alltihop. Man=jag orkar inte så mycket som man tänkt. Men jag startade dagen med att ringa svärmors hyresvärd eftersom det ju trasslat med inbetalningen. Och det slutade med att när jag lagt på, så tänkte jag att nu gäller det att andas, detta är förmodligen inte den sista dumma människan jag kommer att konfronteras med. Banken sa å andra sidan att det var bara att komma in.

Sen kom Äldste och vi åkte till kyrkan för själaringningen, vaktmästaren var en ung man vars mormor och morfar var mycket avhållna i vår familj. Och vi tände ljus och lyssnade på klockorna. Sen åkte vi till begravningsbyrån med mina strukturerade papper och det gick smidigt. Nu är tiden fastställd till 21 april.

Sen hade det kommit en vacker blombukett till maken från en vän. Och Äldste åt vår värmda lasagne, den var rätt lyckad. Jag tänkte att det ligger något i den judiska sorgetraditionen att man sätter sig ner i sorgehuset och så kommer grannarna med mat. I avvaktan på det är frysboxen ett hyfsat alternativ.

i dag. En dålig kombination, som slog till redan i går kväll. Väldigt fuktigt här och så blev det -5° precis innan vi skulle åka. Det var en utmaning att skrapa bilen och sen var det ju isfläckar när maken skulle gå också, så jag är väldigt tacksam att det gick bra. Vintern är verkligen en trist årstid. Halka är mardrömmen.

Och jag tänker förstås fortfarande på det här urusla som hände äldste dottersonen. Tvåan hade frågat honom hur gammal hon var, och han sa – ‘ungefär som du’ och hon konstaterade att det kan betyda vad som helst mellan 20 och 60, det där med att skatta vuxnas ålder är inte lätt. Och han kunde inte känna igen henne i skolkatalogen heller f ö. Dels kan hon ju ha varit sjuk när bilderna togs, dels kan hon ju vara en ny stjärna. Osäkert vilket. Så det får väl vara så länge, men jag är sorgsen över att vuxna, med nån sorts ansvar för barn, kan göra så. Det finns både den stora ondskan i världen, men det finns också vardagsondska i vår lilla del av världen.

förra gången jag lånade böcker, men det blev så att jag inte orkade läsa dom två mest bildande böckerna. Så kan det bli. Så i dag lånade jag mer på känn. Det är en stor tillgång att kunna gå till biblioteket, jag skulle bara önska att jag kunde känna att jag skulle kunna sätta mig där och läsa, men jag känner hela tiden att det gäller att skynda mig hem igen. Inte för att maken skulle misstycka särskilt, det ligger hos mig.

Och när vi åt lunch började han diskutera avlastningen nästa vecka, men jag sa – vänligt men mycket bestämt – att det tar vi då, inte under en hel vecka nu. Kanske håller det.

Och jag har klippt ut en liten almanacka för nästa år att ha i datorväskan. Ja, jag ser bättre om jag har ett litet papper.

och traska vidare. Och då är betoningen på ‘får’. Det var ett alldeles fantastiskt dygn – oh ja. Och när jag hade fixat ihop lite té och skulle gå upp och hämta maken så föll jag ihop lite och lutade mig mot väggen i köket och började gråta. Tröttheten och tacksamheten och den obestämda känslan av den saknade normaliteten när vi tillbringat tid med familjen, makens sorg över att han inte kan jag barnbarnen runt bordet, att han inte ser när dom kommer på hans vänstra sida, det finns där. Och barnen satt och diskuterade klyschan – ‘det här är bästa tiden i ert liv’ – man ser det inte så när man är mitt i, och allt är inte roligt. Äldste sa – ‘när vi hade flyttat till L och pelletspannan gav upp och avloppet svämmade över och vattnet var otjänligt, då sa jag till M – det här är bästa tiden etc’. Och man njuter inte då, man gör inte det, och ändå.

Och när vi satt runt bordet tänkte jag hastigt på den elfte augusti 2007 när vi satt runt just det här bordet, sista gången tillsammans i deras barndomshem, det hällregnade och blev så varmt inne att vi fick öppna alla matsalsfönstren, det minns jag. Fast vi är fler nu.

Och lilla allraminsta, som vi träffade för tio dagar sen, har nu fått en enorm fart på krypandet eller ålandet snarare, i sht om sladdar finns i blickfånget.

– eller jag blir i a f, efter en vecka som den gångna. Både fysiskt och psykiskt. Dåligt med sömn och så känslan av att jag faktiskt trodde att maken kanske var på väg åt annat håll. En lågintensiv infektion, det där att snyta sig lite då och då, det som vi andra bara traskar igenom, blir något helt annat för honom.

Och jag bygger strategier. Nu vet jag att jag kan ge ökad dos av den smärtstillande medicinen, och om den inte hjälper så är det 112 en annan gång. Inte nån som pratar om värmedyna eller alvedon.

Just nu pågår mer musik på vårt lilla torg, kräftskivan, delvis sponsrad av lokala näringslivet, var tydligen i går. I kväll är det ungdomstjosan plus nån större grej på en fotbollsplan som ligger en bit bort. Och jag gick ut i eftermiddags och så många människor har väl sällan varit på lilla torget. Hoppborg, talangtävling, röda korset, loppis och en doft av flottyrkokta munkar som vilade över alltihopa. Och när jag hade 25 m till porten började det regna. Och det roligaste jag köpte var torkade blåbär på coop. Men jag har suttit på uteplatsen med ett glas vitt. Och jag försöker andas vidare.

