genomtänkt, så befriande när det är klart. Och det händer nästan varje gång att jag väljer åtminstone någonting, som jag inte lagat på länge. Det hjälper mig att stå ut lite bättre här och nu. Jag tror faktiskt att jag för ett år sen inte lagade riktigt så varierat, om jag nu ska ta till mig lite positivt tänkande.

Och bilen mådde bra. Jag har ett sånt där serviceavtal, så jag betalade inget extra heller. Bilar är inte min bästa gren, så jag vill bara att det ska vara enkelt.

Sen har jag ett tag gått och funderat på ett litet projekt, som jag tänkt att någon annan kanske borde ta tag i. Fast i dag ringde någon i ett annat ärende och tog plötsligt upp just ett sånt projekt, som jag funderat på. Kanske visar det sig att ‘någon annan’ var jag själv, vi får väl se.

För övrigt promenerade jag till och från verkstaden och kollade in en rabatt, där jag förr om åren sett snödroppar väldigt tidigt. Nu har man placerat nån sorts sittmöjligheter på trottoaren utanför staketet framför rabatten och det har inte rabatten mått bra av. Folk har slängt skräp, tyvärr, och ingen har rensat där innanför staketet. Fast jag kunde se två skrämda snödroppar ändå.

på sitt sätt. Han har tittat (minst) två timmar på Train Driver’s View på youtube. Han var mycket lycklig när man till slut var framme i Eskilstuna. Han fick åka någon sträcka som inte ens fanns när han bodde i trakten. Jag är ju inte så fascinerad, jag blir mest lite stressad när jag öppnar ytterdörren och jag hör tåget frusta. I går tittade han på ånglok i Storbritannien, också tydligen väldigt roligt och väldigt högt ljud med all ånga som skulle släppas ut.

Och det är milt ute, jag gissar att snön smälter rätt bra nu. Fast när jag stod ute tittade jag på katten, som bor längst ner i huset här. Han var ute och kämpade i snön och tänkte sig att, som vanligt, gå under staketet tvärsöver parkeringen. Men det var så mycket snö att han inte kom under staketet, han gjorde ett halvhjärtat försök att gräva sig under och sen tittade han taxerande på höjden av staketet, om det skulle vara en bra idé att hoppa över. Men han förstod att det skulle vara väldigt svårt, så han tog en lite längre tur i snön, tills staketet tog slut och han bara kunde slinka förbi. Och skatorna satt i en buske och hånade honom.

att det inte är jag som flyttar i dag. Ett par starka unga män bär och bär och bär. Och jag tänker på det kaos som alla flyttlådor innebär. Fast annars är det lite svajigt här, jag vaknade vid fem och det kändes inte alls särskilt bra. Tacksam då för google, jag kunde konstatera att jag hade ett typexempel på gallsten. Den här gången läste jag igenom ordentligt, man påpekar att det är inte så mycket att göra. På ett dygn brukar det ha gått över. Jag gissar att den där mildare attacken jag hade efter ett äpple för att par veckor sen bäddade för det här. Sen åt jag för mycket choklad i tisdags och i går en alldeles för stor bit cheddarost. Det blev tydligen för mycket. Hade det känts på samma sätt på vänstersidan, hade jag trott att jag hade hjärtinfarkt, men det här var så tydligt på högra sidan under revbenen. Man påpekar i beskrivningen att man bör gå ner i vikt, fast inte för fort, men jag känner att för all del, lite kan jag säkert gå ner, men jag har inte särskilt påfallande övervikt, även om jag – som dom flesta kvinnor – tjatar lite om vikten. Det är bättre nu ändå, och jag har duschat maken och bytt lakan. Där i morse tänkte jag att om det inte blir bättre på förmiddagen, så kan jag skjuta på duschandet och lakanen till i morgon, men nu är jag ändå glad att det är klart. Jag lade om matsedeln också. Det skulle varit räkor i stark sås med ris eller matvete. Nu blir det torsk i pepparrotssås och kokt potatis i stället. Det känns obestämt vänligare mot magen.

ibland. Vi har brukat titta på den walesiske antikhandlaren Pritchard på eftermiddagarna, men nu är han tydligen satt på paus och guldgrävarna som brer ut sig i stället är vi inte alls lika intresserade av, män med vildvuxna skägg där ljudbandet hela tiden piper. Så jag rotade fram Storbritanniens vackraste byar (?) på SvT play, och det finns flera säsonger tydligen.

