För säkerhets skull har jag skrivit en liten lista på vad jag ska göra i morgon fm, och sen har jag skrivit en liten lista på vad jag ska handla på coop, och jag kom just på en sak som måste upp på den – så jag gick nerför trappan och skrev dit den. En enda sak till, och jag tror verkligen inte att jag skulle kommit ihåg den, om jag inte skrivit upp. Men med hyfsade strategier så klarar jag mig.

Och jag kom överens med Äldste här på kvällen att vi fikar gemensamt efter mitt blomplanterande, maken ska delta är tanken, så han får se lite försommarskönhet. Nu lär det bli sämre väder i morgon, men det får vi ta då.

Och även om det inte blev riktigt så den här gången, så tänkte jag på när vi flyttade hit och jag en dag tittade i spegeln och tänkte att jag allt blivit rätt gråhårig, men det gick över den gången när jag hade tvättat håret. Dessa böcker kan ha den effekten.

det här med sena kvällar. Dels är det så tyst och befriande att sitta i ensamheten, faktiskt. Just nu är det inte ens någon motorburen ungdom som gasar runt i rondellen en bit bort, men sen är jag lite sömnig nu, visst är jag det. Och nästan alltid är jag väldigt ordentlig och flossar och borstar ordentligt. Och rengör ansiktet och så ansiktsvatten och ev fluorgurgling och så ska håret kammas och flätas till nattfläta och så är det ansiktskräm och eighthour-krämen ska tryckas fram lagom lite till läpparna och så nattlinnet och där nånstans är jag rätt vaken igen. Men jag går så tyst som möjligt in i sovrummet och läser en liten stund. Och kanske, kanske, somnar jag hyfsat snabbt ändå. Annars gör jag inte det, och då får det vara som det är. Alternativen är inte så många. Jag försöker inta en avslappnad attityd till det här med insomningssvårigheter. Nu är det inte lika svårt alla kvällar. Lyckligtvis.

Men bara den där osäkerheten gör att det är svårare att gå och lägga sig. Jo, jag har hört tals om sömntåget.

till morgondagens handlande. Jag har gjort matlista och utgått från den och nu gäller det bara att ta mobilen på allvar när den piper i morgon bitti. Man blir lite förslappad när man inte behöver gå upp så tidigt varje dag. Till förslappningen bidrar nog också det här att vakna två tre gånger varje natt. När barnen var små och väckte, så tänkte jag – åtminstone när jag orkade tänka efter – att det går över, dom växer. Men det här går ju inte över, en hel natts sömn är synnerligen sällsynt i mitt liv. Jag bara konstaterar. Och att jag inte mår riktigt bra av det. Det är förstås olika, ibland går det bättre, men inte just nu.

Tröttheten, eller snarare känslan av att ingenting går särskilt bra, är bestående. Känslan av att jag glömmer, fast jag inte gör det särskilt ofta, men jag jagar mig själv.

Tekniska problem, som att tidklockan slutade gå, när jag hade limporna i ugnen, gör det förstås inte roligare. Å andra sidan fick limporna en skorpa som man annars får betala dyrt för.

i mitt fall just i kväll var det att klippa tånaglar och lacka nytt. Det gick så där halvbra, jag satt tydligen inte tillräckligt länge med fötterna i blöt. Eller också får jag kapitulera och skaffa mig en sån där nagelavbitartång. Det betyder alltså att jag lyckades trassla sönder minst en nagel lite för mycket. Men med nagelfil och så lack på, så ska det väl ordna sig.

Och så har jag nyst ett par gånger på raken och börjar förstås oroa mig att jag ska bli förkyld, eller rentav få nån sorts influensa nu inför den kommande avlastningen.

Och sen tittade jag på ett klipp med Pavarotti, där han berättade om pinsamheter i karriären, och naturligtvis ställde sig en dam upp och vittnade om hur otroligt underbar han var, och han log milt och sa att det var en av de två vackraste komplimanger han fått, den andra var en man som sprang på honom på trottoaren och sa – ‘ursäkta, men jag såg er inte’. Roligt med folk som har lite distans till sig själva. Det hade jag kanske inte riktigt väntat där, skäms på mig.

Och nu snöt jag mig igen.

på söndagseftermiddagen. Jag försöker antagligen låta bli att tänka på det som egentligen borde göras, och då ser jag alla detaljer. Aldrig har jag så blänkande köksvask som på söndagskvällen. Och badrumsspeglar. Och handfat förstås. Och höga byrån på övervåningen är dammad, en silverskål är putsad. Keramiken på spisen blänker. En massa små detaljer, såna där som kan göras som punktinsatser, utan att egentligen märkas, som kan avbrytas. Inget rejält som att skura badrummet uppifrån och ner, nej då.

Och så funderar jag på vad jag borde göra i morgon. Fast jag vet att det är inte alls säkert att jag klarar något av det planerade, men kanske. Jag funderar fortfarande på om det är någon idé att låta mobilen väcka mig till en promenad. Om jag nu skulle somna i soffan på eftermiddagen så är det kanske bra så, ett billigt pris för en morgonpromenad.

på saker man ändå inte är intresserad av – det är då man egentligen borde gått in i badrummet för tio minuter sen, visst är det så? Och precis när jag tänkte det, så small det till ute. Som ett skott ungefär. Och då undrar jag, som inte precis bor i Baltimore, vad som hänt. Och aldrig lär jag få veta det heller. Det får man antagligen inte om man bor i Baltimore heller.

