är jag allt här. Jag försöker tänka att det är inte så konstigt, jag har hostat i över en månad och dom sista tre veckorna har jag snorat och snutit mig dessutom. Och sömnen har inte varit helbra heller. Och det här med att det är tio år sen maken insjuknade har varit mentalt mycket jobbigare än jag alls hade tänkt mig. En siffra är en siffra är en siffra, inget konstigt alls. Och ändå gör det så ont.

Och så mörkret ute. November är aldrig den tid jag lever upp, om man säger så.

Och så sonen, som inte alls skulle vara här, och ändå varit det och nu har åkt. Och jag kan bara sitta här och hoppas att han är efterlängtad när han kommer fram.

Och jag har varit i vindsförrådet och hämtat ner adventsstjärnor och ljusstakar och testat så alla lampor fungerar. Fyra stakar av fem ville inte lysa, men nu så. Och maken skulle berätta för mig hur man gör. Ja.

i tidningarna i morse. Den ena handlade om att pengarna avsedda för anhörigvårdare på något mystiskt sätt försvinner och inte används – nä hä, är jag förvånad? – och den andra handlade om ett alldeles nytt piller som man testar mot hjärntrötthet pga stroke. Och jag funderar på om det pillret en dag finns ute i handeln och om det skulle hjälpa maken, vad vet jag, och sen funderar jag på om piller mot hjärntrötthet skulle hjälpa mig. Så kunde dom säkert spara ännu mer på anhörigvårdare. Och jo, jag vet att den kategori som vårdar sina barn har det enormt tufft, jag vet. Men det gör det inte enklare här heller. Man kan inte jämföra. Jag känner en stor ödmjukhet inför människor som klarar situationer som ligger långt utanför min erfarenhet. Jag kan bara berätta om mitt, vårt, hur det är här.

Och jag skulle önska, jag önskar noga räknat varje morgon, att jag skulle kunna mer och bättre under dagen som kommer, och på kvällen kan jag notera att jag har blivit ungefär lika trött och ledsen och otålig som vanligt. Det startar redan när vi satt oss vid frukosten och maken verkligen är startsnabb, dvs jag häller upp vår gröt och vårt té och brer hans smörgås och när jag är färdig och lägger den på hans tallrik, så har han redan ätit upp mer än hälften av sin gröt, och innan jag är halvvägs i min tallrik så är han nästan klar med mackan också, och han vill ha den rostade sen omedelbart, så det gäller att vara lite uppmärksam där. Och framför allt inte att äta i sin egen takt.

Och omgivningen. Jag minns inte ens längre vem det var, minns bara att jag tyckte att det var någon som borde förstått bättre, men det gäller ju många – men dock. Vi åt hotellfrukost. Det går till så att jag får skaffa en snabb överblick av vad som finns, vad maken skulle gilla, och sen tar jag och samlar ihop det han vill ha, inom rimliga gränser. Det behövs minst tre turer runt om i ett ordinärt frukostlandskap innan han har alltihop, juice, nån sorts yoghurt med flingor, mackor med olika pålägg och så té med mjölk och socker. Sen kan jag möjligen samla ihop min egen frukost och vid det laget är jag hungrig, maken plöjer sina assietter med blixtens hastighet, så när jag sätter mig med min yoghurt så tittar han sig intresserat omkring och ser att oj då – det finns ju ägg och sill också. Och det hade jag missat, och det är ytterligare ett moment, ägg som ska skalas och delas och sillen som ska skäras upp. Och jag som knappt hunnit få i mig något är inte helt positiv till att omedelbart störta efter ägg och sill, men maken tjatar. Han vill. Och jag morrar. Och någon vid bordet säger förstås – ‘men låt honom få sin sill’. Och jag känner hur jag blir alldeles stel och reser mig bara upp från min tallrik och hämtar ägg och sill, och maken är nöjd och jag antar att den som var godhjärtad också var nöjd. Maken vill ha omedelbar behovstillfredsställelse, det vill många, men vi andra har socialiserat oss till att vänta då och då. Den fernissan är lite avnött hos maken. Och det i kombination av hans allmänna charm mot omgivningen gör förstås att den som bara då och då finns i utkanten, lättare tycker att jag är tjatig eller kärv.

