att dagen blev skiftande, vädermässigt. Strålande sol och snöstorm växlade om hela tiden, men nu skiner solen innan den går ned. Det betyder att fönstren på den inglasade balkongen knappt är genomskinliga i solskenet. Men så länge det är så pass kallt tänker jag inte ge mig på att putsa, det är ju ändå rätt komplicerat med den stadiga stegen och fönsterputsskrapan med extra långt skaft och alltihop, så jag vill kunna jobba i hyfsad värme.
Förresten somnade jag en stund på eftermiddagen, inte så konstigt med den tidiga morgonen eller för den delen med sömnen i allmänhet.
Och jag gläder mig åt blommorna från barnen, vackert. Det dök upp en bild på fb, två år sen, och Tvåans och Äldstes familj satt vid vårt köksbord, och det såg så konstigt ut med så många så tätt. Man vänjer sig vid underliga situationer, tydligen. Inte vet jag vad vi kommer att vänja oss vid framöver. Det känns så osäkert allting.

i dag, trots att det var en väldigt avkopplande dag. Men då och då är sovunderskottet lite för påfallande. Det är bara att hoppas att det blir bättre. I dag var det dessutom ganska grått nästan hela dagen när väl snön försvunnit. Jag vill verkligen ha glada blommor på uteplatsen snart, men jag avvaktar, både eftersom situationen är som den är, och sen är det frysgrader väldigt många nätter framöver. Tålamod, tålamod. Där också. Sen försökte jag fatta information från länstrafiken här, dom som har haft reklam för sig på fb – ‘tack för att du betalar din biljett när du åker med oss’ – Jag anser att man inte ska åka alls, om man inte betalar, det är inget länstrafiken ska vara tacksam för. Nå, nu byter man system, självklart ska man ha en app och så vitt jag såg, så får alla 10% rabatt. Ehhh?? Och riktigt hur man ska få över sina pengar från det gamla kortet till det nya systemet begrep jag inte alls. Men jag får väl försöka eftersom jag råkade ha betydligt mer pengar på reskortet än jag brukar, när pandemin slog till.

solnedgång här. Av erfarenhet vet jag att min mobilkamera inte alls klarar att återge sånt, så jag får nöja mig med att konstatera. Det är ändå en glädje att se och att solnedgången har flyttat sig rätt långt från julnoteringen. Alldeles snart ska jag ägna mig åt söndagskvällsrutinen, dela makens mediciner i dosetten. Och jag funderar på det här hur livet ser ut egentligen. Varje morgon ber jag om det här med tro, hopp och kärlek. Just nu har jag väl mest problem med hoppet, jag vet inte vad jag ska hoppas på. Jag kan förstås tänka på det större svaret, att hoppas på Herrens återkomst, men jag skulle kanske vilja kunna tänka mig ett litet, mer gripbart hopp. Det är inte enkelt att kunna se framåt även om det förstås alltid är dom villkor vi lever under, osäkerheten om framtiden är så mycket större än vad vi vanligen tänker på. Åtminstone än vad jag vanligen tänker på. Det här året har betytt en ökad skörhet, så är det här åtminstone. Jag har svårt studsa tillbaka, när något blir jobbigt. Kanske blir det bättre sen, då när våra liv ska bli lite mer som vanligt. Det är svårt att inte alls ha mänskliga kontakter, jag är tacksam för sociala medier, men jag tror inte att den som rör sig ute i samhället på ett annat sätt kan förstå den tomhet, som det här året har inneburit. Och jo, jag vet att jag klagar, jag vet att det inte finns något alls att göra just nu, och jag försöker klara det här.

tomt här nu. Tröttheten, lika mycket psykisk som fysisk, är dominerande. Jag hamnade in i ett par olika grupper på fb, där man diskuterade det här med antalet deltagare i söndagsgudstjänster. Det har ju framgått här att jag innerligt saknar möjligheten att få gå i kyrkan. Men för mig var det lätt deprimerande att läsa alla dessa anställda i kyrkan, som verkligen inte alls vill ha gudstjänster och som framställde det som att vi som vill, kommer att utsätta oss själva och hela världen för smittan. Nej, jag tänker inte gnugga näsa med alla som ev befinner sig under samma rymliga kyrktak som jag, jag har sinne för avstånd och alltihop.

