– är i flyttbart skick nu. Det betyder förvisso inte att den är tom, men väldigt rensad. Och jag hittade den trumpinne, som Yngste efterlyste i sitt eget rensande. Det var ju roligt, fast för min egen del var det ett annat fynd, som gick upp i topp. För så där ett och ett halvt år sen läste jag hos Camilla Thulin att hon ansåg att kvinnor absolut bör ha förstorande speglar, med sugproppar, som man kan sätta på badrumsspegeln, så man inte ser alldeles kladdig ut runt ögonen. Och jag skickade efter två mindre och två större. Tvåan fick den ena lite större och jag brukar ha med den ena mindre på resor. Men dom två andra har bara varit borta, jag var övertygad om att jag lagt dom i hyllorna i tvättstugan, men där rensade jag ju förra veckan och några speglar fanns det absolut inte. Men i den ganska kaotiska klädkammaren låg kartongen på en hylla.

Fast det mest häpnadsväckande var en sån där väska med en borrmaskin. Var i all världen har den kommit ifrån? Vi har en, det vet jag, men den ligger verkligen på dom där hyllorna i tvättstugan.

– vilket var en brist i dag. Jag har hittills hållit mig till tanken att självklart har dom tiggare som kommer hit nån sorts gemensam transport, hör med varandra hur det är i Sverige etc, men jag har hållit mig avvaktande till det här med nån sorts maffia i bakgrunden. Fast nu undrar jag. Jag skulle ta ut kontanter och då passerar jag den tiggare som sitter utanför systemet. Innan jag kommer förbi honom stiger en man ur en audi, mannen är klädd i vanlig t-shirt och ett par snygga jeans, han har en axelväska i ganska tunt tyg och har håret rakat på sidorna och en cm matta mitt över kraniet. Han går fram till den sittande och har en ordväxling med honom, det låter inte påfallande vänligt, den sittande säger inte mycket. Men jag förstår ju inte vad som sägs. Jag tar ut mina pengar och går över gatan till coop, där det sitter en annan tiggare. Den halvrakade mannen har också gått över gatan och förenat sig med två som ser likadana ut som han själv inkl den tunna väskan över axeln, och som också där står och låter ovänliga/hotfulla mot den sittande. Jag gillar inte det där.

Det här såg jag i dag i vår lilla ort i solskenet. Jag kommer att ge till organisationer med lite administration som finns på plats i berörda länder, främst Rumänien och Bulgarien.

– fast när den lilla damen kom in och frågade om jag vill ha ‘lite bedövning’, så sa jag – ‘nej, jag vill ha mycket bedövning’. Och det ordnade hon, som vanligt där kände jag ingenting. Det är tidigare erfarenheter som spökar förstås. Och mitt i fick vi byta rum, för det var nånting som slutade fungera. Men nu har jag nån sorts tand igen.

Och jag hade lagt fram makens två eftermiddagstabletter bredvid kylskåpet och hällt upp ett glas proviva som stod i kylen, som jag gjort många gånger och det har fungerat. Fast just den här gången gjorde det inte det. Yngste hade varit borta hos farmor eftersom hennes telefon inte vill fungera och när han kom hem hade maken druckit upp provivan och ställt tillbaka det tomma glaset i kylen – det brukar han f ö göra – men sen hade han letat upp dosetten och lyckats ta den i munnen och gått tillbaka till fåtöljen, inte så lyckat. Och jag bröt ihop över det när jag kom hem. Och maken skulle förklara att han är förlamad i ena armen – jo, tack, jag vet det. Och jag sände en tanke till henne som för ett par år sen upprört sa till mig i telefon – ‘du vet inte hur det är att ha en sjuk man’. Jo men visst, lite aning har jag allt fått genom åren. Många andra saker vet jag mindre om.

