Den där flytten

av makens morbror ska väl vara utförd nu. Med visst besvär, dvs kommunen ringde i går till svärdottern och det var lite komplicerat, kommunen har tydligen kommit på kant med färdtjänstbolaget, så transporten skulle ske via ett taxibolag som ville ha kontant betalning i förväg. Vilket då skulle innebära att Äldste eller svärdottern skulle ha behövt åka ner till korttidsboendet och lämna kontanter där, men efter viss diskussion blev resultatet att man kunde få lämna kontanterna på boendet han skulle till. Praktiskt. Och dessutom är han ju inte formellt färdtjänstbeviljad, nä för han har inte flyttat sig ur födelsehemmet sen hans bror dog. Trött blir man.

Fast svärmor var på gång. Det flyttades dit en stol och den ansåg hon noga räknat vara för hård och dessutom ansåg hon att den behövde kläs om, men som hon sa – ‘ja, jag har klätt om den fem gånger, så det gör jag. Och förresten, vet du vem som köpte den från början? Jo, det var jag, det var två stycken och jag fick dom för 12 kr och sen skickade vi ner dom med järnvägen och sen tog mjölkbilen dom hem’. Svärmor i ett nötskal. Och sen började hon, på sitt vanliga kommunistiska sätt – allt mitt är ditt – att efterfråga en fåtölj som Äldste fått på 80-talet (tror jag) och så småningom flyttat med till sitt studentboende. Denna fåtölj föddes förmodligen i början av 50-talet och under den tid den och jag var under samma tak, var det ingen som satt särskilt mycket i den, men den spred sågspån ur underredet i stora mängder. Och sen satt sonen och hans vänner i den tills han flyttade från studentboendet och då var den förvisso helt slut och fick väl uppgå i fjärrvärmen. Men den trodde svärmor att det var rimligt att anta att den skulle kunna vara bra för hennes bror. Och Äldste hade hängt upp gardinerna, annars hade förmodligen svärmor gjort det också.

 

Precis innan jag somnade

fick jag nån sorts vision av att jag glömt lägga linfrön i blöt, makens passion i gröten, men jag bestämde mig för att jag mindes fel. Det gjorde jag inte. Och när jag sen vaknade i morse drog jag liksom handen över ansiktet och lyckades riva näsvingen med höger tumnagel, det gjorde ont så jag var beredd på att det nästan skulle droppa blod när jag kom upp. Syntes ingenting, däremot hade jag ett rött märke i hårfästet. Vad har jag för mig egentligen?

Och promenaden blev av. Bra. Och sen kom jag hem och tände ljus och bad framför ikonerna och så började jag pyssla med gröten och bestämde att jag tar en oblötlagd sked och lägger i makens portion. Och då ringer telefonen, jag hade helt rationaliserat bort att det var telefonsammanträde just i dag. Men jag pratade på samtidigt som jag fixade frukosten, plockade upp maken ur sängen, åt frukost och hjälpte maken med påklädningen. Sen var sammanträdet slut. Och nästa tillfälle antecknade jag mycket ordentligt, kan man säga.

Nu ska det lagas mat snart. Treveckorslistan tog slut i går. Nu är det bara i dag och i morgon och torsdag den här veckan, men jag ska fixa en ny lista. Det har varit så befriande. Rutiner och förutsägbarhet i det möjliga.

 

Det är praktiskt med nätet

Makens moster begravs på fredag. Lite praktiska detaljer finns det att fixa runt detta. Man hade önskat gåvor till ett ändamål, som låg henne varmt om hjärtat. Då gör vi så. Fast vi talade med vår deklarationsman förra veckan och han berättade att just den här begravningsbyrån lägger på 35 spänn/gåva till någonting, dvs dödsboet får betala 35 kr för varenda person som gått in där och lämnat pengar till något bra ändamål ‘för administration’ som det förstås heter.
Så jag gick in på ändamålets hemsida, inom tre dagar skickar dom ett blad med ett fint foto och uppgift om att vi skänkt till dom, hem till änklingen (eller vart man ville). Den ingifte morbrorn ska ju inte behöva betala för att vi skänker pengar.
Det tycker jag är absurt. Dagens tema tycks vara död och begravning. Så det kan bli.