visade +30, och då är det ändå väldigt molnigt. När jag stod i tvättutrymmet – tvättstuga låter större än det är – så blinkade taklampan till. Möjligen hörde vi nyss en avlägsen smäll också, och danska åsksidan visar massivt åskande i trakten, så det kommer väl.

Det kändes lite motigt att börja laga mat i dag, det är väl värmen som påverkar där också, fast jag tycker det är ganska skönt ändå. Jag har öppnat ena fönstret på inglasade balkongen och ska sätta mig där med en bok.

Jag skickade ett sms och grattade minsta dotterdottern i morse. Paketet hade kommit fram dagen efter redan, och jag är en ordentlig mormor och slår in paketen ordentligt, så man ska kunna öppna den blå påsen genast. Och jag är glad att Yngste åkte dit och grattade.

jag inte kom ihåg att jag hade, så det kan lösa sig. Annars kan Yngste sova på svärmors soffa tydligen. Egentligen tror jag att jag skulle kunna sova på en filt på gula afghanmattan när det väl blir dags. Men allt är rätt klart, ja förutom mitt hårtvättande, men annars. Toaletterna är skurade och badrumsspeglarna. Och spishällen är polerad. Fast ugnen är inte i mint condition, det får gå ändå. Visst är jag härligt avslappnad? Och jag är väldigt glad att jag aldrig hade kunnat ställa upp i program om jättefamiljer, jag förstår att man får rutin, men ändå. Bara det här med alla ytterkläder som ska hängas nånstans.

Fast problem finns överallt, Yngste berättade om sin praktik, man behöver punkare men punkare som ska kunna se ut som på 90-talet och då hade dom inte pluggar i örsnibbarna, lite knepigt att få till det så där i efterhand. Och jag tänker att dom får väl pyssla till en extra säkerhetsnål då.

– och det får gå, det också. Efter den här dagen, eller snarare kvällen då, så behöver jag varva ner lite stillsamt. Och har jag tur kanske tvättmaskinen hinner snurra klart innan jag definitivt ger upp. Det vore lite praktiskt. Och hur det ser ut i morgon kväll kan jag inte riktigt föreställa mig, men det löser sig väl. Jag fick en fryst förpackning kräftor av väninnan i lilla staden och den står i kylskåpet sen ett par timmar, tanken är att vi kanske kan komplettera köttfärspajen med kräftorna i morgon kväll. Och jag kan säga att jag tittade lite chockad på det fyllda kylskåpet, jag är liksom inte längre van vid att sakerna trängs, men jag minns – så där såg det ju ut jämnt en gång. Och hur jag ska lyckas trassla in två tårtor vet jag inte riktigt.

Jag hoppas verkligen att bilresan för Äldstas familj i morgon går lika smidigt som dagens resande. Fast för dom beror det ju lite på om ungarna spyr eller inte.

– det skulle det inte än. Men nå ja, jag hoppas svärmor kan ta sig hit ändå. Och maken är duschad, rena lakan är bäddade, rabarberpajen är klar och jag väntar på ena svärsonen som ska hämta Yngste. Dagen till ära har jag t o m tagit på mig en oblekt linnekjol och känner mig rätt sommarfärdig. Midsommar har av olika skäl aldrig varit något tillfälle för stor panik eller ens särskilt mycket firande hos oss, men vi får väl göra så gott vi kan.

Och Äldste hade försökt prata med makens åldriga morbröder om beredskap för åskan som lär bryta ut här på eftermiddagen. Men dom var väldigt avslappnade och ansåg att det numer knappt förekom nån åska, dom ansåg att det berodde på barsebäcksledningen och något med tågen, oklart vilket, väldigt oklart – i sht för sonen som är civilingenjör. Men livet är fyllt av egendomligheten, det är visst och sant. Jag tror att det också kan bero på att dom hör sämre numer.

Vi avvaktar.

att exponeras i folksamlingar numer. För fem år sen gick vi ner till torget och lyssnade på musikkåren halv tio och han gick dit och orkade stå hela tiden. Det skulle inte gå nu. Möjligen öppnar vi fönstret på inglasade balkongen så vi kan höra härifrån. Och jag är inte så road av att gå dit ensam. En del saker förändras, så är det bara. Och det som går, får man vara tacksam för.

Det är lite konstigt med nationaldagen för mig, en helgdag som inte har nån sorts kyrka. Jo då, här hade man körtjosan förut i kväll, men det kändes inte som min grej precis. Förut i dag lyssnade maken och jag på en dvd från Kings College, Evensong med deras kör. Betagande med dom små gossarna, dom yngsta var väl så där åtta år och har alltså ca fem – sex år av ‘karriär’ framför sig innan dom kommer i målbrottet. Och dom är redan proffs där dom står i sina röda cassocks och vita kragar. Tidens hastiga gång, skönhetens bräcklighet. Och maken var förstås gossopran på sin tid och fick en makalöst vacker röst som vuxen, så kan det också bli. Men man vet aldrig.

Och annars har det varit en vilsam dag.

 

Eftersom jag åker till lilla kyrkan i skogen halv sex på torsdagskvällarna, så tittar jag på sista halvtimmen av Grey’s på fredag fm. Och det betyder i sin tur att jag handlar före frukost på fredagar, så att jag är klar med det. Riktigt bra, affären är nästan tom fem i åtta och jag är hemma kvart över och behöver inte se en affär förrän tisdag fm, om planeringen stämmer.

Och flera dagar har jag skjutit upp att göra något rejält åt  fötterna = nytt lack på klippta naglar och hyvla skinn från hälarna, men nu är det gjort också. Solen strålar och så småningom väntar lax med farin, ingefära, vitlök och kokosmjölk, ris och blandad sallad och sen kaffe med morotsmuffins.

Men jag funderar fortfarande på tanken från Grey’s – att det är mycket bättre att misslyckas rejält än att inte göra något alls. Det är kanske så. Men det finns misslyckanden som bränner länge. Å andra sidan gör alla dessa ting som borde gjorts också det. Någon gång, någon stans kan det bli rätt också. För någon. Fast någon är sällan jag. Men lax och morotsmuffins kan jag.

När det skakar lite i livet kommer jag mig inte för med att baka limpor. Det har jag annars gjort sen Äldsta föddes. När jag låg på BB (som man gjorde på den tiden) hittade jag ett limprecept, som jag sen körde flera år. Sen övergick jag till ett bearbetat recept från makens mormor, dvs hon gjorde tio ggr mer och gräddade i stenugn.
I dag blir det limpor med rostade solroskärnor, så gott, men uppskattas inte av Yngste. Inte dom enkla grahamslimporna i form heller. Men jag njuter. En stor hemkänsla med doften av nybakade limpor. Trygghet och mirakel. Att det torra mjölet kan bli något doftande underbart, nog är det fantastiskt. Så min kväll omsluts av denna doft av mirakel. Lite bättre än att gå till coop, men det är bra att det finns, det också.