– det här. Jag skulle önska att det inte gjorde det, att jag bara kunde göra det som måste göras i lugn takt. Och jag försöker andas och tänka efter, så jag inte ska bli sliten, men sliten är jag. Jag kanske inte är så stark, som man borde vara, jag vet inte. Men jag vet att när maken blir lite extra tjatig, tappar bort saker som jag sagt nyss, som jag sagt flera gånger, så blir jag arg och/eller ledsen, och jag vill inte det. Jag vill ha tålamod, jag vill orka det som måste göras.

Och jag har faktiskt ingenstans att vända mig, det är mitt ansvar, jag vet det. Och när jag skriver så, så menar jag verkligen inte att någon gör för lite, jag vet att det finns omtänksamma människor i mitt liv och det är jag tacksam för, men här och nu är det bara jag.

Och om en liten stund sätter jag mig på uteplatsen och tittar på tornseglarna, och jag är tacksam över den vackra, ljusa kvällen, men det är ensamt på flera olika sätt.

Annonser

En inställd spelning är också en spelning, eller hur det nu är. Maken hörde, när jag pratade i telefon med damen som ville att jag skulle komma och prata om en månad, att jag sa ordet ‘trappa’ och eftersom jag förvisso aldrig varit på det här stället och alltså inte kan garantera att dom trappor som tydligen finns där, har räcken på båda sidor – så kan vi helt enkelt inte åka. Maken vägrar.

Så jag får ringa upp i morgon och säga tyvärr, tack men nej, tack. Men jag gladde mig ett dygn lite grann och funderade. Men det kanske bara hade blivit pannkaka ändå. Nu är det som det är.

Och ja, jag är ledsen. Men det man inte kan påverka får man acceptera. Och jag gör det. Snart. Och vi pratar inte mer om det, maken och jag. Det är inte precis så att erbjudanden står som spön i backen här, men nu vet jag. Det går inte.

Var övertygad om att hösten rullade in över oss, men i kväll var det en lite sval men strålande sommarkväll. Först till kyrkan i skogen i solsken, och pastorn där som är klok och rolig.
Efter kvällsté kunde jag cykla till Maxi och vara hemma inom en halvtimme, fortfarande solsken. Blekblå himmel på uteplatsen, ner med persiennerna så maken inte fick sol i ansiktet, riktigt fint.
Och nu första lagret lack på filade tånaglar. Man kan alltid vara snygg, som döttrarna säger. Även om det tar tid, många minuter försvinner, nästan ingenting går att göra fort. I morgon bryter gatufest ut i min lilla stad. Jag hoppas att det inte regnar, det gör jag, men jag är inte så lycklig över att ha musik, öltält och kräftskiva ett kvarter bort. Tror inte vi kan sova med öppen sovrumsdörr.