Och det regnar ute, jag har vikt sex av makens skjortor och jag ska göra laxpasta med rökt lax och broccoli. Sen ska jag fortsätta läsa Familjen, som maken fick av en god vän. Han gav lite upp efter trettio sidor, så nu har jag övertagit den, förfärlig läsning. Annars har jag lite kommit av mig med både läsning och att sticka. Jag lade ner stickningen jag höll på med (en halv ärm kvar på en kofta) när den här karantänen började. Jag kan inte mer. Jag ser i en stickgrupp på fb att andra tydligen stickar flerfärgade tröjor, typ en i veckan, i denna tid. Vi är sannerligen alla olika.

var motsträvig här, men till slut lyckades jag få igång Passacaglia i d-moll av Buxtehude till maken, och nu fortsätter musiken till hans stora förnöjelse. Jag är tacksam att han kan glädjas åt det här. För min personliga del är det inte till särskilt stor hjälp, men jag väntar mig inte så särskilt mycket just nu. Potatisen hade kokat sönder till middagen och var väldigt benägen att bara falla i bitar. Den fasta telefonin, som vi haft i hundra år, vill inte heller fungera längre. Luren påstår att man bara kan ringa nödsamtal. Jo, jag har min mobil förstås, men den andra har maken förstås brukat ha med sig, när han var på avlastning. Nu fungerar varken det ena eller det andra. Jag har diskat klart och ska ta hand om tvätten förstås, men det piggade inte heller upp att det började snöa små hårda flingor förut. Det här är ingen bra dag, och jag vet inte om det blir bättre en annan gång. Lerin påstod ju, när han satt och skulle tända ljus, att allt går över. Jag undrar det. Och jag vet förstås att jag är en privilegierad människa, som har så mycket som andra knappt kan hoppas på.

men möjligen var natten som gick sämre än natten innan. Inte alls beroende på maken, bara jag själv. Jag kunde inte somna på två timmar och det blir inte så bra då. Det finns en del som inte känns bra, parkeringstillståndet och attityden hos beslutande, vaccineringen och den attityden, osäkerheten, covid19 till höger och vänster, saknad efter det mer vanliga livet. Sen dyker större sorger upp också, där jag ligger och vet att jag borde verkligen verkligen sova i stället.

Men den tjocka dimman har lättat lite, även om det betyder att det regnar, så har jag ändå ett större synfält. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska klara mig vidare, jag vet av erfarenhet att jag gör det, jag reser mig och stänger av och fortsätter gå.

I går pratade en stund med Yngste, han ringde. Han var glad och lättad. Boendesituationen i Stockholm är ju väldigt knepig om inte ens föräldrar kan bistå med en massa miljoner, och det kan inte maken och jag. Jag hade en vän, som lite sorglöst sa – ‘men varför köper ni inte en lägenhet åt honom?’, och på det är svaret att vi inte har råd. Nå, han har kämpat på egen hand, inneboende, andrahandskontrakt, förstahandskontrakt och slut på relationen, flytta igen, och så ett tillfälligt hyreskontrakt i ett nybygge som skulle omvandlas till bostadsrätter inom ett år. Sen besked att den där omvandlingen skulle skjutas upp till årsskiftet 21/22, och nu då – besked att fastigheten sålts till ett företag, som fortsätter med hyresrätter. Så nu har han tydligen ett förstahandskontrakt på en bra lägenhet, där han trivs. Lättnad.

Jag höll på att skriva ‘hushållsolyckor’, men det lät mer dramatiskt. Ibland blir ju saker fel. T ex skulle jag ta ut något ur ugnen, då när vi skulle träffa familjerna, och jag glömde att ugnsgallret stått inne i ugnen, så jag lyckades få en brännblåsa på insidan av vänster tumme. Inga större problem med den, det är ett ganska skyddat område ändå, men sen skulle jag ju gravplantera och att få ut ljungen ur krukorna var en utmaning, och rev upp blåsan och så kom det jord i – förstås – och det blev lite trist, men snart är det läkt. Sen tittade jag mig förvånat i spegeln, när jag borstade tänderna häromdagen. Varför hade jag ett gult streck i pannan? Jo visst ja, jag lyckades vända huvudet rakt in i en av skåpdörrarna ett par dagar innan, så det där var resterna av blåmärket. Och i går kände jag en ojämnhet i hårbottnen, en sårskorpa, och när jag pillade på den så blödde det. Men vad var det då? Det dröjde en liten stund där också, men sen kom jag iaf ihåg att jag hade rest mig och lyckats få överskåpsdörren i köket riktigt rejält i skallen, fast att det hade börjat blöda hade jag inte fattat. Och så är det ju glasögonen.

