Jag har hår som räcker till midjan. Så jag har alltid håret uppsatt. På natten sover jag i fläta. Det betyder att ibland glömmer jag att kamma mig på dan, det blir liksom inte av. Maken tycker jag är söt ändå, han är väldigt tålmodig och generös.
Och jag har alltid hamnat vid sidan av när man kommer nånstans och kvinnor står i en liten grupp framför spegeln och kammar sig för att piffa till sig. Vad ska jag göra då? Jag har ju redan kammat mig på morgonen och sen är det inte mycket mer att göra åt det. Fast i dag har jag inte ens gjort det.
Men snart ska jag gå och reda ut det hela och göra en ny fläta. Och i morgon måste jag definitivt kamma mig, jag ska på massage och då måste flätan sättas upp med spänne där. Och nackhåret blir oljigt hur man sen än bär sig åt. Alla dessa mindre problem som också ska lösas.

trodde i morse att eftersom vi vaknat tidigt tre morgnar så ska vi göra så. Fel kära kropp. Vi är hemma nu och ska försöka sova ordentligt. Vi ska dessutom inte drömma dumma drömmar, vi ska inte tänka på vad just vi borde ha gjort och sagt för att rädda världen, eller vår lilla bit av den.
Det vore bra om vi kunde vara överens om det.
Fast jag är inte säker alls på att det kommer att fungera omedelbart.
Och jag har varit klok och förnuftig, jag hörde själv hur präktig jag lät. Inga problem här inte, rationell och rösten skakade inte alls trots att jag en tiondels sekund övervägde att inte svara. Men jag var duktig och förekommande.
Fast jag önskar att jag kunnat vara rakare, att jag kunnat fråga varför så lite händer. Men inte ska jag vara ett problem i onödan. Ett eller två steg bakåt betyder just det, bakåt, komma ihåg att jag står långt bak i kön, syns nästan inte alls. Bäst så.

kom mycket tidigare än vi trodde. Och jag börjar redan förhandla med mig själv om kvällspromenad i morgon. Nå.
I går kväll efter elva hade någon ett mindre fyrverkeri. Det känns inte alldeles trevligt när det börjar smälla i natten så där. Första tanken blir – ‘är det en galning här hos oss?’. Och vad gör i så fall en äldre mindre tant?
Och sen ler jag åt de åtta schweizarna som hittat hit det senaste dygnet. Är ni hemkomna från semester nu eller? Enda platsen jag lite känner till är Basel, där Äldsta bodde med familjen några månader, men vi kom aldrig dit.
Andra platser där jag heller aldrig varit, Hammarö t ex, eller Bollnäs, eller Särö, men det är lite roligt att nån gång tänka att nån där ägnar mig en tanke. Fast att fem personer i lilla Färjestaden skulle vara här är kanske osannolikt, kanske någon som har fem olika datorer. Tekniken är så förunderlig.
Och augustinatten är mörk och ganska varm. Kanske åska.
Augustimorgnarnas ord – då ska jag intet förlora – du ger beständig och säker trygghet. Ty du o Herre har skapat mig till dig, och mitt hjärta är oroligt, till dess det finner ro i dig.
Platsen där ro finns, den söker jag, och själva sökandet är att finna. Tack i evighet.

blev det i kväll när jag åkte hem från mässan i lilla kyrkan i skogen, nära vattenplaning på den slitna vägen. Men jag kör ju lugnt och försiktigt. Så.
Men efter kvällstét satt jag en stund hos Bästa Grannen. Lite svalt, men ändå en fantastisk sommarkväll.  Och hon berättade om när hon jobbade på pensionat i Haverdal när hon var sexton och köpte ut en flaska Madeira som hon och rumskamraten drack i kaffekoppar innan dom gick ut och dansade. Och hennes snälla hund gick efter en tygkanin som han presentade mig med. Tack, säger jag artigt, och lämnar tillbaka den, och sen håller vi på så en stund. B G hade varit krasslig ett par dagar, men kände sig lite bättre i dag.
I går kväll innan jag släckte ner läste jag raderna – ‘Gud har en förkärlek för – mänskligt sett – hopplösa fall’. Det var och är en tröst.
Och möjligen slipper jag baka bullar i natt. Men jag funderar allvarligt på att göra skurna kolakakor på allvar i morgon. Och så ska jag ju till apoteket. Här gäller det att kavla upp ärmarna. En ny dag vinkar runt hörnet.

Inte nog med att det var melodifestival, sen skulle det vara extra nyheter också och maken ville se Downton Abbey. Mitt försök att man kunde titta på svtplay i morgon gick inte alls hem. Men han klarade det, i säng till slut. Och jag är lättad.
Vad jag är ängslig för? Ja, jag vet ju aldrig hur det går. Vad som kan hända inuti hans huvud. Varför det händer, eller när det händer. Och visst, för det mesta går det bra, lite skakigare är vanligt kanske. Men jag har varit med om att han ramlat, jag har sett honom slå sig blodig. Det är en helt annan sak att se operationer på tv med blod som skvalar åt alla möjliga håll, och att se någon man har kär ligga på golvet med blodet rinnande. Och sen tvätta och torka.
Men i kväll gick det bra. Och jag höll om hans förlamade arm när han stod och borstade tänderna. Han känner det inte alls, hans varma orörliga arm som inte finns för honom. I mig gör det ont.

Osten är uppäten, vinet urdrucket, nästan ramlösan (granatäpple) också. Maken kom i säng, efter lite diskussioner – ‘nu vet jag inte alls vad jag ska göra faktiskt’. Nej, och listan som sitter på väggen var också bortglömd. Ingen som inte är med om det, kan förstå hur det kan bli. Och knappast jag heller, jag blir förvånad varenda gång, glömmer hur det kan bli. Hur bra är det på en skala?
Men annars har det varit en bra kväll, gästens tåg kom för sent (nä hä?) så kvällens mässa blev tyvärr inställd för vår del. Men annars – mycket bra. Och i morgon kan det tänkas att det blir en stilla promenad. Gästen har hittills inte visat minsta tendens att krypa under diskbänken.

det är att få bära den här helgen i hjärtat. Många tankar. Makens hoppas att jag nu är totalt utvilad. Så enkelt är det inte, men det var viktigt för mig. Första natten sov jag djupt, men drömde innan jag vaknade en komplicerad dröm om ansvar och ouppfyllda förpliktelser – ingenting som hade med maken att göra, utan andra delar av livet, där jag hade glömt och försummat det som skulle göras. Och efter det en lugn och god dag, som slutade med att värdfolket och jag bad aftonbön och den gemensamma bönen för alla som står vårt hjärta nära, med en brasa brinnande i den öppna spisen, värme och vedens stillsamma knäppande, underbart. Öppna hjärtan.
Och nu – kväll här hemma, Äldste hade bakat limpor och vi drack kvällsté innan de åkte. Deras tankar om hur det varit vet jag inte mycket om, vi får väl ta det lite senare.
Sen hade jag också fått en bunt bilder från Äldsta som fotat Yngste bror vid vaktavlösningen vid slottet. Det var bara att titta efter det mörkaste håret och de mest markerade ögonbrynen för att se sonen. Vita damasker, gevär och bajonetter. En annan värld.