– datorns lilla fläkt alltså, inte en sån där stor i taket. Det är väldigt fridfullt, ingen granne har fest, så vitt jag hör. Jag är tacksam att det snart är dags att sova. Om jag har tur vaknar vi långsamt i morgon, de senaste morgnarna har det blivit så att jag har gått upp en halvtimme tidigare än vanligt och jag har satt mig vid köksbordet och läst tidning. En enorm lyx att få tidningen i dörren och inte behöva springa ut i gummistövlar och hämta i snålblåsten och regnet så här års.
Och nu minns jag att jag glömt att berätta för maken om en dödsannons, jag läser ju alla. Änkan är  en kvinna som höll reda på alla, jag menar verkligen alla, som kom i hennes väg mer än en kvart. Nästan lite skrämmande med folk som är så totalt informationsinriktade, om man säger så. För min del är jag rätt ofta tacksam över att jag lyckas glömma en del obehagligheter när dom flyter upp igen.

hittills. Det blir inte det när vi kastar oss till kyrkan efter frukost, hem – maken vilar, jag lagar mat – och sen sover jag. Maken klagade på att jag snarkade så han trodde att jag störde grannen. Fast hon hör inte så bra, så jag tror det var överdrivet.
Jag funderade en del över våra komplexa sinnesintryck. Kroppens minne. Jag satte mig ner, som alltid i den kyrkan längst ut på kanten av bänken, med benen rakt fram under bänken framför och ryggen mot ryggstödet. Ganska konstig sittställning egentligen, men invand under många besök. Färgerna och ljuset, så välbekant. Och ändå, så många små detaljer som gör att det inte längre är hemma. Jag är på väg, rastplatsen är både främmande och välbekant. Och utanför finns platsen för den sista rasten. Jag brukar kasta en blick bort under träden.