Man vänjer sig

förstås rätt fort vid att det mesta ser ut ‘som vanligt’ igen. Lite tomt, men det går väl över. Och jag har förstås planerat nästa veckas mat och beställt hämtning tisdag kväll som vanligt. Jag hoppas det går lika snabbt som det brukar då.

Sen fick jag ett mail med ok på nånting jag hade plockat fram, och sen skulle det vidarebefordras och där kom det i retur nästan omedelbart, så det var bara att gå in i en mer aktuell adresslista och hitta en fungerande adress. För säkerhets skull skickade jag ett sms att jag sänt den aktuella texten, och fick återkoppling att det kommit fram, alltid en lättnad om det hakat upp sig i början.

När jag var uppe i vindsförrådet förut i dag så kände jag en stark önskan att kunna åka till återvinningsstationen med saker, som verkligen inte behövs längre. Det hamnade också på paus där i våras för min del. Och jag tänker på dom stackars grannarna. Jag försökte låta uppmuntrande och dom är säkert väldigt lyckliga tillsammans, men det är skönt att ha lite luft i boendet, inte för att tre rum – som vi har – är särskilt mycket luft, men ändå. Jag skulle känt mig lite instängd, ett lyxproblem kanske. Det kan också vara så i vår situation att jag har lite extra behov av att kunna dra mig lite undan.

 

Både solsken och regnskur

på den ganska korta stund det tar för maken att ta sig ur bilen, över trottoaren och in i porten. En vacker regnbåge fanns det också. Så det är omväxlande här. Vi åkte till kyrkan, sista gången på överskådlig tid. Det var fint och alldeles väldigt sorgligt att inte få vara i en bedjande församling framöver. Men det var extra fint att få se en liten, ganska ny människa i sin vagn med sina stolta föräldrar och så hennes ettochetthalvt-åriga kusin i tofsar och jättesöt mössa och så den lilla ettåringen, som satt på mattan i en liten blå klänning med volang. Jag kan väl medge att jag konsumerade två näsdukar utan minsta förkylningssymptom, om man säger så.

Här hemma har vi nu ätit sista delen av kycklinggrytan jag hade gjort till middagen med den större familjen för en månad sen.

Och jag tänker mycket på det här zoommötet jag var med om i går, så välorganiserat och fint, att få mötas ändå. Sorger och glädjeämnen, att ha ett omedelbart förtroende också i mötet med okända.

 

Sorgen

Så klart att jag tittade på programmet med bl Claes Elfsberg. Jag tittade inte på Skavlan, eller Skravlan som svärmor brukade säga, men jag har ju läst om historien förstås. Och sorg har jag mött i olika skepnader. En av människorna i programmet var mig så märkligt bekant, och plötsligt dök ett namn på personen upp, och visst – ett ovanligt efternamn, möjligen på något vis släkt med någon som för mycket länge sen var viktig i mitt liv. Det var också en sorg.

Och det var många olika förhållningssätt förstås, många igenkänningspunkter och annat som var mig bekant förstås. Sen tänkte jag – ja, min friska man sprang nerför trapporna i full fart och körde i väg med bilen och ett antal timmar senare låg han förlamad på en brits och jag stod där och tittade. Hans och mitt liv var på sitt sätt slaget i spillror. Dom spillrorna lever vi i nu. Och en sorg är det fortfarande, snart sexton år efteråt. Jag har också varit med om att människor undvikit mig, honom också iofs, och jag förstår att nästan alla tänker att jag borde vant mig, det är ju så länge sen nu. Men jag har inte vant mig, jag har inte blivit en bättre människa, jag har inte lagt det som en värdefull erfarenhet bakom mig, jag lever mitt i sorgen. Och där är det ofta ganska ensamt. När maken blev sjuk var människor fantastiska och många hörde av sig på ett fantastiskt sätt, stor tacksamhet för det förstås, men nu är det mer tomt, om man säger så. Fast jag har lärt mig att vara mindre rädd för andras sorg.

En dag i taget.

