– lite sent, för jag var trött och kostade på mig en kvart extra i sängen. Men när vi ätit frukost ringde det. En människa från ortopeden, hon ville ge mig en tid och jag förklarade att det var inte det jag var intresserad av, jag ville ha ett par likadana sandaler, som maken redan har eftersom dom blivit slitna och i synnerhet är det bekymmer med kardborrebanden. Då sa hon att det var ju bara man lämnade in dom till dom, så kunde dom byta. Och vad ska han ha på sig under tiden? frågade jag. Jag vidhöll att det vore praktiskt att få ett par likadana och inte behöva åka hela vägen dit för att någon ska titta tio minuter på honom och sen ska vi åka hela vägen hem igen. För dom är det inget problem förstås, men för oss att ta oss drygt en och en halv timme gånger två, för sen måste man ändå hämta dom där också. Men det var en alldeles för enkel lösning, det kunde hon inte ta beslut om själv, hon skulle tala med någon högre upp i hierarkin och sen, och då hade hon ett lätt hotfullt tonfall, sen är det ju möjligt att ni får en kallelse i alla fall, och då får ni åka hit. Jo tack, varför ska man göra det svåra enkelt?

Sen ringde jag om makens bristande medicinering och lite ändrade tider och det här med att det är knepigt med byte av kläder och hans minnesproblem. Hon var mycket förstående om alltihop och jag skickade ett mail med sammanfattningen av makens behov, så jag kan bara hoppas att det blir bättre.

– och det är jag väldigt tacksam för. Äldstes familj kom hit på lite förmiddagsfika, flickorna i betagande sommarklänningar och små kepsar. Och hunden var glad. Vi åt en halv längd, som svärmor lämnat i frysen här vid någon av middagarna.

Och jag har plockat i ordning alla papper jag ska ta med till boupptecknaren. Ett viktigt papper, som jag absolut visste skulle ligga i den där högen, gömde sig rätt länge, men till slut låg det där det skulle. Och sen rensade jag lite hastigt en låda och försåg Äldstes familj med pussel och en massa spel av olika slag. Så nu ska jag nog ta mig samman och rensa resten av lådan och lådan över också, kanske får jag plats med dukarna från svärmor då. Svärdottern tyckte att jag ska ta det lugnt nu ett tag, bara andas in och sitta still. Jo, det blir nog dags för det också.

Det blir avlastning nästa vecka. Dom ringde makens telefon när jag var ute och snurrade. Jag är så tacksam. Visserligen boendet åt fel hål s a s, men å andra sidan är det i närheten av Äldste.

Och Camilla Thulin levererar. Verkligen. Jag fick ett sms om paket när jag handlade och kunde hämta det på hemvägen. Hur snabbt var inte det!

Och så ringde jag upp värdinnan om nästa vecka, vi var båda så tacksamma.

Och då får jag ta det lilla irritationsmomentet att jag ätit upp den parmesanost vi hade och att det inte kommit in nån ny på coop och att jag glömde att köpa paketerad på maxi. Jag river i lite gruyere i stället. En innovation. Och jag tänker ta bort skinnet på makrillen, även om Jamie Oliver sa att det skulle vara kvar och bli krispigt.

– tror jag, ingen chokladfudge heller, sån där med lätt kaffesmak som är så god. Jag har tappat styrfart, känner jag, eller snarare känner jag att det blir för mycket för oss. Jag har ovanan att kunna stoppa i mig ett och annat om det finns i närheten, så då är det möjligen bättre att närheten inte finns. Men jag såg ett förtjusande recept på saffranskladdkaka nyss. Det beror på om det finns publik för den s a s.

Och i morgon har jag en god söndagsmiddag, som jag kan ta fram från frysen. Bra. Och nästa söndag har maken och jag bröllopsdag och vi gifte oss ju på en söndag dessutom. Fast jag vet inte om Tvåan vill bjuda på kaffe, det är ju hennes födelsedag också. Förra året åkte dom till Polen.

Men först satsar jag på veckan som kommer, stillhet och kanske en promenad efter strandkanten. Kanske någon julklapp också.

