Jag hade gärna sovit

en timme till. Men sen var jag ändå tacksam att jag inte gjorde det. Jag ringde t ex vårdcentralen och fick en tid att ta blodtryck i morgon, inte för att jag är särskilt orolig för mitt blodtryck, men tiden går ju och jag minns inte ens när jag fick det taget senast.

Efter frukost ringde Äldste. Lilla hunden, som minsann är ett år nu, ska få nån sorts spruta senare i dag, så då kunde han passa på att äta lunch med oss. Visserligen blir det purjo&potatissoppa och jag vet inte om det är hans absoluta favvo, men det är fettisdag så jag jag köpte semlor till kaffet. Och det är en långvarig tradition att vi äter soppa före semlan. Första gifta året åt vi spagetti och köttfärssås, rejäla portioner, och sen semla med varm mjölk (lite kanel och vanilj i mjölken), och vi fick matslaget både maken och jag. Vi vacklade in till sängen och vaknade två timmar senare. Så det blir soppa.

Fast det var det här med apoteket också i dag. Jag fattar att det tydligen är väldig brist på receptarier och att det tydligen väller in sådana som ska övas, ständigt, här. Och dagens lilla människa är mycket grundlig och bryter lite på ett östeuropeiskt språk, mycket noggrann med pappersklistrandet på burkar och askar, och mycket noggrann att förhöra sig om det ena och det andra. Och till skillnad från dom flesta andra i lokalen är jag inte intresserad av att ha dagens pratstund just där och då, jag vill bara ut.

 

Tandläkartid

är ordnad. Jag satt i morgonens telefonkö och lyssnade en stund på meddelandet – ‘just nu är det MÅNGA som ringer till oss, du kan maila eller ringa om en liten stund eller vänta kvar’. Jag väntade kvar och fick till slut tala med receptionisten och det gick att ordna en tid 13.10, inte hos makens ordinarie tandläkare, men det betyder mindre i det här läget. Så nu hoppas vi på bättre lycka den här gången, tre månader var lite kort hållbarhet.

Sen ska jag försöka hitta någon ansvarig på boendet också och ta reda på hur man tar sig dit, när vägen är avstängd. Det måste väl gå på något sätt.

Och jag pratade med Äldste igår om deras lilla hund mest. Katten tycker det hela är väldigt onödigt, förstås, katter brukar tycka det.

 

Julklappshögen

blir mindre, det kan man konstatera. Dagen det skulle shoppas var i dag. Men det ordnar sig säkert, även om jag är lite besviken.

Och jag vet fortfarande inte om det var magrelaterat eller ett präktigt migränanfall. För min del spelar det inte så stor roll, men jag hoppas förstås på migränen för den är ju inte smittsam iaf.

Och barnbarnen får julklappar, och det får väl räknas som viktigast. Jag hoppas på nattsömn, det kan gå bra. Sen är det en annan sak, som är lite irriterande. Hemma har vi ju en klocka som lyser röda siffror i taket i sovrummet, men den är självklart med maken på avlastningen och jag har en liten enkel väckarklocka som jag kan titta på om jag vaknar på natten. Och den väckte mig i går morse, men i går kväll hade batterierna gett upp, så jag får använda armbandsklockan, som är ganska liten, i synnerhet mitt i natten. Mobilen har ju vita tunna siffror, så dom ser jag inte alls.

 

Och när jag vaknade

så var det nästan natt igen. Så gick den dagen ungefär.

Och det är helt OK att tycka att jag är lättstressad. Men när maken skulle upp i morse så sa han – ‘jag har ont i huvudet i dag’ och det räcker för att jag ska gå igång för resten av dagen. Jag funderar på om han är på väg att drabbas av ytterligare trassligheter, det är ju fullt möjligt. Och det blev inte alls bättre när han hade lite svårt att resa sig upp från sängen när han vilat och var alldeles yr. Nu jobbar jag iofs efter hypotesen att det inte är något särskilt, att det kommer att ordna sig snart. Fast i något litet avlägset hörn av hjärnan finns katastroftänkandet i full fart.

Och nu ropade han och vill se en svartvit stumfilm om järnväg igen. Så då blir det så. Det finns ju ingenting som kan slå det, menar jag.

 

Nu så

är sandalerna beställda. Det kan vara tidernas sämsta köp. Eller mina drömmars sandaler. Det visar sig. Men jag har mätt ett antal skor och hoppas nu att det blir bra.

Och du, från Halmstads närhet, som med så stor energi har ägnat dig åt mina första år, jag kan inte hjälpa att jag undrar varför? Så roligt kan det väl inte ha varit? Och jag försöker säga till mig själv att jag inte bryr mig särskilt mycket längre, men eftersom jag där i just den perioden av 2009 som du tittade på, hade en dålig parameter med någon från den trakten, så känns det ändå – ska vi säga märkligt. Som att trampa på ett tuggummi.

Men annars ser jag framtiden, dvs morgondagen, an med hoppets låga flämtande. Det rör sig om tekniken förstås. Jag kanske har en ny telefon man kan ringa med. Och eftersom jag är lite osäker på hur det praktiska kommer att fungera, så har jag noterat dom mest värdefulla mobilnumren i mitt liv på ett papper, så att jag åtminstone ska kunna peta in dom manuellt. Better safe than sorry.

 

Man vänjer sig fort

vid teknikens under. Numer skriver man=jag inte så många brev som skickas med posten. Egentligen är det nog bara tre i den närmaste omgivningen jag skriver till. Och den ene svarar nästan med vändande post, om man hör av sig. En skriver jag snigelbrev till just för att inte få svar med vändande mail, det har visat sig vara bäst så. Och så en mycket avhållen person som inte har dator alls. Och jag satte mig i dag och skrev en vanlig A4 med så läslig handstil jag kunde prestera och stoppade i kuvert och ganska snart kände jag lite otålighet över att inte ha fått svar. Bisarrt är ordet.