 

Stress

finns ju i olika förpackningar, positiv och negativ. Den positiva har jag numer inte så stor erfarenhet av. Jag fick ju besked förra veckan att i dag 16.15 skulle makens läkare ringa. Han är numer deltidspensionerad, jobbar varannan vecka och tar inga nya patienter, han har ju funnits länge i våra liv. Han sprutade vatten i ansiktet på Yngste när han hade fått en hård karamell i halsen, då svalde han i pur häpnad och det fungerade så bra, och så har vi förstås fått hjälp många andra gånger. Det var han som kom och skrev dödsfallsintyget för svärmor t ex. Och nu satt jag och väntade på att han skulle ringa. Och jag kan säga att till slut hade jag nästan gett upp och tänkte att jag får väl ringa v-centralen i morgon bitti igen och försöka få någon rätsida på alltihop, men efter trekvart ringde han. Han trodde att möjligen har maken extra genomblödning i njurarna nattetid och det fanns ett par olika alternativ, så nu testar vi en ny liten tablett, som ska tas vid 14, så nu har jag fem olika medicintider att hålla reda på. Han skulle förnya medicinrecepten också. Influensasprutan kan vi få av svärdottern, när hon piggnar till. Han skulle också försöka skriva ett nytt, mer utförligt intyg om makens parkeringstillstånd.

Så när vi var klara med det – f ö kopplade v-centralens telefon ner mitt i samtalet, men han ringde omedelbart upp igen – så satte jag mig och grät. När nånting blir åtminstone lite klart, så gör jag det. Jag minns när det hände grejor med barnen och man fick åka till akuten. Maken stod bara och hoppade upp och ner i princip, och jag kopplade från känslorna och agerade så rationellt som möjligt, och när vi sen åkte hem, så grät jag och maken var kolugn, ‘det gick ju bra, varför reagerar du nu?’, som han sa. Vi är alla olika, i panikläge blir jag väldigt kall.

 

Ljus och vacker dag

även om natten inte var så vidare, inte så många timmars sömn. Mycket funderande blev det, alla gånger vi har haft nytta av det där parkeringstillståndet och grubbel över hur i all världen jag ska lösa det, om man inte ändrar sitt avslag. Jag ringde vårdcentralen och förklarade vårt problem och läkaren som skrev intyget ska återkomma i eftermiddag. Så får jag se vad han säger. Vårdcentralen intygsmanual, som han skrev ut, ser inte riktigt exakt ut som den kommunen tillhandahåller, så jag vet inte om det var det som bidrog till alltihop. Ja ja, vi får se, men tungt känns det just nu.

Och vår gäst har begett sig hemåt efter en trivsam lunch, lax med spenat. Det har varit så fint att ha besök, en sån lättnad för mig med någon som ser hur det är i vardagen hos oss.

 

Köttfärssåsen är klar

– fast den är inte kall än. Och första tvättmaskinen är hängd, och den andra snurrar. Väldigt bra.

Och jag är så tacksam att bilåkandet gick bra. På hemvägen såg jag en jättekö i samband med en olycka i andra riktningen, och när jag åkte iväg hade jag precis kommit upp på motorvägen när jag såg ett svart moln på vägen framför mig, och när jag kom närmare, så var det en bil som brann i kanten av vägen. Trafiken minskade hastigheten och sen åkte vi alla (rätt) långsamt förbi, det stod en bil en bit bakom den som brann och den man, som troligen var föraren stod med ett antal väskor i dikeskanten och såg förundrad ut. Sen läste jag på nätet att polisen spärrat av vägen helt och att det blivit en rejäl gräsbrand bredvid också, den syntes nu när jag åkte hem. Men jag visste faktiskt inte hur man skulle göra. Kunde bensintanken explodera? Jag vet verkligen inte, men det var en väldig hetta bara man passerade. Jag har bara sett bilar brinna på film förut.

Och i förmiddags ringde en kvinna som presenterade sig med ett rätt ovanligt namn och så sade hon – ‘jag har fått ditt nummer…’ och sen hann hon inte längre innan jag inombords målade upp diverse katastrofscenarior, eftersom hennes namn åtminstone liknade någon som jobbat på vår socialförvaltning, och jag hann tänka att något hänt med maken och att hon ringde för att meddela, men då hade hon fått numret av svärmors hyresvärd och ville titta på lägenheten. Det är allt lite märkligt, för jag sa rätt tydligt till dom, att jag inte var hemma den här veckan. Jag förklarade för henne, att vi ska tömma mycket av lägenheten i morgon och att det inte är särskilt praktiskt att visa den då, så hon skulle ringa på söndag kväll.

