Det här med att ringa

Jag har haft olika jobb där man ringde mycket. Inga problem, då hade jag ju ett uppdrag att ringa och prata. Men en del samtal är knepigare än andra. T ex alla dessa kontakter med kommunen om makens vård och avlastning. Då gruvar jag mig. Länge. Och nu skulle jag ringa upp det alldeles nya boendet som han ska till i morgon. Självklart var hon som jag fått nummer till på sammanträde. Det betyder att jag måste ta mig samman en gång till.

Jag försöker hålla mig lugn, inte stressa för mycket, men jag ska se till att det finns saker hemma i kylskåpet när jag kommer hem. Så jag ordnar det först och ringer igen då efteråt. Och då kan jag slå vad om att hon har gått för dagen.

Och vi åt ugnsrostade grönsaker med olivolja, balsamvinäger och honung över. Och lite basilika och timjan. Så långt bort från de tärnade morötterna och ljusgröna burkärtorna man kan komma, eftersom maken kommer att få sin beskärda del av dom de kommande två dygnen. Fast förra gången fick dom champinjonsoppa ena dagen och spenatsoppa andra.

Jag fegade ur och talade med hennes telefonsvarare.

 

Nu ser vi framåt

här. Med viss koncentration. Inte för långt, det blir bara krångligt. Men i morgon blir en bra dag, maken och jag gifte oss en Fjärde Advent för länge sen. Och i morgon äter vi en god kycklinggryta.
På måndag har jag telefonsammanträde och om allt fungerat beger sig Yngste söderut. På tisdag är det älskade Tvåans födelsedag. På onsdagen kanske jag kokar kola, det mest besvärliga är att det ska klippas 64 kolapapper och vikas in kolor sen.
Det blir bra alltihop. Så tänker jag mig iaf. Och man ska ju skapa sig positiva målbilder, helst möjliga att uppnå också.
Jag har ju en enastående talang för att se katastrofer närma sig, och det gör dom, men det är nästan ingenting jag kan göra åt det. Förmodligen är det bättre då att sätta sig under bordet och vänta på att blixten ska slå ner nån annanstans, helst en bit bort från mig. Och gärna en bit från alla andra också.

 

Det är kallt

– eller snarare – jag fryser. Blek frusen dag. Livet på hold. Och livet är aldrig någonsin på hold. Det flyter på. Och jag står bredvid, en stund. Jag kan inte ta ett steg framåt. Och så syns jag inte om jag står still. Bäst så.
Att klä på sig är en bedrift. Nu är det inte så att jag brukar gå utan kläder, det är inte därför jag fryser. Jag menar bara att det är så oändligt meningslöst att tänka på vad som finns i garderoben. I dag lyckades jag kamma mig i a f. När man sover i fläta känns det inte alltid nödvändigt att göra något mer på morgonen.
Jag undrar lite stillsamt om jag håller på att bli bättre eller sämre. Jo, jag går upp, jag gör det som ska göras. Försöker känna någonting, men det är inte alltid så lätt. Det är så kallt.