– alldeles nyss skickade Äldsta en bild på sin yngsta, på väg till lucia-tåg. Så betagande söt. Och jag känner det lite ont just nu, vi kan aldrig komma på lucia-tåg och skolavslutningar och andra grejor med barnbarnen. Och det är klart att någon kan vara käck och säga att nog kunde ni väl, ni åker ju på annat. Jag, vi åker på sånt jag planerar, sånt jag har koll på, sånt det finns praktiska möjligheter att klara av. När det blir alltför många okända komponenter går det inte, och det mesta vi gör utanför hemmet kräver rätt mycket av oss båda. Men jag är så tacksam när barnen skickar fina bilder på dessa underbara små människor, men aldrig att jag eller maken kan vara en naturlig del av deras vardagsliv. Det är en sorg, för mig och för maken som skulle vilja störta runt och leka, lyfta högt och vara aktiv och närvarande.

Jag har nyss läst inlägg och lite debatter om människor i min ålder som verkligen inte vill vara med barnbarnen, som hellre vill ägna sig åt sina värdefulla intressen och som har så intressanta liv utan barnbarnen. Och jag vet att om maken inte blivit sjuk, så hade jag förvisso inte hämtat barnbarnen på förskolan varannan dag, jag hade inte varit med dom alla helger, men jag hade haft möjlighet att då och då lyfta lite av vardagsbekymren för föräldrarna, jag hade kunnat få del av glädjen med dom nya människorna som formar sina liv.

Hon var så fin.

tio år till, som han önskade. Hon dog dagen efter hans nittioårsdag. Liv och död.

Och jag minns plötsligt en kväll på Stockholms central för många år sen, vi hade varit i Stockholm några stycken, bl a för att jag skulle på antikvariat leta efter en grammatik, skriven av hennes, den mycket älskades, far. Vackert inbunden i linneband var den, det visste jag, men jag hittade den inte. Det var en torsdag och en av mina mer bildade vänner tittade bortåt perrongen och sa – ‘där står han ju, H S, han kanske har nån grammatik i fickan, du kan väl fråga?’, men det gjorde jag inte. Jag fick nöja mig med den taffligare tunna bruna, skriven av en man med lite mindre krav på sina studenter. Fast läraren ansåg att vi borde ha den linneinbundna, oavsett att den gått ur marknaden för länge sen, och en av mina medstudenter hade lyckats få tag på en, hennes man satt bredvid henne, men han fick aldrig titta i den, åtminstone inte under föreläsningarna. Jag undrade om han stal sig till lite läsning om hon inte var hemma. Man undrar så mycket. Dom är f ö inte gifta längre, vilket allmänt förmodades bero på att han bar sig rätt illa åt. Man vet så lite. Att leva tillsammans är komplicerat.

När man flyttar tappar man bort saker. Om man som jag dessutom slänger två containers, så försvinner en del. Det är ju meningen och hittills har jag inte saknat någonting. Jo, en tub HTH försvann oförklarligt och en gladlynt porslinsängel som skulle stått ute på fönsterbrädan vid Jul har möjligen flaxat hem. Men ett par månader före flytten tappade jag ett örhänge första dagen jag använde det, aldrig upphittat. Jag misstänker att det gled ner i bilsätet och jag kan ju inte demontera stolen för det tycker jag. Men för tio dagar sedan tappade jag mitt radband. Inget sånt där stort med femtio kulor och ett hängande kors, nej detta är en liten fickmodell. Tio små kulor på ett resårband med ett litet liksidigt kors påträtt. Lagom runt långfingret ungefär. Jag har det alltid i fickan. Om jag står i en kö stäcker jag ner handen och påminner mig att det finns en värld bortom där jag är. Alltid, hela tiden, finns det människor som ber, som tillber, som önskar sina medmänniskor gott. Jag får gå in i den skaran och vara med. Och annars när jag bara kommer emot det under dagen är jag tacksam att veta att någon annan har tid när jag inte har. Men det var bara borta. Jag letade i lägenheten, hissen, trappan ner, på närmaste trottoaren. Tomt. Men i dag, när jag kommit hem och skulle ta bilnycklarna ur fickan var fickan inte tom. Där låg mina tio kulor med sitt lilla kors. Bra.