på gång nu – jag tittade ju ut genom fönstret bakom datorn för någon vecka sen och undrade om inte trädet en bit bort började skifta lite i lila. Nu när jag tittar ut i det lätta regnet så är det alldeles tydlig grönska på gång och det samma tänkte jag när jag tittade på syrenbuskarna på andra sidan huset. Våren kommer fast det är så mycket som är surrealistiskt runt omkring.

Jag har en svart topp med vita prickar, som jag är förtjust i, materialet känns så behagligt. För ett par veckor sedan råkade jag komma åt en fläck med bepanten, ganska fet kräm alltså, och jag gnuggade lite snabbt med toapapper och tyckte (så dumt av mig) att det såg ut att ha försvunnit. Sen såg jag att det var en tydlig fläck och tänkte lite optimistiskt att den försvinner nog i tvätten nästa gång. Inte då. Så i dag tänkte jag ta tag i det på allvar. Jag har en blå flaska med något jox som heter ‘Ta Bort’ och det har brukat vara effektivt. Tydligen använder jag inte det så ofta. Men jag skruvade av locket och skulle klämma ut en lagom klutt, inget hände, dvs när jag klämde mer så sprack flaskan. Det måste alltså vara länge sen den var i trafik. En del av medlet hade tagit sig ut genom sprickan, så jag gned in fläcken med det och sköljde innan jag stoppade in den med resten av tvätten. Så nu väntar jag på att den ska torka, så att jag får se hur det gick.

nu. Jag inser det. För ett par dagar sen lyfte jag bort lådan med petunior, som verkligen givit upp, men jag ställde bara ner dom på golvet. Men i dag öste jag ner dom i kompostpåsarna och plockade bort ställningarna till lådan och så tog jag dammsugaren och gjorde i ordning mattan på uteplatsen, så nu är det ordnat. Och sommarens krans på ytterdörren har jag också bytt ut. På matbordet har vi en löpare, sommartid blå hortensior, men nu är det höst där också.

Och jag lyckades äntligen göra i ordning fötterna, klippa dom besvärliga tånaglarna och nytt lack också, så det var också bra. Lampornas timrar (eller vad det heter) är också omställda så här efter höstdagjämningen. Jag försöker andas in och sikta framåt genom höst och vinter, men muntert är det inte.

som ju fick en lagning (det hade gått sönder bredvid en gammal lagning) fick order att inte äta på en timme, och det råkade stämma med vårt vanliga ätande, så det var bra. Och väntrummet var väldigt avskalat, och kvinnan som tog betalt rengjorde apparaten väldigt grundligt och man hade visir, så jag är väl inte ängslig just för det.

I morgon eller så ska jag kontakta optikern, jag hade en kolltid där precis när alltihop stängdes ner, men jag vill nog ha en undersökning. För säkerhets skull. Svärdotterns mamma hade fått det ganska besvärligt med synen, komplicerade behandlingar, hon sa – ja, jag ser inte och mannen hör inte, så vi kompletterar varann. Och jag minns att min mamma pratade om trycket i ögonen, och jag har väl aldrig funderat på det, men kanske bäst att kolla iaf.

Och så ska jag skicka efter en sån där liten torkställning, som man kan hänga på dörren. Det händer här att den normala torkkapaciteten blir ansträngd.

– fast det är nära, kan man säga. Det händer att jag tänker att jag ger upp, inte närmare specificerat, jag bara ger upp. Alldeles för många detaljer staplas på varandra, nånting går sönder inom mig. Jag blir förstås väldigt besviken på mig själv när kraften, viljan bara inte finns längre.

Och jag vet att det inte finns något val alls. Snart sätter jag datorn på säkerhetskopiering, jag går in i badrummet och borstar tänderna, jag kammar fläta till natten, jag går in i sovrummet, läser kanske tio minuter, släcker lampan. Och sen kan jag antagligen inte sova. En kvalificerad gissning. Slutet på kvällen var inte särskilt lyckat. Jag vet att det är sjukdomen jag hanterar, eller snarare inte hanterar, det här när det hakar upp sig. Och sorgen över både sjukdomen och min oförmåga att hantera det hela gör att det inte kommer att bli en bra natt. Och sen är det morgon, alldeles oavsett att jag inte har fått alla dessa sömnminuter, som jag skulle önskat, behövt – en ny dag ska hanteras ändå. Och jag ska försöka komma ihåg att ta ett – minst – steg bakåt när det blir för plågsamt.

för mig. Det ringde nyss, handläggaren. Hon erbjöd en avlastningsplats på uppstuds, onsdag t o m lördag, en plats hade blivit ledig. Men jag klarade inte det. Dels är det ju makens labbtid i morgon och sen var det den där grejen i går kväll, att han tog upp madrasserna. Och jag kan inte.

Det är dumt, men jag måste verkligen ladda, övertala mig själv att jag kan och får göra det här, att mina behov räknas. Jag kan inte bara ta ett erbjudande om dagen efter. Jag är så förfärligt ledsen.

när det har regnat och snöat omväxlande och temperaturen ligger på +1. När jag åkte till mässan var det inga problem och hektisk trafik, men när jag åkte hem så kändes det på ett par ställen att det nog var halare än jag trott, men det gick bra. Och min tacksamhet över att få stå i kretsen av änglar och helgon, att få en glimt av längtans fullbordan, ännu inte och ändå här och nu. För mig. Det mest personliga, det som ord har svårt att beskriva.