Och jag är enormt tacksam över (minst) tre fantastiska kvinnor i mitt liv som jag pratat med i kväll.

– det enda, det dyrbara. Att förvalta, som man kan säga i högtidliga sammanhang. Och faktiskt, jag ser ungefär så på det.
Jag har den här korta tiden som ett liv är, att ta hand om. Göra så gott jag kan, ge och få kärlek – som sällan ser ut som jag trott eller väntat mig, både på gott och ont, försöka göra min lilla plätt på jorden lite bättre, se skönheten runt omkring, andas in och ut i tacksamhet. Inte slå på andra, inte på mig själv heller. Då och då stiga in i den stora lovsången, den som brusar genom Skapelsen, oavsett om jag alltid märker den. Att inse min begränsning i detta liv, jag är inte skyldig till allt ont och jag kan göra mer gott, ständigt mer. Men jag har rätt till vila. Gud själv vilade på sjunde dagen.
Att ta en paus för psyket, anapausin psyche, som mina lärda vänner ibland säger, när dom talar grekiska. Grekiska ä så roooolit, sa konfirmationsläraren. Andas lite mer, säger jag, i all enkelhet.

Fast om man ordentligt redovisar källan? Det här hade jag inte gjort bättre själv. Han kan, Kallifatides.

Livet måste gå vidare, säger man. Men varje gång livet går vidare blir någon eller något kvarlämnat, bortglömt, och livet blir ödsligare. Ödsligare än då jag stod på gatan och tittade upp mot hennes (den döda mammans) lägenhet och från den upplysta balkongen hörde främmande röster hade jag aldrig känt mig.
Ändå fanns det inga tårar i mina ögon, det var inte sorg i vanlig mening, det var ödslighet. En kylig vind härjade i mitt hjärta. Jag stod där som ett djur i dödlig fara utan att våga röra mig. Så gick det en timme och förlamningen släppte.

Det vrider om lite i hjärtat för var och en som stått där, det behöver inte vara nedanför en balkong.

Efter förra inlägget somnade jag i soffan och sov som klubbad i två timmar. Lyckades lagom dra mig upp och fixa tacos. Än så länge håller jag oss mätta, hela och rena.
Innan jag började hacka och steka satte jag mig på uteplatsen och samtidigt som jag tände cigarillen (försvann helt i grillröken runtomkring) hörde jag i hela mitt inre  sången ‘jag omsluter dig på alla sidor, och jag håller dig i min hand’.
Jag kände en tacksamhet över att Gud håller sin hand över mig, att Han inte alldeles låter mörkret ta överhand i mitt tomma inre. Vi är många genom tiderna som behövt och fått tröst. Det gör inget att stå längst bak i kön, jag är sedd där jag finns.

Att förlåta där man står kan vara svårt nog. Helst vill man/jag att man ska komma till någon slags ömsesidig förståelse, försoning rentav här i denna tid. Jag hade ett samtal med Hosanna om det här tidigare.
Jag hamnade i en situation där jag och någon hade helt olika uppfattning om hur verkligheten såg ut. Hon (för det var en kvinna) sökte sak med mig i en kyrka där vi stod. Jag klarade varken tiden eller platsen och vände mig och gick därifrån. Men hon sprang efter mig och högg tag i min kappa bakifrån och fortsatte en temperamentsfull diskussion. Jag gick vidare från henne, men hon följde efter på lite avstånd och fortsatte säga ovänliga saker. Det här är smärtsamt för mig fortfarande och jag har funderat på om jag skulle försöka förklara hur det här påverkade mig.
Hosanna tyckte det var en rätt dålig idé.
Och noga räknat kan jag hålla med. Förmodligen finns det kraftiga negativa engagemanget gentemot mig kvar hos kvinnan. Jag kommer aldrig att kunna få någon som tyckte att det var ett rimligt beteende, att se min sida. Aldrig någonsin. Jag kan bara bestämma mig för att lämna den här mycket obehagliga situationen i lådan ‘det jag inte förstår’ – och sen se till att aktivt motarbeta min bitterhet och sorg över det här. Men jag kommer att akta mig för att just vi ska hamna på tu man hand. Jag kan bara ta ansvar för mig. Knepigt tillräckligt.

Solen har strålat från en klarblå himmel och gnistrat lite i vår snö, ca 1 mm. Men ljuset är underbart. Vi åt lax, precis som Karin, men lite annan variant med mango/tomat/salladslök/sambal oelek-röra till, lime över laxen.
Sen tog vi en promenad runt torget, en halvtimma tog det, nästan personligt rekord. Och jag har dammsugit och torkat golv och bestämt mig att nästa lördag ska jag städa skrivborden och inte tänka på det innan dess. Lite trött, och lite ledsen, men det går. Sonen hade sovmorgon i morse, underbart.
Om alla tider stämmer i morgon åker vi till Lund och får träffa äldste sonen&flickvännen, och äldsta dottern&familj, som förhoppningsvis alldeles just nu eller snart åker in i landet för att bo i Sverige efter 7½ år utomlands. Fantastiskt att tänka på. Vi kommer att kunna sätta oss i bilen och hälsa på. Och jag förmodar att minsta pussgurkan övergår från att vara en trespråkig treåring till att bli en enspråkig fyraåring. Märkligt det med.