Och jag är klart missnöjd med att jag de senaste 48 timmarna lyckats stoppa i mig både det ena och det andra utan att egentligen ha planerat det alls. Det bara blev så, som man säger. Och i morgon kommer jag att äta hallonkesella till dom där chokladmuffinsen som skulle blivit kladdiga. En var till maken och mig. Och med den vackra tanken går jag mot sängen.

Det fanns f ö en lapp i lådan att man tyvärr pga av ‘brådskande åtaganden’ tyvärr inte hunnit med vårt fläktsystem, men på måndag tänker man sig. Tackar, tackar.

står kvar i skåpet tills i morgon. Det ordnar sig nog ändå. Och jag får träffa äldsta och yngsta barnbarnet och ett av dom i mitten. Dessa fantastiska små människor, minst lika märkligt som de egna barnen, för visst är det det – att mina barn får egna. Och den äldste såg jag när han var drygt ett dygn, lilla minsta var nästan en vecka. Nu var för all del dessa tre inte särskilt små ens som nyfödda, men att dom fortsätter växa på detta sätt är allt märkligt.

Jag ska försöka ta mig ut före frukost, inte på morgonpromenad tyvärr, det klarar jag inte än, men ett brev – ett sånt där riktigt i papperskuvert – bör postas, och sen tänkte jag se om kondis har nån längd. Alla människor älskar inte tårta har jag insett. Själv äter jag glatt båda delarna och förut här i dag tänkte jag att jag kunde baka själv i morgon bitti, men den planen har jag skrinlagt. En annan gång. Om maken ska skrubbas lite grann så räcker nog det som aktivitet. Och så den där bechamelsåsen som ska till för lasagnen.

Och för min del har jag inga problem med fullmånen och inte den med mig heller, den strålade vackert i kall mångård nyss, och kanske ännu vackrare i morgon. Och mer än halva oktober är borta.

– hur härligt det är att vara färdigborstad och nästan klar för sängen. Det hade varit ännu trevligare om jag hade tvättat håret i dag, men jag gjorde en taktiskt miss, jag tänkte att det hinner jag efter lilla osten på kvällen. När det är maken och jag som sitter och tuggar i all stillhet så går det alldeles utmärkt, men har man en trevlig gäst vid bordet så händer det att man tar en bit till och pratar lite till och så en bit till och innan man vet ordet av har två timmar gått. Men jag har ju kvar håret, så det kan väl tvättas sen. I morgon eller så.

Och jag tänker gå upp hyfsat tidigt, inte promenad den här gången, rabarberpaj har jag tänkt. Man kan ju vara flexibel åt olika håll.

Och i morse startade vi dagen med rågmjölsgröt. Kungsörnens. Det gick. Fast den är inte riktigt så bra som den andra, men kanske är det mest ovanan.

är det redan. Det där tiden som rinner mellan fingrarna. Och i morgon blir det knappast den efterlängtade promenaden, bara en betydligt kortare, eller snarare två. Bilen ska in på koll före besiktningen, när nu den blir. Jag har inte riktigt fattat det här med privatiseringen av bilprovningen, det får lösa sig. Sen vill jag också ha vänster blinkrelä fixat, det känns lite osäkert när det börjar ticka snabbt. Och det är en lyx att bo så nära verkstaden att det bara är att köra dit och ta en snabb promenad hem via coop. Så jag kan köpa mjölken till morgongröten på hemvägen.

Veckan ser annars behagligt obokad ut, kuratorssamtal på onsdag och möjligen gäst till helgen. Och så ska jag skriva en veckas matsedel. Så jag kan hålla reda på maten. I lördags smällde jag i mig vit choklad med intense strawberries. Det kommer inte att stå på listan, det är säkert.

Och jag skulle önska alla i min närhet och lite längre bort mer frid. Betydligt mer. Men frid är ibland lika sällsynt som snö i Sahara.

– och som vanligt undrar jag vart dagen egentligen tog vägen. Något borde jag väl hunnit med.
Vi hade en komplicerad – det blir ofta det hos oss – diskussion vid kvällstéet, för underlig att referera. Men Yngste drog makens lite skruvade resonemang hela vägen och sa – ‘men menar du verkligen att det skulle vara rimligt att det vore så och så?’ – och det var det inte, men maken försökte fortsätta en stund till utefter sitt snöre s a s. Och jag kände en stunds lättnad över att det finns någon, som med kärlek kan se det underliga som jag lever med varje dag. Den här märkliga blandningen av total och befriande klarsyn, som maken är mäktig i vissa lägen, och så det totalt skruvade som kan komma i de mest oväntade sammanhang. Saker som för de flesta av oss andra är vardagliga, kan för honom bli oändligt komplicerade och måste samtidigt försvaras in i väggen.
Och jag sitter och undrar hur vi hamnade här. Men i kväll lyckades jag något bättre att komma ihåg att vi är trötta båda två när kvällen tar slut. Det finns hörn man inte behöver springa rakt in i, man kan försöka runt dom lite smidigt i st. Nu är inte smidig mitt mellannamn precis. Inte i något avseende. Men man kanske kan försöka lära en äldre hund att sitta vackert, eller åtminstone att sitta. Lugnt.