– ja, inte den där som litar mer på Braunschweig än på mig. Den står i fönstret och avvaktar så länge, men annars tror jag att ALLA klockor visar samma tid, t o m klockan i bilen och dom där två andra telefonerna. Och jag har ju skött det här klockomställandet i tio år nu, i princip, ja jag ställde om rätt många innan också, men maken betraktade sig som nån sorts huvudansvarig för projektet iaf. Men det var ju då, kunde man tänka. Fast när jag öppnade sovrumsdörren för att lägga mig i går, hade maken hållit sig vaken för att ge mig tips hur jag skulle hantera golvklockan, den där som slår varje kvart och spelar en liten snutt också. Nu råkade jag vara helt klar på hur jag skulle göra, dessutom en egen variant som fungerade utmärkt, men han var mycket misstrogen. Att det bevisligen fungerat två ggr om året i tio år, var förstås ingen garanti för att det skull gå bra den här gången.

Och jag klarar tyvärr inte av att milt säga – ‘ja visst, kära du, jag gör precis som du säger’, för det tänker jag ju inte göra. Men han skulle aldrig märka det och tro att han hade kontroll och att jag inte klarar det själv. Men nu är det ett halvår kvar till nästa föreställning.

– först påstod maskinen två gånger att servern var upptagen, sånt tekniskt tjafs gillar jag verkligen inte. Annars har resten av dagen var förträfflig. Värdinnan och jag gick på kulturell aktivitet den här kvällen också, den här gången i en mycket välbekant lokal. Fast vanligen är jag där mitt på dagen i juli och luften brukar ta slut, det gick något bättre i dag. Fast mikrofonerna trasslade i dag också på välbekant sätt. Och vi satte oss bakom en mycket gammal vän, som verkligen har sett likadan ut i årtionden, fast lite knepigt blev det när han frågade om jag fortfarande (?) trivdes med att jobba i Kalmar. Nu råkar jag ha varit i Kalmar så där två-tre gånger i livet och förvisso aldrig jobbat där, men ändå. Och jag mindes lite raskt att han frågat mig samma sak när vi var på en begravning för ett par år sen, så jag bara lät oartikulerat och hoppades att han var nöjd med det.

Sen lyssnade vi på Niklas Rådström, som berättade om sin senaste bok, den som handlar om hela Bibelns texter. Intressant för den som läser igenom Bibeln en gång per år. Och jag kan förstå hans utgångspunkt, han startade sitt projekt i nån slags skärningspunkt och opposition mot såväl militant ateism som amerikansk högerkristendom (för att använda en lite slarvig term, jag vet) – och det är väl bådadera sammanhang som inte heller jag känner mig hemma i.

Nå, sen kom vi hem och jag tittade på mobilen och upptäckte att Äldste ringt två gånger under tiden med kort mellanrum och då går naturligtvis det katastrofiska tänkandet igång, men jag tänkte snabbt att om något hänt maken var det inte sannolikt att boendet skulle ringt Äldste utan försökt med mig först, och om något hänt svärmor eller hennes bror, så kunde det förmodligen ur min synpunkt vänta till i morgon bitti. Och det var upptaget hos Äldste. Jag skickade ett sms att jag nu kunde svara igen och att jag försökt ringa honom. Han återkom inom tio minuter och det var ingenting som hänt, han hade bara fått ett konstigt svarsmeddelande när han ringde första gången och då testat en gång till. Ingen panik på något håll. Så nu ska jag lägga mig i den sköna sängen, nattens vila efter en god dag. I morgon är en alldeles annan dag.

och läser alltså bruksanvisningar. Fast det skulle förmodligen krävas att en kvinna skrivit dom också och så verkar det inte vara. Jag bläddrar förtvivlat i den lilla pappersvarianten och jo då, jag har kopplat upp mig på nätexemplaret också. Just nu laddas den nya mobilen, tror jag, lampan lyser med rött sken iaf och det tyder ju på att något händer. Och jag har redan ringt Äldste en gång, han lät lite ihålig bara av det. Han hade haft sina svärföräldrar där i går för att dom ville få igång sina nya mobiler, så det är möjligt att han redan var sliten.