Och här hemma har penicillinet slagit till, inte så mycket – så vitt jag vet – vad magen beträffar, men tröttheten desto mer. Man blir ju lite slut av kroppens kamp, jag vet. Och stackars maken somnar sittande i fåtöljen och jag väcker honom, mer eller mindre diskret. Men det slutade med att han gick till sängen minst 20 minuter tidigare än vanligt. Och jag ängslas inför natten. Och morgondagen. Jag köper nog yoghurt också.

när jag sa att väderappen påstod att det skulle bli sol här i dag. Men det blev det. Och skottarna röstade nej, tack och lov för det åtminstone. Kan jag tycka som anser att det är rätt länge sen Braveheart traskade runt.

Och jag hittade andra böcker än jag tänkt, så nu får jag bilda mig om den sista kejsarinnan i Kina. Det blir säkert bra.

Och jag kan inte hjälpa att jag funderar över hur folk tänker, om dom nu gör det. Om man får veta att man haft fundamentalt fel, att man anklagat någon för lögn och det sen visar sig att det var mer sant än man kunnat föreställa sig, har man inte då nån sorts förpliktelse att gå till den anklagade och säga att det var fel, att man beklagar? Men så tänker tydligen inte alla. Och flodhästen står kvar mitt i rummet, ingen förmodas märka den.

– vet jag väl inte, men vilat har jag gjort. Och tittat på regnet som ideligen strilat ner, inte alls med översvämning i min närhet, tack och lov för det. Veckan som kommer vet jag inte riktigt vad jag ska göra, så där i allmänhet, jag har ett definitivt sista samtal inplanerat på torsdag, det vet jag. Annars är det ju ny månad, ny bild på kalendern, vacker höstbild av bokskog. Jag försöker tänka på det här som andra pratar om, den friska höstluften, de klara färgerna, jo då, jag kan se det också. Fast just jag tänker mer på mörkret och kylan som kommer.

Men det finns bra saker framför mig, på onsdag får jag veta om det blir avlastning för maken veckan efter, och i slutet av den veckan ska vi på en liten utflykt med tillhörande lunch, maken och jag. Besök av kära vänner blir det också, om planeringen håller. Så fyller lilla nästminsta tre år också, lilla hon, det blir strålande. Och sista helgen blir en längre utflykt.

Att försöka hantera tiden, så länge man har den. Inte alls en självklarhet, en dag tar tiden slut, jag vet. Att hantera dom man har omkring sig med varsamhet, att inse att allt kommer man aldrig att förstå. Och även om man förstår mer än man ville, så betyder det inte att det underlättar. Men rätt ofta får man lämna det man inte förstår i samma låda som man lägger det man bara förstod alldeles för väl.

– eller relativ tystnad, jag hade telefonen fastkilad mellan axeln och örat och slevade i mig gröten lite diskret i det pågående telefonmötet. Det gick bra. Och innan hade jag vaknat utan klockan en halvtimme före maken, det är mer rogivande på kvällen att lyssna på hans vänliga sovljud, på morgonen ligger jag och är beredd att ta mig ur sängen så fort som möjligt när han vaknar. Men solen sken genom gardinen. Och det var en fin promenad, inga cyklar som skulle ta sig till skolan i slutet.

Sen såg jag till min stora förvåning att jag/vi missat ett telefonsamtal i går, hur nu det kunde gått till. Jag tvättade håret och sa till maken om det, så att han ska svara, men det här var en dryg halvtimme efter det och då var vi ju fulltaliga igen s a s. Förmodligen satt jag på uteplatsen med ett mycket litet glas campari/apelsinjuice och hade dörren lite för tillstängd. Och maken hade väl kopplat av när jag sa att jag var klar med håret.

Och spänningen är oliiidlig – ska Äldste lyckas väcka den slumrande mobilen?

– om man nu betänker min privatekonomi. Bilen är inlämnad på sk gratiskontroll, som mycket väl kan betyda dyra delar till bilen, jag vet hur det kan bli, och sen är det tandläkaren. Kronan på verket. Eländet. Men vi hinner äta lunch först, falukorv och potatismos. Svensk rapsgrisfalukorv, jag tänkte först köpa kryddig lammkorv, men den var tillverkad av kött från Nya Zeeland och EU, så då fick det vara.

Inte för att jag har något emot EU i princip, men djurhållningen behöver förbättras, anser jag, och N Z ligger allt rätt långt bort för att köpa korv ifrån. Jag är t o m så petig att jag numer, när jag väl fattade det, inte köper frysta kryddor i storpack på maxi eftersom dom importeras från Belgien (?) medan dom små fyrkantiga förpackningarna ska vara svenska. Nu har jag väl möjligen närmare till Belgien än till Tornedalen, så vi får väl ur det perspektivet hoppas att kryddorna odlas närmare. Och valet tänker jag inte kommentera närmare, jag röstade, och jag anser att om bara dom jag gillar ska mötas med respekt, så har vi möjligen ett problem. Jag hade önskat att fler röstat, helst som jag då, men jag tittade på kommunresultaten här och både gladdes och förfärades. Så är det med val. Och nu startar väl höstens valkampanj när som helst. Säkert förutsägbart i det mesta och sen dyker det upp någonting som nästan ingen vill ha eller kan tänka ut i förväg, troligen.

Men tandläkaren. Det var alldeles strålande vackert i morse ändå.