Men jag lyckades kliva upp på den stadiga stegen och möblera om uppe på bokhyllorna i går. Jag tänker att om jag någon mer gång behöver vaser, så ska dom stå så att jag enkelt kan ställa den stadiga stegen och plocka ner dom, att jag inte ska behöva sträcka mig på ett ganska tveksamt sätt. Så där försökte jag ändå förebygga kommande olyckor.

betedde sig. När maken gick och vilade mitt på dagen, så sänkte sig dimman och det var väldigt dålig sikt, men när vi skulle äta en timme senare, så var det helt klart igen.

Och nu är veckans mat inplockad och jag gick med viss stress och hämtade ett paket i utlämningen innanför dörren på maxi, en ny nattskjorta till maken. Jag var ensam vid disken och det var förstås plexiglas och så. När jag kom hem gjorde jag en deg med Leilas mammas saffransskorpor, så snart kommer jag att skära dom under påtagligt mutter, eftersom dom brukar gå sönder. Sen ska dom torka förstås och sen har jag en liten burk att glädjas åt.

Annars har jag liksom ingen initiativförmåga, tycker jag. Jag kommer mig liksom inte för med nånting utom dom nödvändiga sysslorna, det ska lagas mat och tvättas och jag ska hålla reda på makens medicinering. Jag kan inte hitta på något annat. Och så har jag fått trassel med höger knä igen, när jag tog lilla promenaden, så gjorde det så pass ont att jag funderade på att gå hem direkt, men jag fortsatte och då blev det bättre, men här på kvällen slog det till igen. Jag får väl stretcha lite extra och smörja på lite voltaren i kväll.

tittade jag på min åldrande skrivare, som snällt spottade ur sig dom sju sidor jag ville ha. Och alla i läsbart skick. För ett par år sen så här års, gav den upp och skrev ut allting med väldigt mycket blå färg lite randomly över alla sidor, trots att den påstod att den hade brist på blått. Så därför är jag extra tacksam när det fungerar.

Så nu ska jag ställa mig och göra oanade mängder champinjonsås, som ska ätas på måndag. Och så nån sorts pizzaiolasås, tänker jag. Och sen ska köttet stekas, grisytterfile blir det. I morgon ska jag dammsuga bilen hos Äldste och lägga fast detaljerna inför måndag.

Jag såg i morse att man nog fick anse penséerna i den höga blå krukan på uteplatsen som f d. Flera år har jag haft lobelior i den som sommarblommor och det har varit väldigt lyckat, men i år missade jag det på något vis. Så jag köpte en fuchsia, en röd och lila, så får vi se hur det går. Den ser lite klen ut, men kanske växer den till sig. Det fanns bara små klena och så fullständigt jättelika, så då valde jag den mer blygsamma varianten.

– och alla lådorna, som ska till, ja inte blev jag fri från allt det för att jag åkte bort. Nätterna fylldes av flyttdrömmar, en gång höll jag rentav på och hjälpte dom som ska flytta ut ur lägenheten där under nattens tysta timmar. Antagligen tycker mitt undermedvetna precis som mitt alldeles vakna jag att dom borde ta lite tag i det hela. Men jag tänker verkligen att dom kommer att göra det hela utan mig. Jag har tillräckligt med dom egna lådorna. Fast jag måste medge att jag hann inte riktigt vänja mig vid det ganska avstädade skrivbordet jag numer har, så jag är lite förvånad över det fortfarande.

Och maken och jag har nyss ätit säsongens godaste jordgubbar, inköpta av mig utefter vägen, ett ställe där man går in i en bärbod och så skriver man upp på en lista vad man köpt och så kan man antingen swisha eller stoppa kontanter i ett hål i väggen. Förra sommaren köpte jag underbara körsbär där, så jag ser fram emot den säsongen också.