om nånting är bättre i morgon, om jag är bättre, om maken är bättre. Eller om vi är annorlunda. Eller nånting alls om morgondagen. Jag förmodar att den kommer, och att jag får ta hand om den så gott det nu går.
Och naturligtvis är jag på ett sätt tacksam för min tornadosvärmor, att hon satte igång utflykten i dag, med alla komplikationer som den bjöd på. Men i slutänden kom maken ut i den vackra vårdagen, han satt i solen och tittade ut över sjön – över på andra sidan med dungar av lövträd som speglade sig, han åkte genom bokdungar med mattor av vitsippor, all denna spirande grönska. Han var glad.
Att min kropp, eller möjligen själ, inte riktigt vill här och nu – visst är det dumt, men jag kan inte bara ånga vidare och låtsas som om min uppgivenhet inte finns. Den är kanske mindre i morgon. Jag hoppas på det.

som försvinner i ett grått töcken. Stormens öga. Och i går kväll när jag passerade spegeln med nytvättat hår, såg jag hastigt hur lik pappa jag är. I natt drömde jag om alla farbröderna, en stor fest som dom ordnade för mig. Fastrarna var också med, alla var mycket äldre än när vi sågs sista gången (alla är döda). Men pappa var inte med och någon hade byggt en terass utanför fönstret vid farfars skrivbord, det som nu står vid foten av min säng. En sorts uppdaterad version av farmors 75-årsdag för mycket länge sen. Men pappa var inte med.
Snälla undermedvetna, inte så mycket sorg och saknad på nätterna också. Det räcker så bra med dagarnas förluster.

Fick en uppfriskande dos House nyss eftersom jag fick igång tvillingboxen till andra tv:n. Maken ville se aktuellt och Fredrik Lindström. Jag kom ner till sista meningen där – ungefär ‘rikssvenskan visar en brist på gemenskap’ – så tror jag han sa. Gemenskap ja. De flesta, i a f jag, vill leva i nån sorts gemenskap. Jag är gift, en gemenskap mellan två människor, knepigt nog. Andra gemenskaper är också mina och viktiga för mig, formar mig, innebär kärlek, ökad kunskap, närhet på olika plan. Att då få veta att man inte passar in, att man är en belastning, där man trott sig leva i nån sorts trygghet, det är faktiskt att kastas ut i rätt stor vilsenhet. Det gör att jag har svårt att fokusera, svårt att få saker ur händerna, svårt att sova. När det dessutom kombineras med ‘om du bara ändrar dig, så kan vi få en öppen och god relation igen’ blir det riktigt knepigt. Tror nog det blir väldigt svårt, har man blivit skjuten i ryggen är det inte sannolikt att man vänder sig om igen.
Det är svårt att se kärlek hos den som slår. Det är inte min sorts kärlek.

Jag får uppriktigt lite ångest när jag tänker framåt. Nyss beställde jag ett par nya kanaler och en tvillingbox, så vi ska kunna använda tjocktv:n på övervåningen också. Bindningstid två år. Två år!! Vad gjorde jag för två år sen? Jag planerade flytten hit och var på tippen flera gånger i veckan. Rensade femton m böcker, många m kvar. Jag förstod att det skulle bli jobbigt, och det blev det, men jag är så nöjd här. Men två år framåt – vad kan ha hänt då?
Jag stod och grät lite i köket nyss, tyst så inte maken skulle höra, och sen tog jag ett glas vitt och en cigarill på uteplatsen.
Men två år…helt oöverskådligt. Det är det för alla, visst, vad som helst kan hända vem som helst, jag vet bättre än många, men jag ser på något sätt bara hur jag liksom tynar bort, försvinner. Jag är glad och tacksam över mina barn (och barnbarn och det kan ju finnas något till om två år) men jag själv? Var finns jag, hur är det med maken om två år?
Nej – det är bättre att inte tänka alls. I morgon är det kanske sovmorgon. Kanske. Det är så bra det blir.