Det ringde

och jag, som är lite fixerad, slet förstås upp mobilen ur bakfickan väldigt snabbt. Men nej, det var en vän sen många år, och det var rart att hon hörde av sig. Hon kunde ju inte veta att jag hade ca två minuter kvar på matlagningen, men det gick bra ändå. Lite knepigt är det, för hon hör numer inte så bra, och tror – som många i den situationen – att det beror på att omgivningen sluddrar och borde skärpa sig. Så här i telefon hanterar jag det så gott jag kan, när hon tydligt hört fel, då höjer jag rösten. Men på den tiden vi träffades irl, så kunde det vara svårare. Om man satt bredvid henne, så hände det – alltför – ofta att hon rätt högt sa – ‘men vad säger han? Jag hör inte vad han säger, han talar så otydligt’, och då kände man, som maken uttryckte sig – ‘man vill liksom bara sjunka ner och säga att jag känner inte henne’, fast det gjorde man ju, så det var bara att försöka vara så taktfull som möjligt. Men hon lät påtagligt trött nu.

Och dagens lokaltidning hade en notis om vaccineringen, och den var inte helt lättydd, men jag fortsätter hoppas.

 

En grå måndag

här, ett par minusgrader. Natten var betydligt mer kaotisk än vad vi vant oss vid, men det är bara att hoppas att det går bättre nästa natt. Och jag tog äntligen fram dammsugaren för dammråttorna var synliga. Och tvätt är hängd och limpdeg jäser. Sen ringde Tvåan. Hon är så positiv och kämpar på med sitt läkande. I slutet av februari ska hon röntgas igen. Fast hon berättade att när hon var inne senast hade hon röntgentid och en timme senare läkartid. Då tyckte dom inte att det kändes så bra att stanna kvar, rätt mycket folk i cafeterian och coronan och alltihop, så dom åkte hem i pausen. Sen tillbaka igen och svärsonen körde henne i rullstolen. Visserligen har hon kryckor, men det tar ju tid och det är avstånd på sjukhuset förstås. När dom då kom tillbaka så visade en sjuksköterska in dom i väntrummet och på dörren stod det en skylt att det fick endast vara en medföljande. Så dom satt där i väntrummet och plötligt kom samma sjuksköterska in och tittade förebrående på svärsonen och sa – ‘men du får inte vara här’ och när dom då hänvisade till skylten på dörren sa hon – ‘men det gäller bara om patienten är dement och inte kan tala för sig själv’, så alltså hade hon tydligen trott att Tvåan var dement för att hon satt i rullstol. Hm. Det är så jag förstår makens ovilja att sätta sig i rullstol. Svärsonen hade då frågat om han skulle gå ut, men då hade hon lätt irriterat sagt, att nu var det ju iaf för sent.

 

Jag öste snö

från bilen, det var väl en dm ungefär. Sen tog jag en liten extrasväng för att ev pigga upp batteriet, jag kör ju så lite. Och med viss stress gick jag in för att hämta paketet och det var en gles kö, så jag kan bara hoppas på det bästa. Med viss svårighet fick jag upp paketet när jag kom hem, men sen tog det stopp. Jag får avvakta tills Äldste kan hjälpa mig. Bruksanvisning? Jo då, på franska, holländska och tyska. Jag kastade en snabb blick på tyskan, men bestämde mig för att Äldste förmodligen klarar detta utan någon beskrivning alls, och hellre det än att jag gör fel. Franska gick omedelbart bort, och holländska är visserligen mer begripligt i skrift än i tal, men ändå inte. För många år sen var vi på Legoland med äldre barnen och jag såg en familj med ett par gossar, så 10 – 12 år kanske. Dom rörde sig lite spastiskt, tyckte jag, och hade jättekonstiga halsljud, och jag tänkte att det var beundransvärt av föräldrarna att ta med sina lätt handikappade söner. Sen svarade föräldrarna och lät precis likadant, så då förstod jag att dom var holländare.

 

Oenighet

om det här med munskydd. Och med den konsekvens, som hittills präglat den svenska strategin, så inser jag att när som helst kan det komma påbud. Jag är ju lycklig ägare till ett munskydd, som jag använt lite stillsamt, men maken har inget. Nu är han ju inte ute i det sociala livet särskilt mycket, och nu ännu mindre rimligen. Fast i går kände jag att min ständiga beredskap var lite vacklande där, så jag skickade efter nån sorts tre-pack ansiktsmask iaf. Den lär väl komma i slutet av nästa vecka, så då är vi beredda på det också.

