Nja

– det blev inte som jag tänkt, det här med VC. Deras automatval är lite knepiga. För receptförnyelse ska man räkna upp sina mediciner i luren och sen ‘finns de på apoteket inom en vecka’, jo tack, men jag har som bekant inte alla makens medicinnamn i huvudet, så jag sa att det gäller den årliga förnyelsen av alla hans mediciner och så lämnade jag vårt telefonnummer, så får vi se. Och jag ska fråga svärdottern i morgon hur man gör för att få blodtrycket mätt. Jag är inte så rutinerad i umgänget med VC.

Och så ska jag baka en fruktkaka till sonen, möjligen gör jag lite jordgubbssorbet också. Som födelsedagspresenter är det kanske lite speciellt, men jag gissar att dom inte hinner pyssla med allt själva.

 

Alldeles innan jag lade mig

tittade jag på nyheter. Och förfärades djupt. Jag cirklade runt en liten stund för att få mer kunskap och rätt som det var satt jag och tittade på president Obama live, märkligt det också, och en del av det som terroristerna vill släcka ner. Ingenting är självklart.

Och sen sov vi djupt och länge, maken (och jag) var uppe vid halv sex, men sen blev det sovmorgon. Och tidningen som kom, lokaltidningen – den större kom inte, hade förstås tryckts precis innan det förfärliga bröt loss. Så vi fortsätter titta och läsa och informera oss. Och be för alla dessa som drabbats på så många sätt.

Och mitt i allt så ska lakan bytas och mat ordnas.

Och jag fick en lapp av värdinnan om en aktivitet som maken och jag skulle kunna delta i, tänkte jag. Fast här hemma, när jag tänkte till, så var det exakt samma helg som en annan aktivitet. Och den andra, den i vår närhet, är av ett slag som maken så gärna skulle vilja vara med om. Fast han tänker lite fel där, alldeles automatiskt, han tänker sig frisk, hur han skulle gjort då och vad andra skulle bett honom om och vad man hade väntat av honom. Och då måste jag ju säga att nej, du ska nog inte tänka på det sättet, det är annorlunda nu. Allt är annorlunda.

 

Det kanske var filten

– den extra – som hade behövts. För jag vaknade fem och kunde inte somna om, lite kallt. Men jag kan inte påstå att det annars var något särskilt som oroade mig, det var mer livets allmänna märkligheter och sorger, allt som kan gå fel. Fast där tog jag väl i – ‘allt’ kunde jag förstås inte föreställa mig, det finns så oändligt mycket, men det som rasslade genom hjärnan räckte till. Så pass att sömnen flaxade i väg iaf.

Å andra sidan kan jag väl vara glad över att jag alldeles snart går ut på promenad utan att det regnar ute, man skymtar solen bakom rätt tjocka moln. Och i går fick vi en kortfattad informationslapp om vägombyggnaden som börjar om nån vecka, som kommer att fördärva min promenadväg drygt ett år. Fats jag anser ju, som princip, att det där bygget borde skett för tjugo år sen, minst. Men jag får glädja mig i dag.

 

Femtio minuter

tog det, från det att jag satte grötkastrullen på spisen tills maken gått sin lilla promenad. Och så får jag lägga till en kvart för morgonbönen, så då vet jag när klockan måste ringa i morgon bitti för att jag ska vara i tid till tandläkaren.

Fast i morse gick jag ut allra först som inledning på dagen, grått och inte särskilt varmt. Och jag tänkte på promenadvägen jag hade där vi bodde förut, jag gick en sträcka fram och tillbaka och det var aldrig tråkigt. Så mycket jag såg, rådjur, tranor, rävar, svanar, alla olika växter, bilar jag mötte, lugnet i det välbekanta. Här är det annorlunda, men en ekorre dök upp i morse, det kändes lite speciellt när den snurrade runt stammen. Och jag är tacksam att jag kan gå, att kroppen lyder, att jag kan sträcka på ryggen och känna att fötterna rör sig. Det är samma sak med att gå i trappor, plötsligt kommer man ju på att nånting är glömt och då bara vänder man och går tillbaka oavsett om det är uppåt eller neråt, Och jag tänker – ‘tänk att jag kan så lätt’ och jag minns precis hur det lät när maken i full fart sprang nedför trappan hos oss, han hade ofta bråttom, full fart.

Om jag har tur finns det rökt makrill på coop, har tänkt det i dag, med potatismos – så länge det finns potatis till det – med gräslök.

