för maken hos tandläkaren. Och så kostade det 1390 kr. Hej och hå. Jag vet inte om det var inspirationen att slänga pengar genom fönstret, som fick mig att när vi kom hem, beställa underkläder till både maken och mig.

Och jag lyckades få en parkeringsplats på inre gården här och skyndade mig till hissen, där maken skulle vänta. Men där var det tomt. Fast jag hörde makens röst uppifrån och likaså grannens, så jag sprang uppför trapporna. Grannen hade kommit när maken stod där och sagt att då kan vi väl åka upp tillsammans. Och maken kände sig glad och självständig och följde med. Förstås. Att jag sen kom, som vanligt, en minut senare och hastigt drabbades av akut hjärtstopp – var är han nånstans? – det är ju mitt problem.

till på mig för resan till kyrkan i dag. Jag hade behövt dom. Jag körde förstås fel bland alla dessa små vägar, men vände och trampade gasen i botten. Vikarierande prästen hade ett lagom långt skriftetal, så vi hann höra lite om synden innan vi bekände, så det gick bra. Men maken slog nog personligt rekord från bilen in till kyrkbänken. Och hemvägen gick utmärkt, raskt och rätt. Två tranor kom flaxande över också.

Och nattens verksamhet utanför fönstret tycks ha fungerat, det ser bra ut. Fast det lär dröja ett par veckor innan folk släpps på gångbron. Och jag körde maken ett extravarv, så han fick titta.

lasagnen i ugnen. Bechamelsåsen blev ovanligt lyckad, kan jag säga. Och bordet är dukat och svärmor är inställd på rätt tid, maken vilar.

Och bordet är dukat, dom ljusgröna servetterna tog slut nu.

Dessutom skiner solen, fast när jag klev upp så regnade det samtidigt.

Och det är inte bara min planering som ibland inte stämmer. Maken såg ju en lyftkran i går, och tydligen var planeringen att ett stort jättelyft skulle blivit natten lördag/söndag, men någon har missat, så det blir inget den här gången. Och det måste ändå till, lite spännande när proffs missar så tydligt.

kan vara ungefär vad man klarar av. Och dessutom har jag klippt naglarna. Och jag försöker tänka lite på vad jag ska pyssla med i morgon, planering och matlagning. Röja lite rentav.

Och det här med sandalerna. Det har hakat upp sig för maken. Han kan absolut inte komma ihåg att han måste ta av vänster först, det går inte. Så han ropar på mig när han kommer så långt, och samtidigt är han enormt irriterad över att det här inte fungerar för honom. För min del är det en detalj till som jag får hålla koll på, möjligen kommer det att fungera för honom på sikt, jag vet inte. Han förstår ju att själva sandalen är till för att hjälpa honom, men eftersom han ändå inte känner något i vänster fot, så förstår han inte riktigt att det är viktigt att han inte får sår på foten.

Förresten tror jag att det blir korv och potatismos i morgon. Potatismoset gör jag from scratch, som Äldstas amerikanska familj imponerat sa. Men korven köper jag. För mycket länge sen, när kungafamiljen stoppade korv i nyårsprogrammet kände jag att jag var tvungen att ge mina barn den upplevelsen året efter. Det föll inte särskilt väl ut, dom tyckte fjälster var rätt skumt.

och jag vet inte om det beror på att jag är ledsen, att jag är trött, att jag kan vara på väg att bli förkyld eller rentav på att det kan vara kallt. Det är trots allt slutet på januari, fuktkallt ute och så har vi ju det ständiga problemet med luft i elementen. Just i det här rummet är nog elementet inte ens på så särskilt.

Och jag har inte tänkt ut nån matlista för veckan, så det vill till att få nån sorts inspiration i morgon, annars får vi tugga på knogarna. I dag hade jag lyckats tänka dagen innan och handlat både citron, champinjoner och skinka. Grädde och vitlök hade jag hemma.

Det är dränerande att dyka ner i den lågintensiva sorgens träsk, det fungerade lyckligtvis med makens läggande i kväll, han hade inte problem med något. Inte mer än det vanliga, och då får det vara bra så. Det är det där när saker och ting oväntat vrids ett halvt varv och vi plötsligt lever i helt skilda världar, då är ensamheten mycket stor och mycket tom.

– det låg mindre drivor i vägkanterna men vid målet sken solen – en kort stund – och nu har vi tagit en promenad i mörker och lätt duggregn, ljusstakar lyser i fönstren, det är så vackert.