Sen konstaterar jag att en liten stillsam notis från min sida på fb, att jag i dag inte orkat riktigt utan tagit fram fiskbullar från resursförrådet till middagen, mest fick kommentarer om att den ena och den andra verkligen inte gillade fiskbullar, att det var äcklig mat, att det påminde på ett negativt sätt om skolbespisningen. Ja ja, jag bjöd ju ingen av dom känsliga iaf, och ganska få fattade att jag hade lite trötthet i sammanhanget, annars lagar jag faktiskt (!) bättre mat. Visst, det har väl sällan kommit instagrambilder på fiskbullar gissar jag, jag har inte insta själv, men jag gissar vilt.

 

Ett stresspåslag till

här på kvällen. Jag hämtade veckomaten, det tar tjugo minuter från det jag tar i ytterdörren och åker i väg tills jag har plockat in maten i skåpen, så jag vet att jag har det smidigt. Fast jag upptäckte att jag glömt gul lök. Jag brukar köpa ett sånt där nät med ett kilo, men det var ett par som inte mådde bra i det senaste kilot, så det hade tagit slut innan jag riktigt noterat det. Först tänkte jag att jag kan ju fråga svärdottern om hon handlat än, men sen tänkte jag att dom har så mycket just nu. Så här halv nio tog jag på mig handskar och gick till coop, som jag inte varit inne i på drygt sju månader. Jag såg nån annan kund på avstånd, men annars var det tomt och jag slog min kod med handskarna på och gick raskt hem i duggregnet. Nu har vi lök. Och nog är det konstigt alltihop. Jag undrar om jag någonsin mer får vara med om vad jag skulle tycka vore ett normalt liv.

 

Teknikens möjligheter

Frommare bekanta till mig förkunnar innan Fastan att dom ‘bloggfastar’ eller ‘FBfastar’. Jag är för dum för att fatta vitsen. Var och en avstår det den vill. Men orden finns här och tankarna. Tänker man hälften så mycket? Eller talar? Eller vad har man för motiv alla vanliga dagar? Jag redigerar, visst, men jag försöker inte göra mig bättre eller vara särskilt präktig på vare sig ena eller andra stället. Jag försöker vara mig själv, på gott och ont, och den som tar illa vid sig får antingen tala med mig eller fundera över sig själv, eller bådadera. Så är det.
Och lite roligt blir det då och då. Häromdagen nämnde maken en avlägsen bekant, som han varit i Västerås med för hundra år sen. Bekanten hade absolut velat äta hamburgare innan dom klev på tåget, men det skulle tvunget vara grillat, och dom höll på att missa tåget. Just samme person dök upp i en FB- diskussion samma dag – inte en av mina vänner, men hos en vän. Lite märkligt.
Och en annan ytlig bekant från länge sen dök upp på samma sätt. Jag kollade på den öppna delen av sidan. Man, lite äldre än jag t o m. Intressen – kyrkohistoria, friluftsteater och nakenbad. Tjosan. Beträffande badandet kan jag undra om det inte kan utövas i ensamhet, eller tillsammans med likasinnade, utan att hela världen behöver veta det. Letar man medbadare på fejjan eller? Tror inte jag har några intressen. Bäst så.

 

Lite märkligt

Jag tittar sällan på hela tvprogram, går ofta förbi en kort stund. Här är ditt liv – som vanligt. Svennis och alla damer och alla fotbollsspelare. Till slut kom Tord Grip och spelade dragspel och sen skulle Oldsberg och Svennis sjunga. Aj aj. Och sången hade text av Dan Andersson och musik av Gunde Johansson. Då fnissade jag till. Gunde är förmodligen rätt okänd i dag. Han var en tidig trubadur. Och innan han blev det var han lärare i Kärvingeborn. Min äldste farbror körde buss där i sin ungdom och påstod bestämt att Gunde var den mest korkade person han träffat. Bussen på den tiden hade ofta med varor, kycklingar och tårtor och allt möjligt. Det kunde vara tre tårtkartonger staplade på varandra, som farbror räckte över till Gunde som tog emot dom, höll i dom och sa ‘var det nåra tårtor med?’ – han skrev en sång som hette ‘den ilskne busschauffören’ – min farbror då. Och en sång ‘ja ä torpare ja, å ja har det så bra, ja ligger på söffan vareviga da’ – min farbrors svärfar. Så minnen för mig var det.

 

Förvirring

Allra först – wordpress menar säkert väl, men dom gjorde en rejäl ommöblering av verktygen natten torsdag/fredag, så nu får jag tänka efter lite här. Kommentarerna t ex blir inte riktigt som jag menar. Så jag bara ber om ursäkt om jag tappar något nu! Inte meningen!