Jag köpte en ny sorts tv-box häromsistens. Jag känner min bristande förmåga och bad Äldste hjälpa mig att installera den i dag, tanken var att det skulle vara precis så enkelt som försäljaren sa. Jomenvisst. Man skulle ha en sorts sladd till routern och den som var med var förstås alldeles för kort. Nu hade vi lyckligtvis en alldeles jättelång sen Yngste bodde hemma senast, så Äldste började installera den genom listverket i taket, så maken inte ska snava. Det var ett ganska komplicerat projekt bara det. Och sen vägrade maskinen att ladda ner sin mjukvara, den påstod sig inte få nån kontakt alls. Och vi kunde via datorn kontrollera att det inte var fel på sladden iaf, men den envisades. Ok. Då tog vi tv ur väggen som innan då, så maken skulle kunna titta på nyheter. Men nu när jag testade för fem minuter sen, så gick det hur bra som helst. Det är mycket märkligt.

Sen slog Äldste sönder Yngstes fd skrivbord, det var meningen för att kunna bära ner det lite smidigt. Och tjockt:n var inte smidig alls, fast den slog vi ändå inte sönder. Son och svärdotter var obegripligt tappra. Och sen sa svärdottern till mig – ‘du tänker väl inte göra flyttstädningen själv i farmors lägenhet? Hyr en firma!’. Hon har nog rätt, den kloka kvinnan, även om det tar emot lite.

– det gör jag inte hemma. Det beror på att det finns ett tak över min uteplats, men det känns som att komma någon helt annanstans, när stjärnorna inte stämmer. Äldsta bodde ett år rätt nära ekvatorn, och hon tyckte det var exotiskt med månen och stjärnhimlen, ungefär så här också. Fast det är ju jag som bor närmare ekvatorn, då.

Och i dag har det varit regn och allmänt blött och småkallt, men jag har köpt en kraftig rosmarin och en timjan, som jag ska plantera hemma på den inglasade balkongen. Och här håller man också på och gräver upp gatorna, precis som hemma. Fast hemmavid kan man inte precis snubbla över arkeologisk expertis.

Och värdinnan åkte nyss i väg till sin filmklubb, det skulle bli ett fransk skilsmässodrama, hon tyckte det lät småtrist, men har man abonnemang, så har man. I sht som båda dom par som hon annars kan åka med var krassliga förra veckan.

har vi nyss ätit. Ja, den hade nog aldrig varit i Florens, den var född i Norge, men den var tillredd med spenat, och då blir ju det mesta alla fiorentina. Den här gången var jag rentav så ambitiös att jag skållade tomaterna också. Väldigt gott var det.

Och planen var att komma iväg tidigt och handla, men Äldste ringde alldeles när jag skulle börja kamma mig. Det var fråga om ett dike som ska rensas, varken av honom eller mig iofs, men maken och jag betalar en del av kostnaden. Och stackars Äldste (som inte betalar) misstänkte att rensandet av träd bredvid diket skulle komma att falla på honom. Varken han eller jag tror en sekund att någon av makens kusiner kommer att erbjuda sig.

Sen håller han ju på att vidareutbilda sig, så vi klagade lite gemensamt över mänsklighetens enfald. I hans fall består den av att folk, som alltså ordnar kurser absolut inte kan göra scheman på detta. Man lägger upp upplysningen på nätet ‘tid och plats meddelas senare’. Och då betyder ‘senare’ mycket senare, typ nån timme innan det hela ska börja. Det är en distansutbildning, vilket väl per definition betyder att dom som ska ta sig dit, har en distans att göra det. Men inte behöver kursanordnare tänka på sånt. Vad är det för fel på folk?

av bättre sömn, nu är vi tillbaka igen. Och det är väl bara att leva med det, förstås. I natt hann jag precis somna när maken väckte mig, han sa ingenting men han rörde sig och var vaken, och jag låg alldeles tyst och andades knappt så han inte skulle börja prata. Han somnade om igen. Det tog en lite längre stund för mig.

Så var vi uppe halv fem och sen sov jag till halv åtta. Och jag drömde att jag var i Paddam-Aram, hur jag visste att det var det, var lite oklart, och jag träffade ingen av patriarkerna, men det växte ett ananasträd där, och det tvivlar jag verkligen på i vaket skick. Sen var det i drömmen fem minuter tills vi skulle äta lunch och jag hade glömt att ta fram laxen ur frysen. Elände. Så jag var rätt angelägen att lägga den på diskbänken irl.

Det är ganska ljust ute, jag ska sätta mig med en bok. Tillvaron som vidgas. Och svärmor har lagt en Svensk Damtidning i postfacket och jag har inte hämtat den. Hon förhör maken på innehållet, så jag måste se till han får upp den snart. Hon anser verkligen att allt som står där är sant, och makens försök att tillämpa lite källkritik faller inte alltid väl ut.

– gott och rikligt. Och hennes köttbullar ÄR väldigt goda och mycket rundare än mina, all heder åt henne. Fast det blir lite bisarrt när hon inte hör vad maken säger och han inte märker det. Nå ja.

Och Yngste är på väg till Tvåan och jag har tagit fram spenat som ska tina till den traditionsenliga pajen (så har vi det hos oss, ingen lutfisk, men spenatpaj, så kan en tradition också se ut) och skinkan ska väl så småningom börja sjuda.