Och jag har nu lyckats stoppa utflödet till räkningar för mobiler vi aldrig haft, alltid något. Men när jag tänker på hur många pengar som bara fladdrat ut genom fönstret för att jag varit för trött för att orka kolla underligheter, så blir jag väldigt sorgsen. Men jag får väl vara glad att just det är över nu ändå.

Jag minns när det var ett stort framsteg att man kunde skaffa en lång sladd till luren och gå i väg en bit från telefonen som satt fast i väggen. Sa jag att jag är trött? Det var väl inte bättre förr, men jag var.

Och snart kommer studentflaken att braka loss runt oss.

är vi nu. Efter en tröttsam mycket tidig morgon så har ändå dagen börjat. Jag satsade på min nya last, mjölkkaffe först på morgonen, för att överleva lite enklare. Sen kom jag ihåg att släcka ljuset i dag och så cyklade jag i väg i den kalla morgonen med timrapporten, när jag nu kan få betalt för den tro.

Och frukost, maken påklädd, sonen har nästan också klätt sig och själv ska jag ta på mig en stilfull kjol. Och jag har hämtat dom röda rosorna och köpt nya cigariller.

Vi är beredda. Om man nu kan vara det.

– när man lagar löksoppa ska man inte ha vattenlöslig mascara. Tänkte jag nyss när jag tittade mig i spegeln. Det finns förvisso andra tillfällen när man ser ut som Alice Coopers syster, mer svårberäknade s a s, men löksoppa är en lågoddsare i sammanhanget. Men det var gott. Med hänsyn till makens synpunkter på det vegetariska, så skivade jag ner tre prinskorvar i soppan också.

Och i morgon träffar vi döttrar och barnbarn hos Tvåan. För just henne och hennes barn är det tredje onsdagen i rad, som vi möts. Jag har utlovat hämtmat från McD. Den goda modern. Eller nåt. Jag känner ju ständigt att jag inte alls kan göra det jag skulle vilja för mina barn, inte passa barnbarn, inte underlätta deras liv särskilt. Möjligen kan jag göra en räd till underklädesaffären också, vi får se. Vad gör man inte för att omgivningen ska leva ett bra liv.

– eller jo, det gick. Maken fick lyssna på alla gotländska kyrkklockor, visserligen via lilla macen och inte via tv:datorn. Men han tyckte det var ganska trivsamt ändå, han klagade visserligen på att en del klockor inte ringde rent, men så är det ju bara.

Och jag hann i princip bädda och dammsuga också. Mitt i klippningen av maken ringde en mycket avhållen vän, men maken satt snällt kvar på stolen och väntade. Han hade väl inte så många alternativ kantänka. Och jag ska så småningom laga mat som vanligt.

Och tidigt i morse läste jag i SvD en krönika av Karin Thunberg om det här med bröllop och kärlek och så. Hon hade intervjuat dagens bruds far inför hans 60-årsdag och dom hade då pratat om det här med att leva tillsammans. Han hade sagt att det var viktigt med allt småplocket varenda dag. Och då kände förstås Karin T att hon måste prata om det här med att man ska välja varandra varenda dag. Det gör mig lite trött, som bekant. Jag valde då, jag sa ja inför Gud och församlingen, jag lovade. Och det är klart att så länge jag inte reser mig upp och går ut genom dörren för att aldrig mer återvända, så väljer jag på ett sätt att göra det. Men jag orkar inte tänka på det varenda dag, dagarna får gå i sin takt. Och jag vet att jag har lovat, jag vet det dom dagar då det skaver lite mer. Och det beror inte enbart på makens sjukdom, vårt gemensamma liv innehåller – och innehöll – ungefär samma svårigheter som alla som lever tillsammans och ska anpassa sig. Ibland vill man inte. Men lovat har man. Och då och då finns det stunder av stor glädje och tacksamhet. Här också. Fortfarande.