Men i dag var det bara en vanlig frukost hemma. Det kan vara tillräckligt.

i går kväll, eller också är jag dammallergisk. Kan vara vilket som känns det i det obarmhärtiga solskenet. Hur som helst sov jag oväntat länge i morse efter att ha varit uppe den vanliga badrumsrundan vid fyra.

Och sen pep mobilen, Hosanna med make var på utflykt. Maken och jag åt gröten och kammade oss och sen pinglade klockan på dörren och vi fick en fin förmiddag. Så Fasta det är, hade gästerna med sig stilfulla bakverk, så vi slaskade tacksamt och pratade och pratade. Pratandet är en stor lyx och lycka, så är det.

Sen lagade jag caponata, det är också gott, och köttbullarna från frysen bidrog. Detta är sociala veckan, i morgon dyker makens ena kusin upp till eftermiddagskaffe, och onsdag skrev en entusiastisk vän in ett besök. Den lite eremitiska tillvaron är föränderlig.

Och jag satte mig och skrev ihop ett par rader i ett helt annat sammanhang. Jag funderar på det här med Kants kategoriska imperativ, alltså att man ska alltid handla så att ens handlingar kan upphöjas till allmän norm. Det är knepigt, i synnerhet som det finns en massa saker vi gör som inte alls är lämpade för så högtidlig hantering, frukostvanor eller hur man knyter skorna eller så, men hur man skiljer mellan sånt och det som verkligen borde underkastas Kants kategoriska imperativ, det är knuten. Liksom frågan hur man hanterar folk som beter sig på ett sätt som ur mitt trångsynta perspektiv tycks gå käpprätt åt skogen. För min del brukar jag lösa det senare på så sätt att jag inte uttalar mig, var och en har sin börda att bära och tar konsekvenserna också av usla val, men frågar man mig så får man skylla sig själv. Jag uttalar ingen entusiasm för det jag tycker är dumt. Men jag kan vara tyst också.

Lyssnade på radio straxt före halv ett i bilen. Medicinska frågor, preventivmedel. Sverige har halkat efter. Och sen frågade man den sakkunniga professorn, Maria Gemzell Nånting (tror jag), och hon sa att när man intervjuar män, säger dom för det mesta att dom skulle föredra nåt piller (som manligt p-medel alltså) – men hon fnissade (!) och sa att hon skulle inte lita på en man som tog p-piller eftersom det ju är svårt för kvinnor att komma ihåg det. Där ungefär var programmet slut, och jag var upprörd. Ursäkta, men det var väl ganska onödigt, eller? Så vitt jag vet får män lov att ta andra tabletter utan att det förutsätts att dom små raringarna ska virra till det. Men inopererad p-stav vore bättre för män. Inopererad stav för blodtryck också, kanske?

När jag lagade dagens söndagsmiddag lyssnade jag på Kaliber. Den som inte gjorde det kan med fördel göra det. P1. Man tog där upp våld mot unga, polisanmälan och vad som händer sen. Bl a medias ansvar för att visa verkligheten, med exemplet den unga kvinna, som hade vittnesskydd och fick  enorm publicitet när hon blivit misshandlad förra året i början av sommaren. I dec visade undersökningen att det inte gått till som hon hävdat, hon hade t ex fått ‘död’ sprejat på tröjans rygg, och det kunde man visa hade skett när hon inte hade den på sig, den hade legat på plant underlag. Ja, ja. Men de man talat med (unga anmälare) hade inte råkat ut för några repressalier, hade haft stöd av sina föräldrar och kände sig mycket starkare efteråt.
En mig närstående ung kvinna, då ca 19, blev misshandlad av pojkvännen. När hon uppsökte sjukhus för omplåstring och sa att hon tänkte anmäla, sa sjukvården ‘det är ingen idé’. Må vara, han blev inte dömd, han hävdade att hon halkat mot soffbordet, men hon hade stått på sig.