Kallt duggregn

– fast soluppgången var ljuvlig, alldeles rosa, men sen kom det liksom av sig. Och jag har inte börjat än med röjandet av julsaker. Frånsett granen är det inte så mycket alls, så jag räknar med att t o m jag ska kunna plocka ihop rubbet på kort tid efter maten. Maten blir kycklingfilé med apelsinsås, Bra Grannen tittade upp en stund i går eftermiddag och nämnde att hon åt det i går. Nej, det var inte så att hon fick över, jag lagar egen, men det var ett tips iaf.

Och jag cyklade, barmark och på det sättet lättframkomligt. Alltid något. Och det satt en ny tiggerska utanför maxi, ganska ung. Hon hade en egenhet som den förra inte hade, hon gnällde lite när folk gick förbi, det kändes lite märkligt. Notera att jag tycker deras situation är förfärlig, jag är tacksam att man här har ordnat någon sorts övernattning och jag tar ögonkontakt när jag ger. Men just ljudet var konstigt. Men alltihop är konstigt och förfärligt, förstås.

 

Tolv minuter

för sent kom jag. Tobaksaffären hade stängt två, jag trodde tre. Så då var det ju tur att jag hittade en alldeles ny ask i går i ryggsäcken som Yngste skulle låna. Han har åkt söderut, juniorhockeyVM, hoppas vi vinner. Och att han och ryggsäcken kommer hem oskadda.

Och i dag hade jag ingen notering på matschemat, det var nästan oöverstigligt just där och då. Men jag tittade på listan över grejor i frysen och det fanns en påse vi mycket väl kunde äta. Lättnad. Och brysselkål fanns det i grönsakslådan. Efteråt en ganska rejäl bit chokladtårta. Jag fryser i dag, sidanlångkalsongerna på inomhus också.

Och varför skriver jag? Mest för självterapi, skulle jag nog säga. Långvarig, skulle kanske någon annan tycka, inte mycket händer i mitt liv, men alla kan inte upptäcka Amerika eller penicillinet varenda dag. Det händer att jag tänker särskilt på någon när jag skriver, antingen någon jag träffat irl, eller någon som jag enbart har en bild av via ord. Men mest för mig själv. Och fortfarande händer det att jag hör rösten över axeln – ‘alla tycker du är löjlig’, men jag tänker att så må det vara då, jag tror inte riktigt att det är sant, om det är så får jag leva med det också. Och trots allt finns övertygelsen att vi nog är en ganska många som är ganska lika, löjliga eller inte. Jag kan bjuda på det. I dag och sen.