Det var ju det här med fönsterljusstakar. Svärmor har tre. En lyste. Så hon har pratat med maken om detta i telefon. Och det visade sig i går att hon hade pratat med Äldste, civilingenjören, också i telefon och han hade sagt att det var svårt att klara via telefon. Så här i eftermiddag tänkte jag att jag går bort och fixar det hela, trots att jag vet att hon är – ska vi säga – skeptisk till min förmåga på området. När jag kom dit hade hon försiktigtvis inte köpt några nya lampor, det är ju dyrt och sen visste hon inte vilken sort det skulle vara. Men jag gick bort till coop och köpte tre förpackningar av rätt sort = nio lampor och började. Och snabbt och raskt lyser nu båda de förut släckta och fem lampor visade sig vara trasiga.

Hon blev överraskad och väldigt glad. Hoppas dom håller säsongen ut nu.

blev det i dag, efter en natts sömn. Inte helt obruten, för all del, men jag kan böja mig ner nu utan att stöna. Ett framsteg. Och blåmärkena på vänster arm är gula. Också ett framsteg, antar jag.

Och jag samlade ihop mig och satte mig ner och skrev de femhundra ord jag borde gjort för länge sen. Att gå runt och fundera är en sak, att bara gå runt och gruva sig för att man inte räcker till, är något helt annat. Prestationsångest light kan vara nog så besvärande, när man vet att man borde, rentav att man kan också, men känslan att det nog inte räcker, att andra säkert är så väldigt mycket bättre och klokare, kan förlama det mesta.

Det finns alltid någon som är bättre och klokare, visst. Men här står jag. Det får räcka. Med blåmärken.

Nu är frysen klar också, vi har ett fungerande lysrör i badrummet och dom har klistrat lister mellan fönstren och karmarna i vår inglasade balkong. Detaljen att jag ska lyckas orka bära upp frysväskorna till vindsförrådet återstår. Det är sånt som jag kan skjuta på länge.

Skafferiskåpet är förstås inget riktigt skafferi. Vi hade ett sånt man kunde gå in i en gång och jag hade ställt nån gryta att svalna där inne, så en massa flugor tog sig in och blev alldeles snurriga av det lilla utrymmet. Jag hängde upp flugfångarremsor – såna där bruna klibbiga – och sen glömde jag det nästa gång jag skulle in. Mycket brunt klister var det.

Väldigt nöjd är jag!

Förra veckan då det var höstlov kunde naturligtvis inte sonen shoppa. Det är så plågsamt att handla, ju. Men i dag när han kom hem försökte han övertala mor att laga jeansen en gång till. Beyond repair, sa den hårdhjärtade. Och då kan man inte köpa jeans i den närbelägna JC, utan man måste ut i skogen till ett lokalt outlet. Vi körde iväg i dimman. När han provat 8 par – eller 12, jag tappade räkningen och vacklade runt i en annan del av affären – så fanns det två köpbara, 3 t-shirts, en tunnare och en tjockare tröja och ett par mjukisbrallor. Och så var det en massa rabatt och 4 stora guldnougat i bonus. Nu dröjer det länge tills nästa gång. Då har han nog körkort och kan göra allt själv.