i knät här på em, jag bara somnade. Och det var ändå en bok av Oliver Sachs Det inre ögat. Neurologiska fenomen presenterade på ett begripligt sätt. Neurologi är närmast en liten hobby här, de senaste åtta åren så där. Allt det obegripliga som kan hända i hjärnan. Så vitt jag förstår var maken mycket nära att mista sin ganska enorma förmåga att känna igen människor sen långt tillbaka, det ligger nånstans nära den döda delen av hans hjärna. Bara att vara mycket tacksam.

Och när han diskuterar djupseende och olika sätt att avhjälpa problem med prismor kommer jag ihåg ett samtal med döde läkarvännen, och det var förstås alldeles nytt då. Han var duktig, det visste jag då också, men min saknad förbliver.

Sen kan jag också konstatera att Rättvisa Möss tydligen inte är favoritgodis för särskilt många på mitt coop, fast det inte hindrade mig att äta alldeles för många. Det var efter den deprimerande upplevelsen att prova igenom åtta olika sorters bh:ar på lindex och kappahl. Provrummens sorgliga spegelbilder.

Men makens sänka hade förbättrat sig. Och det är lysande att bo så, att man kan åka till labbet och vänta och få besked och vara hemma igen inom 40 min. Då hade maken dessutom träffat en massa damer, som såg nöjda ut med det.

När plötsligt något står klart. Här har jag under hösten ett par gånger försökt få yngste sonen att greppa hur man startar. Och han har tagit ett par lektioner på körskola. Sen har det hela liksom kommit av sig, men i dag skulle vi ut igen. Han kände sig lite osäker, så vi åkte ner till tomma jätteparkeringen. Och vid första startförsöket  skrek han MEN ÄR DET SÅ HÄR MAN GÖR!
Exakt, sa mor stillsamt.
Ja men att jag inte fattat det förrän nu, det var ju skitlätt – sa en häpen son.
Och vi var ute så tidigt nu att det var ljust och man inte riskerar att svartklädda människor utan reflexer men med barnvagn kliver ut på taskigt belysta övergångsställen. Känns rätt bra att slippa när man övar.
Han tyckte f ö att man borde ha ‘övningskör’ fram också.