Telefonköer

– har jag suttit i. Jag grep mig an lilla listan inför flytten, jag startade med Skatteverket med adressändring och så det där jämrans bank-idt, som maskinen ville påstå att jag inte hade. Det visade sig att om jag med sladd kopplade in bankdosan med det kortet i, så gick det utmärkt. Fast det blev ändå lite knepigt för systemet att hantera att jag ville flytta till ett nytt lägenhetsnummer – det ska ju annars vara så viktigt att man håller reda på det – men samma adress. Nå ja, det fungerade väl till slut. Och sen dessa telefonköer, som jag hamnade i sen. Jag vet inte vilket som är värst, fånig musik eller ännu fånigare egna reklamsnuttar. Och så kundundersökningar på det. Tredje gången orkade jag inte, så då lade jag på.

Och precis när maken och jag skulle sätta oss och äta den delikata varmrökta laxen, så ringde förstås en kvinna och ville titta på svärmors lägenhet. Vi kom överens om i morgon kl 10. Och sen sa hon – ‘ja, fredag kl 10’, och jag råmade – ‘i morgon är det torsdag’, så nu hoppas jag att det kommer att fungera.

 

Fortfarande en vacker kväll

– och jag kommer mig knappt för att göra något alls. Jag somnade på eftermiddagen och sen har jag en lång startsträcka. Förresten skickade en av makens kompisar mer bilder från jubiléet, jag ska plocka ner datorn till honom så han kan se dom i större format än i mobilen. Det här med glasögonen underlättar inte heller.

Sen engagerade sig svärmor också i glasögonfrågan, hon hade – helt oombedd – synpunkter på att den optiker jag valde, hade annonserat för mycket och säkert därför var för dyr. Och maken var ju inte ens med när jag beställde undersökningstiden och han tyckte rentav att hans ömma moder kunde låta det hela vara. Vad jag tycker är inte ens tryckbart. Dels förstår hon ändå inte att han inte traskar runt och gör saker själv, dels har hon väl fortfarande inte insett att jag gör alltihop.

 

Att vakna med huvudvärk

är klart opraktiskt. Det sänker hastigheten väldigt mycket. Men jag har ordnat alla morgonens detaljer och måste nu ta tag i resten av dagen. Hur det ska gå till vet jag inte riktigt, jag känner ju redan här i lägenheten ett behov att hålla mig i nånting när jag ska förflytta mig, men det kanske går om jag tar lilla väskan på hjul med mig, en sorts illusion av trygghet. Jag testar.

Och inte blev dagen ett dugg bättre av att toaletten hade en stund med lite stopp. Jag hällde i ett antal hinkar vatten och nu hoppas jag att det är ordnat.

Det vore härligt att bara få lägga sig ner, men det är ju apoteket och ett paket på närmaste utlämningsstället, jag missade och tjatade på maxi igår, men det var fel. Och så behövs det skinka till makens macka vid kvällstét. Och sen kan jag få vila.

 

Detta nysande och snytande och gnällande

– Jag lyckades hitta en febertermometer, länge hade vi en som mätte temp i pannan och meddelade den med nasal amerikansk brytning, men den har gett upp, så nu har vi en mer gammaldags. Och nej, jag mäter oralt, så gammaldags tänker jag inte vara.

Och för mitt eget minnes skull antecknar jag att det var 38.5. Möjligen får jag skaffa en enklare och bättre om nu maken drabbas, jag tror inte att han skulle gilla att sitta med den i munnen fem minuter, han skulle omedelbart komma på viktiga saker att säga.

Jag önskar mig faktiskt morgon snart.

 

Nån sorts förkylning

är det allt. Jag kände mig risig i går kväll och tänkte att det blommar väl upp i natt då. Njäe, sov rätt hyfsat, maken sov nästan hela natten, och jag klev upp och det kändes bara lite kill i halsen. Så jag gjorde klart handelslistan och cyklade till maxi när jag läst laudes, och det regnade inte ens. Sen ville inte broccolin bli sams med scannern så jag skulle prata med flickan i kassan och då höll jag inte på att hitta nån röst alls. Den fanns närmast i källaren, kan man säga. Så det är bäst att vara tyst i dag, tänker jag.

 

Det blev inte så lysande

– om man säger så. Vi kom till att diskutera styrka på glödlampor och det gick plötsligt upp för maken att glödlampor ser annorlunda ut nu mot vad dom gjorde för tio år sen. Och jag tog pedagogiskt fram två olika nya lampor, my mistake. För det räckte förstås inte, detta var ju väldigt fascinerande. Så när jag avlägsnade mig två sekunder från bordet, så passade maken på att med en hand (och munnen) ta upp en lampa ur kartongen – den andra var för komplicerad för honom att få loss – men han insisterade på att få se hur dom lyste. Jo men visst. Och både hade liten sockel och jag kunde bara i rappet leta upp en tillgänglig lampa med liten sockel som jag kunde demonstrera ena lampan i. Men den hade en sorts metallbåge, så den andra fick inte plats. Men den skulle ju också testas till varje pris. Ackompanjerat av påpekandet från makens sida att han inte kan göra detta själv etc, så jag fick krypa under skrivbordet på övervåningen för att lösgöra en lämplig testlampa. Jag var inte så himla solig i det läget. Men han fick titta och bedöma. Och jag var irriterad på honom och på mig själv.

