fastande jag för Supersize vs Superskinny. Den store var en kille på 220 kg som åt dygnet runt, med ett kort uppehåll på natten, men jag vill minnas att han vaknade och tog första bettet vid femtiden. Den lilla var en kvinna som ställde upp för att visa att det finns pyttesmå som inte har problem med maten. Hejsan. Rätt snabbt föreföll 220-kiloskillen att ha ett något mer avspänt förhållande till mat. Faktiskt. Hon trodde sig kunna stoppa sitt åldrande med sin diet och om hon inte kunde få ihop långfingrarna och tummarna runt låren, så drog hon omedelbart ner på det ätande hon nu hade.
Frukosten – om hon var hungrig – bestod av fyra paranötter och fyra katrinplommon och juice. Hon åt max 7000 cal/vecka, killen åt ca 8600 /dag. Efter en vecka med varandras diet (fast han fick mycket större portioner av vad hon brukade äta, annars hade han väl dött inför kamerorna) och sen skickades dom hem åtta veckor med en pärm förhållningsorder. Båda lyckades, var och en på sitt sätt, hon gick upp nästan fyra kilo och såg riktigt glad åt och han gick ner 12, en början åtminstone, och hade klippt sig och såg också gladare ut. Jag skulle vilja veta hur det gick sen. För så svårt att inte falla tillbaka i konstiga tankefigurer. Fråga mig. Fast det här var ju livsfarligt för båda.
Mmmm, ska nog ta dagens promenad i dagsljus nu, eftersom det går på måndagar. Apropå ingenting.

Livet är randigt, precis som tigerns päls. Svarta ränder och gyllengula. Stor smärta och tomhet i ena randen och gyllengul tacksamhet i andra. Ett gott och glatt besök under eftermiddagen, vänliga ord och tankar, kaffe och förfärande brist på det hembakta området. Numer är jag så avslappnad inför mina tomma skåp. Vaddå – konsum på gångavstånd funkar. Också i hällregn. Det viktiga är mötet, inte nödvändigvis omramningen. Och jag försöker på allvar att göra upp med ambitioner att ständigt på livets alla områden ligga ett steg före. Man kan inte plåga sig hur länge som helst, eller rättare – jag kan inte. Det får gå det också. Att acceptera mina brister tar emot, men hallå – jag får påminna mig om att detta enda liv slutar inte med att jag är utvilad, men att tömma ut alla resurser är dumt, bara dumt. Det hjälper ingen.