också. Omotiverat möjligen. Det är Påsktid, solen skiner, pollenallergin är måttlig, maken var glad över dagen, på lördag blir det familjemiddag – svärmors födelsedag, två av mina barn kommer med familjerna – och det mesta är gott. Så bra det kan vara. Och jag försöker tänka på saker som gör mig tacksam, det finns mycket, bilden Äldsta skickade i går t ex, hennes äldsta flicka som just börjat spela gitarr och satt med total koncentration, så vackert. Tanken på att i veckan åker Äldste och sonhustrun till Tvåan för en liten social stund, Tvåan och Äldste som knappt kunde sitta vid samma matbord en period av livet, tacksamhet för att det blev så annorlunda. Yngste som ringde förut.

Och samtidigt, det skaver, det gör det fortfarande, jag minns henne som skrev till mig – ‘hur kan du skriva så förfärliga saker i din blogg om din man som du lovat älska och ära? Där ser man hur du egentligen är’ – och det hjälper inte stort att jag svarade då att vi, maken och jag, hade när vi gifte oss lovat ‘tills döden skiljer oss åt’, det var orden vi sagt och som jag håller efter den förmåga jag har. Att veta att det faktiskt alltid finns dom som dömer det dom tror att dom ser och vet. Det kan jag inte ändra.

Lite trött är jag. Omotiverat det också, förstås. Och på lördag blir vi bara tio. Piece of cake.

Tidigt i morse vaknade jag av ett ihållande hostanfall. Och då vaknade maken också, men när han varit på toa, pallade jag upp mig med kuddar och sov vidare. Länge. Och sen hostar jag vidare. Inte så ofta, men när det triggar igång vet jag inte om jag kommer att kräkas till slut, men det har inte hänt än.
Jag inser att jag måste avboka morgondagens efterlängtade massage. Man kan liksom inte ligga på bänken och få ett hostanfall, förutom att jag inte vill smitta henne. Och jag undrar hur det kommer att gå med maken. Men jag kommer att få oväntade muskler i mellangärdet, den saken är klar.