Sen blev det inte alls bättre av att han, när han väl låg i sängen nyss, påpekade att i morgon ville han minsann ägna sig mer åt lamporna. Och jag sa bara, rätt kort och behärskat, att så blir det inte. Nu räcker det med lampprovande för min del.

 

Svaret

– jag vet verkligen inte hur jag tänker och känner och vad jag gör nu. Det här svaret hade ramlat in i min låda för en liten stund sen –

Jag har idag undersökt med mina kollegor och det finns inte några lediga platser för avlastning under den perioden du önskat nu. Vi har full förståelse och vet att du som anhörig gör ett jättejobb och vi hade gärna tillgodosett ditt önskemål om platser fanns.
Jag rekommenderar dig att ha fortsatt kontakt med biståndhandläggaren.

Jag ska tänka till i morgon, men jag känner att det där om ‘full förståelse’ och ‘hade gärna tillgodosett’ klingar lite tomt i min situation. Att inte tala om ‘jättejobb’. Ja, jag suckar påtagligt för mig själv. Är det jag som är konstig? Förmodligen.

 

Drygt två år

har jag varit i den här avlastningsbranschen, innan hade jag inget sånt. En helg för tre år sen hjälpte Äldste mig och tog hand om maken, för då var jag helt slut och åkte till vänner. Men jag kan inte lasta det här på mina barn, det fungerar inte. Äldsta bor långt bort och har inte badrum som maken kan gå in i själv. Tvåan har inte heller rum maken kan sova i eller anpassat toautrymme. Äldste likaså. Och Yngste har ju fn ingen egen bostad alls. Och dom tre äldsta har barn och familj och hela köret. Så det är kommunen då. Och jag lämnar alltså in önskemål om dom två dygnen var femte vecka ungefär, i slutet av året innan.

Nu kan jag bara konstatera att man inte kunnat ordna det november, januari eller februari och alltså nu inte heller april. I november och januari ställde Yngste upp, så jag fick mitt avbrott i den här lite märkliga tillvaron jag lever i. Men jag tycker det ser mörkt ut framöver, faktiskt. Kommunens tjänstemän har naturligtvis ingen anledning att tänka sig in i hur det här är för mig. Jag slutar där, för jag blir ledsen. Jag reser mig förstås om en stund.

 

Snorkfröken skakar luggen

och gör i ordning en liten mugg åt sig när omgivningen blir för komplicerad. Nu är väl kanske en komet i full fart rätt annorlunda än min stilla tillvaro, men jag känner just nu för hennes förhållningssätt. Jag har ingen lugg, så i brist på det – nej, jag tänker inte skaffa, ens för möjligheten att puffa upp den lite i trängda lägen – så ska jag baka lite jordnötssmörcookies, har j-smör till halv sats kvar. Och i eftermiddag ska tillvaron fyllas av den lugnande limpdoften.

Vi behöver bådadera, för jag anser att det kan hända att man behöver en liten kaka till kaffet, men det är också det att jag behöver doftens trygghet s a s. Jag blev så hjärtinnerligt trött i går kväll att jag nästan gick sönder. Vi råkade in i en sån där situation där maken säger – ‘men jag ser inte’ och jag tänker att just det där borde du veta sen många många år tillbaka oavsett vad du ser, och det är väldigt underligt, och så hans blixtsnabba försvar för att han gör annorlunda än det utfall den långa rutinen borde ge. Och jag tänkte sen att visst, det är ju möjligt också att han ser sämre i vissa lägen, det är svårt att testa när man har så konstiga synfel som han, men han har inte bytt glasögonstyrka sen han blev sjuk, kanske kunde vi testa med ett par enkla läsglasögon. Jag föreslog det i morse. Nej, det tvärvägrade han. För han tyckte att det skulle bli så besvärligt för mig att hålla reda på, och det skulle bli så besvärligt under avlastningen. Och jag sa att jag har ändå rätt mycket att hålla reda på, så det är verkligen inte så svårt just det, och han behöver ju inte ta med dom till avlastningen, dessa två dygn var fjärde/femte vecka. Men nej, han ville inte. Och jag vet ju inte om det skulle hjälpa, men just det där att han inte vill försöka – jag menar, jag skulle köpa och ta hem, han behövde bara titta hur det blev och om det inte fungerade skulle jag lägga undan. Jag tyckte allt att besväret för honom var minimalt och det kunde finnas en vinst för oss båda. Men nej.

Så jag ska gå till köket och röra ihop smör och socker och ägg och choklad och jordnötssmör och lite vanilj och låta doften fylla köket.

 

En kollega till maken

satt en gång i en av våra fåtöljer och såg blek ut. Han var sjukskriven efter att ha hostat av ett revben. Det kan jag väl inte tänka mig kommer att hända mig, men om det sker, så berättar jag.

Och sen funderar jag på det här med humor. Kan man skämta om allt? frågar ofta standuppare och svarar i regel – ‘ja oh ja’. Den som inte gillar det är en trist och inskränkt typ. Och ändå är vi säkert många som har våra egna gränser, kanske inte så lätta att se i terrängen. Och för mig fungerar det dessutom så, att om det är nån som inte vet så mycket om ett visst ämne, så kan jag ta mer ‘skämt’ liksom, den vet inte bättre. Men det stör mig en liten aning att om man signalerar att just det här tycker inte jag är roligt alls, så räcker inte det, nej då, det är klart att man ska förstå skämt och ironi. Man vill väl inte vara dum och trist heller? Lite ledsen blir jag nog ändå. Men det får man väl räkna med.