Och resan gick bra, jag är väldigt tacksam för det. Jag ringde maken när jag kommit fram och han har klappat katten och fått stekt fläsk med löksås, något som inte bjuds i hemmet, och jag tror han hade klarat sig utmärkt utan. Men dock. Och jag gjorde mitt yttersta för att få personalen att förstå att det ska dels vara medicin ur dosetten och vid varje tillfälle dessutom smärtstillande och så penicillinet som ska tas två gånger/dag mellan måltider. Jo, jag skrev upp det på lappen jag klistrar på medicinskåpet och på den allmänna lappen, men det skrivna ordet gör inte alltid susen s a s, men jag kan bara hoppas.

Och nu hackar värdinnan något trevligt som vi ska äta alldeles snart. Det blir trevligt, då gör det inte så mycket att någon nyss tittade på mig och sa – ‘så trött du ser ut’. Vi är alla olika, jag blir inte så lycklig när någon säger så, någon annan kan tycka att det bekräftar den egna självbilden.

valpropaganda när han pratade med sin lilla mamma, dvs att hon ska gå och rösta. Nu jobbade han visserligen lite i uppförsbacke eftersom hon hade uppfattat att det gällde ja eller nej till eu och det var väl 1995 så där, men ändå. Han framhöll en kandidat med (tveksam) lokal anknytning, så hon skulle förstå hur viktigt det var. Äldste sa, när jag pratade med honom – ‘men då är det väl tveksamt om hon ska egentligen’, och för all del, fast jag tror att det finns rätt många som har ungefär lika bra koll. Och jag är inte ironisk nu, jag bara tänker högt. Min svensklärare sa alltid att om man i en enkät frågar folk om dom brukar gå på toaletten, så finns det alltid en viss procent som svarar ‘vet inte’.

Jag prokrastinerar matlagningen just nu, att inte tala om tårtan. Mandeltårta.

Att försöka hantera orden så varsamt som möjligt, det är viktigt. Det tror jag. Och det försöker jag. Men den som läser väljer själv att läsa. Nåden att förstå är något alla får jobba med. I alla sammanhang. Och inte tror jag att bloggarnas ord är sämre än andra ord. Den som ljuger i telefon hanterar orden illa, den som skriver mail med avsikt att såra hanterar också orden illa.
Alla dessa ord, som vi en gång ska svara för, oavsett hur och var vi använt dom.
Ord betyder nånting, sa han, min svenskalärare för länge sen. Det är fortfarande sant.
Ord kan ge tröst på många sätt. Andras ord till mig ger mig tröst, mina ord till andra kan också trösta. Och mina ord här kan hjälpa mig att se sammanhang. Ibland berättar jag en historia för att den finns där, ibland händer nånting som jag ser klarare om jag sätter egna ord på det. Om jag har fel – berätta för mig vad som är fel, men försök åtminstone att förstå.
It takes two to tango, sägs det.

Det finns en bok av Slas som heter ‘Om vänskap funnes’ som berättar om en nära vänskap. Vänskap är stort, en sorts kärlek. Man har glädje av sina vänner och – tycker jag då – ansvar för sina vänner. Man behöver inte påpeka allt för en vän, men om något blir riktigt fel måste man finnas för en vän. Inte peka finger, inte förtala, se sanningen som den är och vara beredd med det som behövs. Vänner i svårigheter kanske inte alltid uppskattar sanning, livet är ju inte okomplicerat.
Men aldrig, aldrig ge upp om vänskap. Det kan hända att man möts igen efter lång tid, och en riktig vänskap är en gåva som tiden inte rår på. Det är svårt att se vänner temporärt försvinna ur ens liv. Men möjligheten till värme och närhet kan inte försvinna. Inte så länge vi är på vägen.

När vi flyttade till landet för länge sen fick vi trädgårdsland. Maken blev väldigt entusiatisk. Här skulle odlas. Dvs rätt ofta ringde telefonen mitt i odlandet, så det landade rätt ofta på mig då. Första sommaren satte vi potatis, lök, morötter, dill, persilja, grönkål, sallad och saker som jag glömt. Det skulle gallras stup i ett. Hösten kom. Mina föräldrar hälsade på. Pappa åtog sig att ta upp potatisen. Han grävde upp hela landet, mycket kompetent. Fick upp ca två kok. Vi hade nog satt lite mer. Sorkarna hade ätit upp mellanskillnaden. Morötterna? Samma där. Dillen ville inte alls. Grönkålen förstod jag mig inte på. Men den gula löken blev bra. Nästa år var ambitionerna mycket lägre, hur låga tänker jag inte ens gå in på. Men hallon och svarta vinbär hade vi. Dom befintliga jordgubbarna dog om nu någon undrar. Jo visst, vi hade underbar rabarber – det hade vi faktiskt.