Och dagens mycket negativa – på väg ur bilen såg maken att det låg en död mus på trottoaren. Uäck. Och jag är fast övertygad om att det finns levande kamrater i närheten då och det beror med till visshet gränsande sannolikhet på folks oacceptabla sätt att hantera soporna. Man kan inte lägga matsopor i kärl som inte har lock, dvs där andra redan lagt för mycket. Då dras maten ut av skatorna och finns på marken och då kommer gnagarna.

på mig själv och i synnerhet när jag tappar detaljer. Här om morgonen upptäckte jag t ex när jag skulle halvtidsvispa i gröten att den såg annorlunda ut, ja visst ja, dom blötlagda linfröna (som maken uppskattar så) fanns fortfarande i sin lilla tallrik och var inte nedvispade i gröten. Men det gick ju att ordna.

Och en annan dag nyligen upptäckte jag att jag hade tagit makens sockrade kaffemugg och inte min egen. Också lätt irriterande.

Och i dag när jag handlade, så plockade jag till mig en påse äpplen, som jag skulle väga, men sen skulle jag ha tomater och sallad och vindruvor också, som jag noggrant scannade och stoppade i påsen, och så var det mjölken och jag köpte en lite påse godis också och en liten rundnätt dansk man kom och frågade mig var leverpastejen med gurka fanns och jag är så här efteråt rädd att jag visade honom lite fel, nå ja, och så satte jag scannern i stället och kom ihåg äpplena. Men jag kunde (efter visst trassel) väga dom på en våg precis bredvid kassan och få betala mina elva kronor ändå. Men detaljmissar stör mig. Det kan bero på lite trötthet.

– luften är klibbig efter den mycket korta åskskur vi hade, nu är det tillbaka nästan till utgångsläget igen. Jag är extremt klibbig och det blev inte bättre av att jag rensade utblommade petunior nyss, jag har tvättat mig ordentligt men det hjälper nästan inte. Och jag fick fem regnstänk på mig när jag cyklade till maxi – hallon, hurra! – och himlen var svart österut, men när jag kom ut ur affären var det kvavt och inget regn alls. Och medvind dessutom. Någon hade bundit sin hund (i skuggan) vid cykelstället redan när jag kom och inne i affären efterlyste man ägaren i högtalarsystemet, men den var kvar när jag kom ut igen. Jag har alls inget emot hundar, men jag tycker kanske inte att man ska välja cykelstället, jag vill inte gärna ställa cykeln precis bredvid en hund jag inte känner. Och det finns fyra stationer för scanning och jag tog upp kortet och skulle dra vid den ena, där jag var minst i vägen, men då kommer det någon och knuffar undan mig och drar sitt kort. Alla de andra tre var lediga. Nå. Men hon fick avstämning. Så kan det gå.

Det är läge att dricka lite extra vatten nu, tror jag.

– och det var gott, pasta, lök, ärtor, skinka och parmesan – ungefär så, det var gott. Och ändå känner jag mig nästan lite yr, så där vagt obehagligt, men det går säkert över. Mycket senare har jag tänkt cykla och handla, jordgubbarna är rimligen på topp nu. Sen har jag ju halva Linda Skugge kvar också, det är väldigt varmt och ljuvligt ute i dag. Och så har tidigt har väl grannen inte hällt på tändvätskan än, har jag riktig tur har dom åkt och badat eller nåt, så inte barnen åker sparkcykel på svalgången. Det blir väldigt resonans i betonggolvet kan jag säga.

Sen undrar jag lite grann vad det kommer sig att människor man har utpräglat svårt för ska envisas med att dyka upp i ens drömmar, traska runt där och bete sig. Tanken att jag traskar runt i andras drömmar känns betydligt mindre trolig, inte klistrar jag väl fast i någons undermedvetna heller.

på sitt resultat från mammografin, så är det bara. Och det gick ganska raskt, både väntrummet och maskinen. Det är klart att det var vägarbeten på ditvägen och det hade jag inte tänkt på, jag visste det, men det är lätt att stoppa det långt bak i minnet. Grönskan är så skir och betagande vacker bara man åker en liten bit. Fast just i dag känns det nästan för mycket, det kan hända ibland att det är så vackert, så onödigt vackert, som en norrländsk vän sa om Umbrien. Jag hinner liksom inte med i den här explosionen av livskraft och skönhet. Tröttheten slår till. Och självklart försöker jag att inte tänka på allt som inte blev. En del blev, trots allt. Vackert så.

Nu börjar jag piggna till igen. Jag slocknade förstås på soffan när vi kommit hem från Tvåan. Dagen började med att svärmor ringde alldeles innan vi satte oss vid gröten. Hon meddelade, på sitt raska sätt, att hon ‘skulle hämta tårtan kvart i tio’ och kunde kanske bli lite sen till vårt hämtande. OK, jag hade inte hört om nån tårta, maken hade men han förstod inte varför det skulle hämtas nån alls. Ingen fyller ju år, som han så riktigt konstaterade. Fast man kan köpa tårta ändå, bara för att det är trevligt, försökte jag. Men det tyckte han var konstigt och var beredd att diskutera det en lång stund. Vi kom i väg, med tårta och svärmor, och lämnade in min tidslista för juni till kommunen på vägen. Personligt rekord s a s.
Och sen har vi umgåtts, ätit mycket god mat, umgåtts igen, ätit prinsesstårta och Tvåans chokladtårta och åkt hem.
På vägen ut genom dörren, Tvåans hus har en trappa med ca tio trappsteg och stadigt räcke som maken forcerar med viss möda och energi, kom ena barnbarnet på att han ville krama morfar (sötisen!) och Tvåan höll honom tillbaka så maken skulle få ta trappan först. Men svärmor försöker förstås hejda maken i trappan och skyffla fram lille gossen. Och maken höll på att ramla på kuppen. Jag försökte i min tur hejda svärmor, men det är ett nästan omöjligt uppdrag. Att hon, trots att det nu gått ett antal år, inte själv kan förstå, och att hon inte kan lyssna på mig heller, gör mig oändligt trött.