Och så pratade jag med Tvåan, nytt gips på torsdag, ny röntgen på fredag, läkarsamtal på måndag. Det är tur att svärsonen kan anpassa sitt jobb, han jobbar lördag och söndag i stället, så han kan skjutsa. Sen pratade jag också med Äldsta, som kunde bidra med alla förfärliga knähistorier hon kunde, men hon ska inte dra dom för sin syster lovade hon.

är kokad. Sen coronan började har jag övergått till att koka själv. Burkarna tog ju snabbt slut där ungefär samtidigt med toapappret och jästen. En god vän uppmuntrade mig att börja koka själv igen, det gjorde jag för länge sen, men sen blev det enklare med Soldatens, tyckte jag. Och numer har jag ett par reservburkar hemma, men annars kokar jag själv. Det brukar bli fyra middagar, så senare ska jag frysa in dom tre. Jag gillar ju att vara beredd.

Och så passade jag på att ta med kuvertet med timrapport till kommunen, när jag ändå gick ut. Fast just nu håller man på med något grävprojekt runt kommunhuset, så det ser ut som om dom tänker skaffa vallgrav, ev med krokodiler i, vad vet jag. Men man hade en liten ingång öppen iaf. Och dagens promenad var uppfriskande som vanligt, så nöjd med det.

Sen skickade Äldsta en bild från hemnet på ett hus i närheten. Mäklaren beskriver det som att det har utvecklingspotential. Tio rum, inte mycket ordnat sen det byggdes för 150 år sen. Verkligen inte. Jag minns förra gången det låg ute, köket hade vedspis och en primitiv vask. Tydligen köpte nån stackars optimist det hela då och har nu givit upp, dock finns det numer en toalett och ett handfat. I många av rummen har man helt enkelt målat dom svajande tapeterna vita, men väldigt mycket återstår. Jag skulle gissa att om man har drygt fem miljoner över, så kanske man får ordning på det. Fast i dagsläget vill man ha 900 tusen, och det låter optimistiskt.

ska lägenheten bli tom är tanken. Och Yngste dyker upp också för att hjälpa till, en oväntad bonus. Och han skickade en bild från hockeymottagandet på Sergels torg. Så roligt att han verkligen kunde vara med, det är stort för någon som kan så fruktansvärt mycket om hockey.

Och någonstans känner jag alltid en oro numer inför såna där stora arrangemang, tankarna finns i Manchester också förstås. Förfärligt.

Och annars är det här datumet alltid förknippat med den gången vi flyttade för länge sen, till huset som blev vårt hem så många år. Vi flyttade från 85 kvm till 300. Det var lite tomt i början, men tomrum fylls ju. Och snart ska vi ner till 81 från våra nuvarande 117. Men det är bara maken och jag nu, det är skillnad.

Dagens aktiviteter är annars att gå till apoteket och att baka limpor. Jag har hamnat i ett lite konstigt meningsutbyte på fb, en tillverkare av hushållsmaskiner reklamerar att man fått ihop ett ‘världsrecept’ bröd med algoritmer (?) och jag tycker faktiskt att det är jättelarvigt, bröd är så olika och ska få vara det också, tänker jag. Men tydligen är jag dum, som inte fattar att ‘vi’ numer reser så mycket att det skulle vara naturligt att vi åt samma bröd, det skulle vara nån sorts positiv utveckling. Jag tycker tvärtom, om jag åker nån annanstans vill jag veta hur det är där, hur deras bröd smakar, inte äta precis det samma som jag får hemma.