 

Sömntåget

är ungefär lika opålitligt som vilket tåg som helst. I natt gav t ex mitt upp efter drygt fem timmar. Maken vaknade vid sex – fantastiskt sent ju – och sen kunde jag bara inte sova igen. Paniken slog till, alla olika obehagliga tankar som kan virvla runt, gjorde det också. Ekonomin, boendet, hälsan, vänner och bekantas liv,  afroamerikanernas liv (jag läser fn en bok i ämnet). Och jag kan berätta att även när barn för länge sen passerat den ålder när man måste gå upp och pyssla om dom får vinterkräksjukan eller krupp eller nåt, även när det är fysiskt långt borta, så händer det att en mamma känner sin otillräcklighet. Trycket över bröstet finns där obevekligt.

Efter trekvart gav jag upp och har nu kopplat in mig på banan igen, tidningen är skummad, ett halvt glas juice är drucket, morgonens böner är lästa – då är det dags att börja en ny dag med maken. Gröten ska kokas nu, bra. Kanske lyckas jag vila lite med aningen mindre panik i sinnet om en stund.

Det blir pasta med ugnsstekt lax, rökt lax i strimlor, broccoli och citron.

 

Jag lärde mig

– här i morse att man knappast kan somna om om man låter vänster fot hänga utanför sängen, å andra sidan kan man inte somna om ifall man låter den ligga bredvid den andra heller. Det gör lite för ont. Så då är det lika bra att gå in i duschen.
Sen lärde jag mig att det tar en minut och tio sekunder att hämta tidningen nere i postfacket där den hamnar på söndagarna. Och jag hade satt kaffemuggen i mikron på en minut, så den hann pipa tre gånger innan jag hann in. Jag hoppas innerligt att det inte hördes upp till maken.

Sen har jag suttit ute med tidningen och kaffemuggen en liten stund. Och ingen cigarill så här dags på dagen. Det lärde jag mig inte i dag, det har jag kunnat ett bra tag.

Och nu ska jag gå ner till ikonerna och tacka Gud för jag får fira Jungfru Mariae födelsedag i dag.

 

Det blev bättre

Så här långt, för säkerhets skull. Maken vaknade första gången strax efter fem, och det var förstås inte så lysande, men ändå. Och sen gick jag upp i lagom tid för att ta den korta morgonpromenaden och så kollade jag telefonerna och tog bort missade telefonsamtal och trampade i väg till morgonbönen i kyrkan. Och det var klart, jag var ju inte där förra tisdagen så då passade man på att byta dag igen, så nu bes det fredagmorgonbönen på tisdagen, så det inte ska bli ‘tjatigt’. Och jag tänker bara att det fanns en tanke hos den som sammanställde bönboken, t ex att fredagen är en speciell dag, så man kommer att läsa psaltarpsalm 51 varje gång man har fredag. Inte för att jag tycket det är särskilt tjatigt, men genomtänkt av dom som nödvändigtvis skulle byta var det väl inte.

Och när jag kom hem fanns det ett missat samtal, Äldste. Så jag ringde tillbaka under tiden som jag började röra i gröten. Och han hade lyckats fixa praktiska saker och dessutom talat med krasslige morbrodern, som kände sig aningen bättre i dag, tack och lov. Verkligen.

Och sen dök jag upp till maken som ropade på mig. Han behövde till badrummet igen och var dessutom – förstås – orolig över telefonsamtal som han hört ringa, men han hade inte lyckats greppa luren. Men nu har vi dessutom pratat med svärmor och hon vill bli hämtad nån gång på em. Så då gör vi så. Ett steg i taget.

Jag ska gå till torget och köpa plommon för att koka marmelad.

 

Svärmor har ny telefon nu

men jag undrar hur hon håller den. Maken gastar som vanligt i stort sett. Och han försöker förklara ganska komplicerade saker, det går så där. Och jag inriktar mig på att andas så lugnt som möjligt.

Och jag var uppe tidigt, nå ja, och tog promenaden – att få gå under taket av bokskog och höra fågelsång är gott, även om man hör hammarslagen från tillbyggnaden till förskolan i närheten. Och jag såg en hare som långsamt skuttade framför mig. Sen gick jag till coop och köpte ett mellanstort kuvert. Gästen glömde datasladden i går visade det sig, men nu är den på väg. Och cykeltur till närmaste kyrkan, där jag som vanligt kan konstatera att vi är alla olika. Väldigt olika. Andra människor har ett stort behov av att ständigt prata med varandra, halvhögt så där, ända tills sista sekunden när klockorna ringer. Jag är väl introvert, jag läste en artikel om det i går. Att det numer är lite fult att inte vara extrovert, ständigt social. Att vara introvert betyder inte att man känner mindre för sina medmänniskor, men man har mer behov av tystnad, att rensa systemet.

Och maken och svärmor avhandlar just nu dom barnsjukdomar han hade som liten.