I övrigt kan jag säga att dom stackars penséerna, som jag tjatade om när jag planterade dom, nu verkligen fattat vad som gäller. I dag tyckte jag att dom hade växt en cm för varje gång jag tittade på dom, prunkande är ordet.

Och väckarklockan är satt. I morgon får vi åka en lite längre bit bort för att gå i kyrka. I närområdet satsar man på glad musik i påsktid. Inget ont om glad musik, men om nu texterna i morgon handlar om hur den Uppståndne möter sina lärjungar i bröd och vin, så känns det som ett naturligt alternativ för oss sentida efterföljare också. Här och nu. Det där kultiska presenset som jag tjatade om innan. Fast maken är lite stressad förstås eftersom vi inte brukar åka just dit, så hur dom nu har det med sin handikappanpassning återstår att se. Förtröstan, säger jag. Lätt för mig att säga, eller kanske inte så lätt heller, men jag är beredd att försöka hitta en lösning när vi kommer dit.

 

Det här med håret

Det händer, i sht på lördagar, att jag av pur oförmåga att ta mig samman låter nattens fläta vara som den är och tänker att – jo, men jag ska ju ändå tvätta håret i dag. Visst, efter sju i kväll, så det kunde kanske hinnas med att kamma lite innan dess. För det är ju, som med så mycket, en väldigt mycket bättre känsla när man ändå gjort det, inklusive tandtråden och tungskrapan och eltandborsten. Dagen får liksom mer struktur i kanterna för ett kontrollfreak. Precis som jag egentligen vet att det blir så mycket bättre resten av dagen om jag får till morgonpromenaden, den som just nu inte är ett alternativ. Men jag försöker skapa en mental bild åt mig själv att börja sen, då när man inte behöver riskera att slå ihjäl sig. Fast jag tror också att min enda ynka svimning där i augusti gjorde mig rädd, och det kan jag ju inte låta begränsa mig. Jag får helt enkelt vara lite mer vaksam hur jag hanterar trötthet och kroppen.

Jag har väl inte så breda marginaler, helt enkelt, men samtidigt blir det så mycket bättre att utmana sig lagom mycket. Ständigt detta lagom. Hur och var det nu finns. Jag letar vidare. Kammad och tandborstad.

 

Höstregn mot rutorna

här. Men prognosen för i morgon påstår att det ska bli sol utefter vägen, så jag räknar med det. Och jag sätter väckarklockan så jag kommer upp i tid. En mugg mjölkkaffe i ensamhet, morgonbön och så gröten med maken. Och packning, i hans väska medicinerna, infobladet, klockorna och telefonen och den alldeles nya boken som han inte vet om. Sen tänker jag ta en sväng om huset Äldste och hans familj ska flytta till om tre månader, en omväg på ett par kilometer kan det vara värt. När maken var liten cyklade han alla upptänkliga vägar i trakten med sin mormor, men det är några år sen, så det kan vara roligt att se huset i nuskick s a s.

Och sen åker jag tillbaka och packar min egen väska, inklusive lite lunch. Jag bestämt mig för stekt ägg. Det blir bra. Och jag har pratat med min värdinna så vi är överens om när jag kommer och så. Jag tar med mig datorn, hon tycker det är lite kul att få en glimt av den också. Det blir bra det här.

 

Dagens utomhusärenden

avklarade. Jag hade ett litet manra, jag upptäckte i går kväll att den där handlingen inte var komplett, det behövdes morötter, olja och linfrön, så det gick jag om mumlade. Och tjugo i åtta stod jag där och plockade till mig mina tre.

Och sen cyklade jag med kuvertet med timredovisningen och till biblioteket. Jag lånade en bok av Patricia Tudor Sandal trots att jag brukar bli lite irriterad på henne. Hon är så klok och eftertänksam och stilig. Och hon berättar om sitt liv med alla besvärligheter som mött henne, men nu har hon kommit igenom alltihop. Det är irrationellt av mig, hittepåböcker vill jag ska slut bra, men nån som berättar om sitt svåra liv som nu är så lycklig, det triggar mig. Klokheten som är vunnen, den nya kärleken som är så fin. Och jag tuggar lite irriterat, jag som står mitt i leran.

Och så apoteket. Inte roligare än vanligt, men – som Emils pappa säger – ‘grisar ska inte ha roligt’.

Jag får se fram emot laxsoppan med fänkål och vitt vin. Bra så.

 

Lätt skrovlig

– men ändå, vi sjöng completoriet, nattbönen, i kväll, maken och jag. Och det är mer än tio dagar sen det gick senast. Om det ger nån sorts förhoppning inför nattsömnen vet jag inte. Grannen snett emot kom upp en stund på eftermiddagen och vi satt och pratade en stund. Hon har avvecklat sommarboendet nu och återkommit, bra. Jag hade lyckats glömma hennes dörrkod över sommaren, men nu har jag lärt mig igen. Men när hon hade gått slocknade jag i soffan förstås.

Och i morgon ska vi då lämna ‘kompletteringen’ som det så vackert kallades till svärmors legansökan. Jag hämtar tappra Tvåan och gissningsvis går det bättre att hitta parkering när det inte är matmarknad på gång. Och inte lär det blir +25 heller. Undrar bara hur lång handläggningstid dom kostar på sig den här gången. Före Jul kanske? Och maken sa, lite uppgivet, att det lär väl vara sista gången iaf, och jag sa, lite mer luttrat, att oh ja, det är det för nästa gång ska jag vara beredd redan när svärmor är 96 1/2, så hon kommer att ha ett eget giltigt leg när det ska bytas.