– ja, inte den där som litar mer på Braunschweig än på mig. Den står i fönstret och avvaktar så länge, men annars tror jag att ALLA klockor visar samma tid, t o m klockan i bilen och dom där två andra telefonerna. Och jag har ju skött det här klockomställandet i tio år nu, i princip, ja jag ställde om rätt många innan också, men maken betraktade sig som nån sorts huvudansvarig för projektet iaf. Men det var ju då, kunde man tänka. Fast när jag öppnade sovrumsdörren för att lägga mig i går, hade maken hållit sig vaken för att ge mig tips hur jag skulle hantera golvklockan, den där som slår varje kvart och spelar en liten snutt också. Nu råkade jag vara helt klar på hur jag skulle göra, dessutom en egen variant som fungerade utmärkt, men han var mycket misstrogen. Att det bevisligen fungerat två ggr om året i tio år, var förstås ingen garanti för att det skull gå bra den här gången.
Och jag klarar tyvärr inte av att milt säga – ‘ja visst, kära du, jag gör precis som du säger’, för det tänker jag ju inte göra. Men han skulle aldrig märka det och tro att han hade kontroll och att jag inte klarar det själv. Men nu är det ett halvår kvar till nästa föreställning.