– att sätta sig upp på morgonen och kunna bara resa sig upp, inga större problem nånstans. Tacksamheten är massiv, trots att det trasslade lite med makens uppstigande ur sängen andra varvet, men han kom upp på tredje försöket. Och själv tog jag en rask promenad och köpte bakelser, det är en tradition på sjätte november. Dvs just hos oss är det inte en gammal tradition, när vi bodde i Uppsala tittade vi möjligen på dom ljusblå platta historierna med kungens (GIIA) profil i vitt, men jag minns inte att vi köpte. Men när vi kom hem från Spanien, för åtta år sen, just den sjätte november, så hade Yngste köpt bakelser. Det var ju liksom första året vi bodde på gångavstånd från ett kondis också, så nu har jag följt traditionen. Fast jag hittade en bild på fb från förra året och då var det en vit prinsessbakelse med chokladprofil på. I år är det en totalt chokladig historia, jag funderade en kort stund på om jag skulle köpa bara en och dela på, men sen slog jag till.

i en av svärmors bildtidningar, där fanns en bild på den nya spanska drottningen där man kommenterade hennes vikt. Hon lär vara skrämmande mager, numer alltid bära långärmat etc. Ja, inte vet jag. Men det stod under bilden att hon är 1.60 och väger 51 kilo. Och jag undrar förstås dels hur i all världen man kan veta det, längden kan man väl uppskatta förstås, men vikten? Och om hon är skrämmande mager tror jag inte hon väger 51, snarare 46 skulle jag säga. Man påpekade snusförnuftigt att hon snarare borde väga 61 kilo, så skulle hon se hälsosam ut. Jag råkar vara 3 cm längre och väga ca 61 och inte tror jag att hon skulle tycka det vore så kul. Nu är kvinnor alltför sällan nöjda, jag har i alla fall vant mig av med att fråga min man frågan som inte har något rätt svar – ‘tycker du att jag är förfärligt tjock?’ – vad i all världen ska en älskande make svara på det? Jag har fattat det, så jag frågar alltså inte.

Och jag är inte i den situationen att någon alls tittar just på mig, men jag tänker på den arma spanska drottningen som måste stå ut med att fotograferas i alla livets stunder nästan. Det är nog svårt att ha ett riktigt avspänt förhållande till sin vikt då, eller sitt utseende öht.

Men nu sk jag gå och värma en del av den lasagne jag frös in efter familjesammankomsten. Och sen ska jag ta en mugg kaffe och en jordnötssmörcookie (som jag f ö ska baka lite mindre storlek på nästa gång). Balans mellan gott och nyttigt tänker jag mig, tacksam över ett anonymt liv.

ett av de svårare telefonsamtalen nyss. Jag är väl nästan alltid lite stressad när det ska ringas, det är så mycket som kan bli fel. Det har hänt att saker missuppfattats, om man ska uttrycka sig milt. Men det gick bra. Som jag uppfattar det har vi nu en bra relation, rentav bättre än innan och det får väl räknas som positivt. Mycket positivt t o m. Livet är för kort för att man ska samla på sig bitterhet och missförstånd. Så jag är tacksam att vi i det här fallet kunde mötas i förståelse.

Och jag tänker på en formulering i en av kyrkobönerna som vi ber ibland – att vi ska bevaras från bitterhet på ålderns höst, det är inte alldeles självklart att det blir så. Många tänker tillbaka på det som inte blev som man ville, situationer då andra borde gjort annorlunda mot en själv. Att kunna lämna det, att inse att det som blev inte kan göras annorlunda. Förlåtelsens gåva. Och kunna se framåt med förväntan, det önskar jag.

Det gick ju så strålande i helgen. Nu ska jag kanske inte klaga på planeringen, den var det inget fel på, det var jag som inte orkade hela vägen. Bättre lycka denna gång s a s. Efter visst trassel, så lyckades jag få tag på mannen med ansvar för makens boende på onsdag – han var gotlänning, bara det var ju rart – och han ville att jag skulle maila över pappren om maken. Strålande! Intresse! Så det har jag gjort nu. Nya kvastar?

Och sen har jag planerat min egen tillvaro och det har gått alldeles strålande. Jag har underbara människor i mitt liv, såna man ska vara tacksam för och ta vara på. Rätt ödmjuk känner jag mig efter att ha pratat med tre alldeles fantastiska, som gärna vill träffa mig. Jag ser fram emot det här. Att tanka glädje.

Sus önskade sig hjältar. Och så klart att jag också önskar mer civilkurage åt både andra och mig själv, mod att göra det nödvändiga fast man är rädd. Men jag ser så många som alldeles i det tysta gör fantastiska insatser, och som knappt tycks notera det själva. Människor som tar ett steg utanför sig själva för nån annans skull. Att kunna göra något praktiskt, kanske, eller att uppmuntra någon. Att tänka efter själv och inte bara följa med vad ‘alla andra’ tycker.
Föräldrar som uppmuntrar och stöder sina barn i olika svårigheter, människor med fantasi i olika yrkesroller, att bry sig om också när man lika gärna hade kunnat säga ‘det får väl ändå nån annan göra’. Att vilja dela med sig av kärlek.
Jag är tacksam att jag möter så mycket som också förvånar mig på det sättet, det gör det lättare att undvika dom som inte vill väl. Alla vill inte väl, men godheten finns på oväntade ställen. Tack för den.