 

Alldeles självklart

Jag är ju sån. När det är skarpt läge kör jag på, sen kommer fallet efteråt. Jag köpte bilen och letade reda på alla papper. Och i morse, när maken varit i badrummet, inte kunde jag somna om då. Och ingen av dom vanliga teknikerna fungerade, jag bara snurrade runt. Det gjorde ont i axlarna och själen. Hur ska det här gå? Vilka marginaler har vi nu? Hur blir det? Ja, ja, det ordnar sig förstås, det gör det, men där vid fem i morse var det knepigt.

Och nu har jag farit runt med dammsugaren lite översiktligt och maken är kolossalt renskrubbad, lakanen är bytta och tvättmaskinen snurrar. Solen strålar och jag ska göra en modifierad pasta med skinka och champinjoner.

Och båda tidningarna kom i morse. Bra. Och någonstans på nätet läste jag en runa över någon, som jag inte kände särskilt väl, men som ändå när vi möttes alltid var till glädje. Jag ser framför mig sista gången vi sågs, hans varma leende och så satte han sig på cykeln och trampade iväg.

 

Byta-lakan-dagen

– så jag prokrastinerar lite, om tio minuter reser jag mig och börjar dammsuga. Och när jag tittade ut nyss, så hade det kommit 0,5 cm snö, dvs det var bitvis lite vitt här och där. Det räcker för min del.

Maken väckte mig vid halv sex, alldeles när jag i drömmen skulle sätta tänderna i en macka med dansk leverpastej. Det var med viss saknad jag följde honom ut i badrummet. Och den danska leverpastejen återkom inte senare. Och den finns förvisso inte i kylskåpet här heller. Det blev den vanliga rågmjölsgröten med lite äppelmos när jag senare kom upp.

Och planerna för dagen är lite obestämda. Det här med att byta lakan är mer mentalt utmattande än rent praktiskt, jag vet att det är klart rätt snabbt. Men under eftermiddagen ska jag koka rabarbermarmelad med lite vanilj, det doftar underbart.

 

Det är inte bara nyårsdag

– det är söndag också och den förste. Så det delas medicin för veckan i dosetten och alla kvitton för förra månaden räknades igenom. Det visade sig, eftersom jag räknade först, att jag inte fått med apotekskvittot och det höjde konsumtionen med 616,84. Ja ja, den sjunker senare under året, jag vet. Iaf apoteksdelen. Och i morgon är det väl nästan en normal måndag, dvs jag får se till att ta mig ur sängen för att kanske lyckas koppla ihop mig med ett flerpartssamtal, ibland går det, och så småningom ska maken till tandläkaren och byta ut plomben. Han har lyckligtvis inte haft ont, men det är ändå besvärligt.

Och med tindrande ögon talar meteorologerna om kommande kyla. Antagligen har dom trädgårdar och önskar livet ur spanska skogssniglar, vad vet jag, men jag fasar för halka.

Och det var fint att komma till kyrkan på eftermiddagen, maken var social och jag åt nån sorts kokosrutor (vita) efter Högmässan. Maken gillar inte kokos, så vi fördelade det vi är bra på.

 

Nu går jag över

i viloläge s a s. Maken är installerad på boendet, bra rum, sympatisk personal så här långt, egen toalett. Och två av damerna som bor där känner han sen tidigare, om dom känner igen honom vet jag förstås inte, men ändå. Och maten verkade vara god, när jag läste listan. Klockorna är inställda och telefonen finns vid hans sida. Mer kan jag inte göra. Men det är rätt hjärtslitande att lämna honom där. Mitt i allt.

Jag har vägt mitt handbagage, åtta kilo knappt.

Och jag tar inte med datorn på resan, även om det blir tomt. Det blir utrymme för annat, kan tänka.