är ganska tungt. Om jag ska få två dygns avlastning nästa vecka måste maken vara någonstans där han inte alls trivs och det finns dessutom 50% risk att det är stället där han gick vilse på väg till maten och där personal stannade kvar inne på toaletten. Jag är väldigt ledsen och jag kan inte prata med honom om det förrän i morgon när jag får veta exakt var han hamnar, och då får jag anstränga mig till allt jag har för att vara så stödjande jag bara kan. Jag önskar ingen att hamna i motsvarande situation.

Och när jag tömde posten på väg upp från mässan i kyrkan i skogen så låg det en hämtavi för ny kanalbox. Jag orkar inte åka och hämta den i kväll och jag säger inget om det heller till maken. För det kan hända att han tycker att jag borde.

Som en konsekvent detalj i dagens övriga händelser, så upptäckte jag att den där lilla plastpluppen som sitter på stödet mot näsan på glasögonen, den på höger sida för mig, har ramlat bort. Man kan säga att metallpiggen skaver. Varför? Tja – varför inte liksom?

har måndagen fungerat. Vi somnade om efter första badrumsvändan och jag sov länge, väldigt länge, provocerande länge för att vara en måndag. Och nånstans över dom tjocka dimmolnen lyser solen och har just lyckats tränga igenom en liten ovan glimt. Mer!

Annars väntar jag på att Johannespassionen ska pipa till i mobilen, dvs att paketet kommit till maxi. Försenat, men det är ju trots allt ett år nästan till nästa Långfredag. Fast jag gissar att maken kommer att lyssna genast. Han vet inte om sin lycka än. Jag blir glad över att kunna ge honom någon liten överraskning. Musik är inte riktigt min grej, jag blir tankspridd av större doser. Och jag har en egenhet med musik – om någon frågar – ‘vad är det där?’ om vilken musik som helst som spelas, så blir det totalt tomt och jag kan bara stirra stelt framför mig och säga – ‘vet inte’ – lite märkligt är det. Där är vi också olika, maken och jag.

– har iofs varit vaken nio timmar, men för en gångs skull tog det lång tid innan jag kom på att sätta på datorn. Och då ville den inte, lite tjurig så där. Maken anser att det är bra att inte vara beroende av datorn. Ääääh.
Men vi har ätit en av favoritkycklingrätterna, marinerat i vitlök, olja, svartpeppar, citronskal och sen puttra lite stillsamt i tomatpuré, citronsaft och vitt vin. Oliver och kapris. Och efteråt vanlig kladdkaka med vaniljvisp till kaffet.
Och nu är det nästan natt igen. En bra dag som bara runnit som sand mellan fingrarna. Och gästen och jag satt förtvivlat och försökte hitta namn på avlägsna bekanta. Triumf när poletten trillar ner.
Och en avhållen vän hörde sig diskret för om maken klarar trappor fortfarande, för han ville så gärna att vi ska komma på hans födelsedag om ett tag. Och jag minns födelsedagen för fem år sen med stor tacksamhet. Vännen är psykiatriöverläkare med en stor talang för att säga rakt ut hur det egentligen är. Uppfriskande.

som störtar över en. Jag minns min chef på snapsglas-och-blomkrukortiden som läste en annons om ‘minnenas afton – minimiålder 28 år’ – och han skrek upprört 28 år – va fan har dom att minnas. Och nu är jag ju inte precis 28 och har inte helt tappat minnet heller, så att se så många som man vet så mycket om, på en gång är en speciell upplevelse. Det tar lite. Och sen har jag pratat en lång stund med Tvåan, som hade rätt nära kontakt med dagens familj under några år. Så jo, jag har gråtit en del i dag.
Sen tittade jag på Grey’s och när lilla Izzie säger ‘I do care, I do care’ så säckar jag ju ihop igen. Och funderar över om människor kan ändra sig, till det bättre alltså. Visa mer omtanke, ömhet, vänlighet. Det är frågan. Hoppet lever ett flämtande liv.
I kväll äter vi jordgubbar med balsamico.