser nån liten bön och riktar en tacksamhetens tanke för hennes fina son, ena svärsonen.

 

Det plingade

i mobilen. Äldsta väninnan ringde förut i kväll, hon hade det lite hektiskt på makens födelsedag – hon brukar alltid höra av sig, men hennes man var ju riktigt rejält dålig då, så tillvaron snurrar lite för fort där, men nu är han hemma igen.

Och förut var det bara hon och jag som talades vid, men efter tvättstugan skulle hon ringa maken här. Men dom fick oväntat besök, hon skickade bild på Yngste som satt i deras soffa med mannen där. Jag visste att han skulle hälsa på Äldsta den här helgen, men då passade han också på att gå bort till Äldsta v. Jag vet hur mycket mannen betyder för honom, så lite känns det i mammahjärtat. Tiden tickar.

Och själv har jag dukat bordet, brett smörkrämen på tårtan och gjort potatisgratängen. Och självklart gav tiduret upp.

Jag har varit uppe i vindsförrådet också och hämtat gardiner. Vi hade tre fönster i stora rummet i förra hemmet och vinteruppsättningen gardiner, Willows, ett Morristyg, har legat här sen dess. Men Tvåan fick ju pianot och pianopallen är klädd med Willows, så jag tänker att dom kan ha gardinerna till sina tre fönster.

 

Det här med att vara istadig

har kanske sin charm. Man kan ju hoppas. Men huvudet – fortfarande storlek 59, tackar som frågar – är alldeles jättetungt.

Inte har jag gjort så förtvivlat mycket i dag, men jag ska försöka göra ännu mindre i morgon. T ex ta fram mat ur frysen i stället för att hacka och skära. Och kanske ta en liten sovmorgon. Nästan varenda morgon sen början av augusti har jag promenerat och det är väldigt skönt. Och jag har gått i hällregn. I morgon vet jag inte ens vad som utlovats, men om huvudet inte är påfallande mycket lättare så kryper jag ihop under lilla filten. En morgon när det skulle kunna vara praktiskt möjligt.

Så nu ska jag bara övertala mig själv att det är en riktigt bra tanke att gå ut i badrummet, så pass bra att den bör fullföljas.

Och alla rara, som tänkt på maken i dag – varmt tack!

Förresten är det konstigt att man kan vara så hungrig tio timmar efter det att man var så totalt mätt.

 

Dubbla regnbågar

ser jag utanför mitt fönster nu. Dom började förstås att lysa ännu klarare när jag tagit bilden, men lite får ni väl anstränga er.

Och ja, det är utsikten från mitt fönster vid datorn.

Annars tycker jag allt att det kunde sluta regna alla dessa skurar. Det åskade också i förmiddags och i går blev det något trassel med tv:n och vi kanalsökte febrilt utan resultat, maken och jag, men det var ett mycket större fel förmodligen beroende på åskan i går. Och den tunga luften gör det lite tungt i huvudet också. Men jag ska snart sätta grahamslimpor i ugnen och cookiesarna blev klara förut. Någon tyckte att det bakas (för?) ofta här, men delvis beror det på vanans makt. Nästan alltid har jag bakat matbröd, antagligen skulle limporna räcka runt ekvatorn eller så sammanlagt. Jag tycker helt enkelt att det blir godare – och billigare – så. Och Yngste blir inte kvar här så länge, så lite extra cookiesar kan jag väl röra ihop då.

Jag kan inte riktigt förstå hur det kan vara augusti i morgon.

 

Limpor förstås

– utan surdeg. Eftersom jag startade min surdegskarriär tidigt och energiskt med honung i basen och sen skulle det gräddas i lergryta, så har jag lämnat det bakom mig. Vanlig enkel jäst från Rotebro får duga åt mig. Och just nu jäser degen första gången.

Annars tycker jag inte att jag gör någonting, men när jag tänker efter har jag faktiskt tagit mig upp i morse – och just då kändes det som en bedrift – duschat maken, bytt lakan, tvättat och lagat lunch. Och rört ihop degen då. Så om man betänker allt annat, får jag väl vara nöjd. Inte det lättaste – att vara nöjd.

Vi diskuterade det där med självbild i går, Hosanna och jag. Jag ville inte ta bild av min klippning efter, dvs jag tog en bild och såg mitt trötta lätt grönbleka ansikte titta emot mig i kameran och raderade snabbt. Det är det där med alla linjerna, dubbelhakan och den grönbleka huden som gör att det känns väldigt obekvämt. Det är det jag ser.
Men jag har himla snygga tånaglar.

 

Löjligt stolt

är jag över att ha lyckats inte bara komma ihåg utan också att göra det – jag sydde i en saknad knapp i makens skjorta innan jag la den i tvätten i kväll. Sånt brukar bara inte hända här. Det är aldrig för sent att skaffa nya vanor tydligen. Jag påstår inte att det blev enormt prydligt, men det blev. Det ingen annan rimligen kommer att göra är lika bra att göra så fort som möjligt.
Fast det var inte fallet här, den har saknats att antal tvättar redan.
Varje framsteg räknas.
Och jag befarar att det blir till att skrapa rutor i morgon bitti. Men utanför vår dörr tror jag plusgraderna håller i sig. Vi passerade en sorgligt medfaren fuchsia på kyrkogården i dag, utanför vår dörr blommar den som aldrig förr. Man skulle kunna tro att det var juli om man tittar på växtligheten här. Det prunkar. Så dags.