– och vi har firat rejält. Vi tog oss i ett lätt snöfall till midnattsmässan, maken satt kvar inne i kyrkan när vi andra började ute i mörkret. Och så gick vi in med våra små ljus och såg ljuset vinna över mörkret. En dryg timme senare åkte vi hem och minsann – vi såg två kaniner leka på bussplanen utanför vårt hus.

Och jag hjälpte maken till sängs och hängde sen upp ikonerna igen, fönster mot himmelen.

Så vaknade vi igen, och maken hade bestämt oss för att åka till den närmaste kyrkan, strålande solsken var det. Och allra tidigast i morse såg det ut som ett julkort, nu har det mesta smält bort. Och vi var tacksamma att kunna komma iväg tillsammans.

Fast mitt i grötkokandet ringde Äldste. Han hade tittat på papper, närmare bestämt en faktura, och ville bara försäkra sig att jag inte skulle betala den. Det var nämligen fel, den som skulle ha hand om pappren och siffrorna hade rört ihop det hela, och det är klart – vad vet jag, men för mig är sju tusen kronor också pengar, om man säger så.

– igen. Tiden susar i väg så fort här, trots mörkret. Nästa helg är det alltså tidsbytet igen och helgen därefter är det Allhelgona och helgen efter det är jag i England (God willing) och sen är det Domssöndagen. Tjo s a s.

Och jag läser en bok om drottning Filippa, som kom till Sverige vid tolv års ålder från England. Och sen blev hon gravsatt under den vackraste gravhällen i Blåkyrkan i Vadstena. Det hände en massa däremellan, men jag har inte hunnit hela boken än.

Och när jag gick över torget var det den lägsta temperaturen på den här sidan midsommar, +5°. Man mullrade lite om snöbyar i går, men det såg jag inte till några. Men sandalerna ligger i tryggt vinterförvar nu. Och jag funderar på om jag kommer att använda mina vackra broderade vinterskor. Dels vill jag inte få skoskav, dels vill jag ju inte slaska ner dom, dumt bådadera.

på vem som fick Nobelpriset i vare sig det ena eller andra. Fast kanske kunde Dolly Parton fått det i stället, om det nu var amerikansk vistradition som var det poetiska området. Hon hade dessutom alldeles säkert haft snyggare frisyr på festen sen.

Och i övrigt har jag haft ett litet slagsmål med min skrivare, som jag f ö aldrig riktigt förstått mig på, men jag letade upp en manual på nätet. Jag ville förminska text, men när jag kom till att det i fönstret stod att man kunde välja i intervall så förstår jag faktiskt inte alls hur man kunde göra det, för jag har verkligen inga siffror på panelen. Ja ja, jag förminskade i två steg istället.

Och sen såg jag en sida på fb med bilder från hemorten, då och nu, eller kanske nu och då. Whatever. Och där fanns plötsligt en bild på en tidig lekkamrat, lite förvånande. Och så ortens fototillfälle, strandpromenaden i höstfärger. Väldigt vackert, men varenda höst fick vi gå ut där för att göra höstmotiv, det finns rätt många lönnar och färgerna blir intensiva.

men jag funderar på att köpa en baksten. Svärdottern har ju en. Och det där brödet som jäser tre gånger – makens mormors recept – blir verkligen så bra. Inget fel på det jag bakat i vanlig elektrisk ugn heller, men det var ännu bättre i stenversionen. Underliga saker man letar efter på nätet, typ. Så nu kommer jag att få sån reklam ett tag, jag köpte ju kalsonger till maken häromsistens och har fått skåda kalsongreklam i alla möjliga sammanhang, så bakstenar blir en välkommen omväxling.

Vi fick en box Molin-filmer förresten. Så i dag avnjöt vi Saxofonhallicken, det var egentligen meningen med den där om snöröjning, men det blev som det blev, och hur som var han rätt genialisk, Molin. Det är en konst att kunna berätta en historia så där. Sen är det en annan sak att det är sanslöst att se frisyrer och miljö från 1986 eller så. Jag har aldrig ägt hårsprej själv, men vilka mängder det måste gått åt.